Dresden och flyttade 1890 till Hamburg. K. är
företrädesvis känd och älskad som Schumanns
förnämste efterföljare i en stor mängd fint
tänkta och utarbetade miniatyrstycken för sång
och i synnerhet för piano, såsom humoresker,
elegier, albumblad och fantasier under
olika namn. Jfr Niggli. ”Theodor K.” (1888).
A. L.*
Kirchner [ki'rch-],
Friedrich, tysk
filosofisk författare, f. 1848, d. 1900 som lektor
vid ett realgymnasium i Berlin, företrädde en
empirisk rationalism i sina kompendiösa filosofiska
arbeten (
Diätetik des geistes, 1884; 2:a uppl. 1886
m. fl.). Hans
Wörterbuch der philosophischen
grundbegriffe (1886; 4:e uppl. af Michaelis, 1903) har
blifvit mycket använd.
Die deutsche nationalliteratur
des 19. jahrhunderts (1893; 2:a uppl. 1902) och
den mycket polemiska
Gründeutschland (1893; 2:a
uppl. 1894) rönte åtskillig uppmärksamhet. K. utgaf
vidare dikter m. m.
Kirchrat [kirrch-], stad. Se
Kerkrade.
Kirchwärder [ki'rch-], landskommun inom
Hamburgs område, i Vierlanden, nära
Elbe. 4,186 inv. (1900). Trädgårdsskötsel.
J. F. N.
Kirdorf [kir-], förr by, sedan 1901 del af Homburg.
Kirensk [ki-], kretsstad i sibiriska
guv. Irkutsk, på en ö i Kirenga, som
där mynnar ut i Lena. 2,253 inv. (1897).
J. F. N.
Kirgiser [kirgī-; af det öst-turkiska
kirgiz,
nomad] är i Europa det allmänna namnet på den stora
afdelning af den turkisk-tatariska stammen, som, med
en folkmängd af omkr. 3 mill., i västra Central-Asien
innehar dels det under namn af
Kirgisstäppen
kända området (omkr. 1,780,000 kvkm. mellan 43°
och 54° n. br., 48° och 80° ö. lgd från Greenw.,
utgörande största delen af de ryska provinserna
Uralsk, Turgai, Akmolinsk, Semipalatinsk, Sir-Darja
och Semirjetjensk), dels ock vissa sträckor af
bergstrakterna ö. därom. Benämningen kirgiser är
dock mindre riktig. De äkta
kirgiserna,
d. v. s. de, som själfva kalla sig med detta namn,
utgöra en liten särskild gren af detta folk och bebo
Tian-schan och Ala-tau-kedjornas sluttningar kring
Issik-kul (”varma sjön”, ned mot (det forna kanatet)
Kokan samt en del af Pamirs högslätt. Detta i två
hufvudgrupper:
ong, ”höger” (östliga), och
sol,
”vänster” (västliga), och sedan i flera mindre
stammar fördelade folk (tills. omkr. 850,000),
som af sina grannar kallas
kara-kirgiz, ”svarta
kirgiser”, af mongoler och kineser
burut, ”burer”
(vanligen ”buruter”, ej att förväxla med de mongoliske
bureterna eller burjeterna, se
Bureter), samt
af ryssarna
dikokámennyje kirgizy, ”bergs-kirgiser”,
äro ännu krigiska röfvarhorder, som först nyligen
och delvis bragts under rysk lydnad. De vanligen
s. k. kirgiserna kalla sig själfva aldrig annat än
kasaker (af
kas, vandra), stundom återgifvet med
kazaker,
kaisakar, och ha fått namnet kirgiser
af ryssarna för att ej förväxlas med kosackerna
(ry.
kazák). De delas i tre stora afdelningar,
eller s. k. horder. Den västliga,
kitji djuz (”lilla
horden”), l.
de orenburgske kirgiserna, mellan Jaik-
(Ural-) och Sirfloderna är den talrikaste; af denna
är den s. k.
inre l.
bukejevska horden, mellan Volgas
och Jaiks nedersta lopp en på ryska myndigheternas
föranstaltande utflyttad
afdelning. Den mellersta,
orta djuz (”mellanhorden”),
l.
de sibiriske kirgiserna, innehar trakterna mellan
Tobol- och Irtysj-floderna i n. samt Balkasj- och
Saisang-sjöarna i s. Den östra,
úlu djuz (”stora
horden”), lyder blott till en mindre del, mellan
Balkasj- och Issik-sjöarna, under ryskt välde, medan
största delen fritt kringströfvar dels i Dsungariet,
dels i bergstrakterna kring Amu-Darjas källfloder
och i västra Öst-Turkestan. — Kasakerna äro i
allmänhet blonda, af medelstor och väl proportionerad
kroppsbyggnad; ansiktet bär den mongoliska rasens
allmänna kännetecken i förmildrad
Kirgisisk musikant.
grad (se fig.; jfr fig. 8 å pl. ”Asiatiska folk”
till art.
Asien). De uppnå ofta hög ålder, utan att
håret eller det sparsamma skägget synnerligen hvitnar,
och till följd af stäppens sunda klimat äro febrar och
farsoter sällsynta. I små skaror, af 5—10 familjer,
draga de omkring med sina hjordar och tvåhjuliga
kärror samt uppslå sina tält i källornas närhet
för längre eller kortare tid. Tältet,
káscha (hos
andra tatarer
júrta l.
kibitka, hos mongolerna
gyr),
är af den för hela Central-Asien gemensamma formen:
det består af en ställning af stänger, sammanhållna
af breda hästhårsband, i form af en ostkupa med
14—20 kvm. golfyta och 3—4 m. höjd samt betäckt af
tumstjock yllefilt (jfr
Jurta och fig. däri). Öfver
eldstaden i tältets midt, där torr spillning utgör
bränslet, är en rököppning. En sådan kascha, hvars
inre är ett virrvarr af filtar, kistor, kokkärl,
sadlar, trasor o. d., hvartill under vintern ofta
komma lamm och getter, utgör väl med sin vidrigt
sura lukt, ständiga rök och massor af ohyra en för
den resande europén föga angenäm, men för stäppbon
särdeles lämplig och praktisk bostad, då den i själfva
verket är både regn- och vindfast. Näringsfånget är
nästan uteslutande boskapsskötsel. Blott då kasaken
ingen hjord eger, lefver han af fiske och odlar en
åkerlapp vid flodstranden så länge, tills han af dess
afkastning kan köpa sig behöflig boskap. Hjordarna
bestå hufvudsakligen af får och hästar, i mindre
antal af nötkreatur, getter och, i sydligare trakter,
