Kingstons bottenkran [ki’ȵṡtəns]. Se Bottenkran. Kingston upon Hull [ki’ȵṡtən əpən ha'l]. Se Hull. Kingston upon Thames [ki’ȵṡtən əpən te'mṡ]. Se Kingston 2. Kingstown [ki’ȵṡta͡un l. ki’ȵṡtən]. 1. Irländsk sjöstad, bildar ytterhamnen till Dublin. Mycket besökt badort. 17,592 inv. (1901). K. hette före 1821 Dunleary. Hamnen, som är en konsthamn, byggdes 1817—50 och skyddas af långa vågbrytare, som omsluta en areal af omkr. 100 har. — 2. (Kingston) Hufvudstad på brittiska ön S:t Vincent i Västindien, med god redd och omkr. 5,000 inv. (J. F. N.) Kingswood [ki’ȵṡωud], kommun i engelska grefsk. Gloucester, 5 km. n. ö. om Bristol. 12,000 inv. (1901). Skoindustri. J. F. N. King-te-schönn [ki-], stad i kinesiska prov. Kiang-si, n. ö. om Jau-tschóu, vid Tjang, en flod, som har aflopp till den stora sjön Pojang. K. är sedan 600-talet hufvudorten för porslinstillverkningen i Kina. Fabrikerna stå under uppsikt af en särskild kinesisk ämbetsman, som äfven öfvervakar den regelbundna afsändningen till Peking af det för kejsarens behof afsedda porslinet. Tillverkningen hemlighålles så mycket som möjligt, och främlingar få ej bosätta sig i staden. Kaolin (porslinslera) har sitt namn efter Kau-ling v. om K. (J. F. N.) Kingu [kin-], myt. Se Behemot. King William’s land [kiȵ-ωi'ljəmṡ länd], ö i arktiska Amerika, v. om Boothia Felix och midt för Stora Fiskflodens utlopp. Omkr. 15,150 kvkm. Där omkom den franklinska expeditionen 1848. King Williamstown [kiȵ-ωi'ljəmṡ ta͡un], lokalnamn King, stad i Kapkolonien, hufvudstad i divisionen med samma namn, ligger vid kustfloden Buffalo och är genom järnväg förenadt med sin hamnstad East London. 19,236 inv. (1901). (J. F. N.) Kini Balu [ki-], topp på Borneo (se d. o., sp. 1205). Kinidin, farm. Se Kinabark. Kinin, Chinin, Quinin, kem., med., en i kinabark förekommande alkaloid, som utgör drogens verksammaste beståndsdel, framställdes 1820 af Pelletier och Caventou och är sammansatt enligt formeln C₂₀ H₂₄ N₂ O₂ + 3 H₂O. Kinin, som i de bättre sorterna af kinabark förekommer från 2 à 3 till 11 proc., bildar ett kristalliniskt, hvitt pulver eller små färglösa, i vattenfritt tillstånd vid 177° smältande kristaller, som äro mycket svårlösliga i vatten, smaka intensivt bittert och reagera alkaliskt. Med syror förenas kinin till salter, bland hvilka flera användas i medicinen, förnämligast sulfatet, sulfas chinicus, samt hydrokloriden chloretum chinicum; af dessa bildar det förra långa, silkesglänsande kristallnålar, hvilkas lösning utmärkes af ett vackert blått färgspel (fluorescens). Till konstitutionen är kinin metyletern till p-oxi-cinkonin och innehåller således samma ringsystem som kinabasen cinkonin. Kininet är den viktigaste af kinabarkens många alkaloider, den enda af dem, som numera har betydelse som läkemedel och som väsentligen bestämmer verkan äfven af kinabarken. Medan andra alkaloider i allmänhet utmärkas för att inverka blott på vissa grupper eller slag af celler, t. ex. vissa nervapparater eller muskelsubstansen eller körtelbildningar, angriper kininet celler af alla slag, är ett ”allmänt protoplasmagift”. Helt svaga doser och koncentrationer stegra i början cellernas verksamhet; långvarigare eller starkare verkan medför i stället en nedsättning af cellfunktionen ända till förlamning och död. Särdeles starkt framträder denna protoplasmagiftverkan på lågt stående, encelliga organismer af animalisk art, såsom ”infusionsdjur”, frossans smittämne (malaria-amœbor) samt på hvita blodkroppar m. fl. Ännu i en utspädning af 1:20,000 förlamar kinin ganska raskt infusorier och hvita blodkroppar. Turbellarier (hvirfvelmaskar) dödas af kininsalt 1:100,000 inom några timmar; ännu större är malariasmittämnets känslighet. Bakterier åter påverkas jämförelsevis vida svagare, vissa mögelsvampar nästan icke alls; sådana svampar kunna växa t. o. m. på olösta kininsaltkristaller i en mättad lösning. Många celler med själfständig rörelseförmåga (med rörliga cilier, med amœboida rörelser o. s. v.) förlora vid inflytande af ej alltför svaga kininlösningar denna sin förmåga, blifva klotrunda, förete ett mörkare, kornigt utseende och sönderfalla till hopar af fina korn. Det vid inflammation förekommande utträdet af hvita blodkroppar ur blodet genom de finaste kärlens väggar öfver i den omgifvande väfnadens lymfrum hämmas af kininsalt. Härpå grundade man förr förhoppningen om att kunna med kininsalt bota invärtes inflammatoriska åkommor, t. ex. s. k. blodförgiftning (d. v. s. en i kroppen spridd infektion med varbakterier), hvilket hopp dock icke gått i fullbordan. — Äfven cellprotoplasmats kemiska verksamhet nedsättes af ej alltför små kinindoser. Orsaken härtill ligger troligen däri, att medlet förlamar de ferment, som antagas vara verksamma inne i cellerna vid dessas kemiska arbete. Särskildt nedsättes af kinin kroppens förmåga att sönderdela ägghvita. — I det närmaste samband härmed står kininets inflytande på kroppstemperaturen (se Febermedel). Hos friska personer gör sig denna verkan vid måttliga kinindoser föga gällande. Hos febersjuka åter nedsättes temperaturen mer eller mindre starkt redan af medelstora, ej giftigt verkande doser. Orsaken härtill ligger till ej oväsentlig del just däri, att kininet inskränker den vid feber abnormt stegrade och abnormt förlöpande ämnesomsättningen, hvarigenom produktionen af värme i organen minskas. Härtill komma äfven vanligen ett ökadt blodtillflöde till huden och svettning, hvaraf kroppens värmeförlust ökas. I motsats mot andra febernedsättande medel, som väsentligen öka värmeförlusten, utmärkes kininet för nedsättande verkan på värmebildningen. — Genom särskilda experiment har påvisats, att kinin öfvergående stegrar musklernas kraftutveckling; denna gynnsamma verkan efterföljes af nedsatt arbetsförmåga och hastigt inträdande dödsstelhet. (Äfven den naturliga dödsstelheten i musklerna föregås af ett stadium af stegrad funktionsförmåga.) — Små kinindoser öka i viss grad pulsfrekvens och blodtryck, större doser nedsätta båda, hvarvid hjärtverksamheten försvagas och slutligen förlamas. — På centrala nervsystemet och de högre sinnesorganen framkallar kinin i större doser såväl retnings- som i synnerhet förlamningssymtom: snart inställer sig ”kininrus” — hufvudvärk, svindel, öronsusning och lomhördhet —, hvartill ibland sälla