kameler. Det förnämsta lifsmedlet är irimtjik, ett slags liten skarp ost af ko- och fårmjölk, samt kimis (ry. kumys), en jäst, närande dryck af stomjölk; bröd var ända till senaste tider tämligen sällsynt, och kött (företrädesvis af häst och får) förekommer i allmänhet blott vid gästabud. Klädedräkten, som består af flera olika plagg och vanligen kommer från Buchara, är ofta rikt utsirad med broderier, siden och sammet, men bäres, ända tills den faller sönder i trasor och smuts, ty de mest utmärkande dragen i kasakernas lefnadsvanor äro en genomgående osnygghet och, hvad männen beträffar, lättja. Kasakerna lefva till stor del på hästryggen, och som ryttare gifva de hvarken Arabiens beduiner eller Syd-Amerikas gauchos efter i skicklighet och säkerhet. Till karaktären äro kasakerna i allmänhet godlynta och gästvänliga, men visa därjämte stor slughet och kraft gentemot främlingar. Till namnet äro de muhammedaner, men bekymra sig långt mindre om islams bud än om sina egna vidskepliga spådomskonster och orakel med i elden kolade fårbogar, inälfvor, färgen på brinnande olja eller fett, garnändar mellan svarta och hvita stenar o. d. Ryska regeringen har väl sökt att genom utsända religionslärare, måla, understödja islams civiliserande inflytande; men deras arbete har knappt rönt mer framgång än de skotske missionärernas, hvilka t. o. m. öfversatt bibeln på ”kirgisiska” (d. ä. kasakiska). Äktenskapet är en ren handel, hvarvid flickans fader bestämmer priset, kalym, i boskap. Kvinnorna förrätta allt dagligt arbete, t. o. m. hästarnas skötsel och sadling, tältets uppslående och nedtagande o. s. v. Deras dräkt liknar fullständigt mannens (med tillägg af den stundom burna hvita, säcklika slöjan), hvarför de äfven rida på männens vis. Orenburg, Troitsk, Petropavlovsk och Jekaterinburg samt, å andra sidan, Taschkent, Samarkand och Chiva äro de stapelplatser, där kasakerna utbyta sina får (i hundratusental årligen), hästar, hudar m. m. mot mjöl, s. k. tegelte, trä- och järnkärl, brännvin, tyger m. m., hvarvid fåret gäller som laglig myntenhet. — Den politiska organisationen af detta Asiens mest betydande nomadfolk är rent demokratisk. Hvarje hord är delad i några få distrikt, hvarje distrikt i 10—20 kretsar, hvarje krets i 10—12 aúler, som omfatta 50—70 tält. Hvarje distrikt, krets och aul väljer direkt sin höfding, hvarvid hvarje myndig man är valbar. Vanligen tagas höfdingarna från förnämligare familjer, kasaker ”af hvita benet”, men stundom äfven af de fattige, djetaki, hvilka i allmänhet förvärfva sitt uppehälle som tjänare hos de förmögne. Distriktets höfding, som väljes för 3 år (för krets och aul vanligen på 2), bär titeln sultan och har rysk öfversterang; väljes han till sultan 3 gånger efter hvarandra, erhåller han ryskt ärftligt adelskap med alla dess förmåner. Sultanerna, hvilka stå i direkt officiell förbindelse med den ryske general, som fått sig ombetrodd vården om de kirgisiska angelägenheterna, ha vid sin sida den s. k. prikáz, en rådgifvande myndighet, som består af 2 ryska bisittare och 2 af kasakerna själfva valda förtroendemän, byi, och denna prikaz förfogar öfver en liten kosacktrupp till ordningens upprätthållande. Dessa anordningar gälla lilla och mellersta horden, hvilka äfven erlägga en föga betydande skatt i boskap, jasak, beräknad till 1 1/2 rubel per tält. Den stora horden hör direkt under utrikesministeriet och betalar ingen skatt. — Om kasakernas tidigare öden ega vi ur orientaliska källor blott mytiska och osammanhängande notiser. Först efter Sibiriens eröfring (1578—87) kommo de i närmare beröring med ryssarna. Peter den store sände mot dem två expeditioner (1716—19), hvarigenom Irtysjdalen eröfrades. 1733 underkastade sig lilla och mellersta horden; men först efter 1825 kunna de tre horderna betraktas som stående mer eller mindre verkligt under rysk öfverhöghet, och några gånger har denna allvarsamt hotats af större resningar, såsom 1856—58 och senast 1870. Den nuv. organisationen härstammar från 1882. Jfr Schott, ”Ueber die echten Kirgisen” (1864), Zaleski, ”La vie des steppes kirghizes” (1865), Vámbéry, ”Die Kirgisen” (Westermanns Monatshefte, 1875), Finsch, ”Reise nach Westsibirien” (1879), Jadrintsev, ”Sibirien” (1885), Landsdell, ”Russian Central-Asia” (s. å.), Grodekov, ”Le régime patriarcal et le droit coutumier des kirghiz” (öfv. af Dingelstedt 1891), Krahmer, ”Russland in Mittelasien” (1898). — Kasakernas och de äkta kirgisernas hvarandra nära stående språk äro ännu föga kända. De anses som i allmänhet renare och ålderdomligare grenar af den turkisk-tatariska språkstammen än de med dem nära besläktade basjkiriskan, nogaiskan och andra tatariska dialekter. Se Radloff, ”Phonetik der nördlichen türksprachen” (1883) och ”Der dialekt der kara-kirgisen” (1885). Kirgisisk-ryska lexika finnas af Bukin (Taschkent 1883) och Katarinskij (1897). En samling ordspråk har utgifvits af Katarinskij (1899), sagor i transkription med rysk öfv. af Pantusov (1901). Se vidare Alektorovs utförliga förteckning öfver litteraturen om kirgiserna (på ryska, Kazan 1900). H. A.* Kirgisstäppen. Se Kirgiser. Kirialax [kl-], i nordiska sagor namn på den östromerske kejsaren Alexios I (se d. o.). Kirid [ki-], turkiskt namn på Kreta. Kirill [ki-], ryska andliga. 1. K. från Turov (K. Turovskij), f. omkr. 1130, d. omkr. 1182, Rysslands mest omtalade författare och predikant från den förtatariska tiden. Han var först munk, men lämnade klostret och lefde en tid som enstöring i ett ”torn”; från denna tid härstammar en skrift om munklifvet och möjligen ett par andra skrifter. Hans rykte för fromhet förde honom på biskopsstolen i Turov (i nuv. guv. Minsk). K. är författare till åtta predikningar och en samling böner. Predikningarna äro ett mönster af tidens bysantinska vältalighet, med en så öfverflödande rikedom på bilder, att bakom dem innehållet nästan försvinner. K:s skrifter äro utgifna af Kalajdovitj 1821, Suchomlinov 1858, i nyrysk öfv. 1880. 2. K. från Bjelozero (K. Bjelozerskij), ”för världen” Kuzma, f. 1337 i Moskva af förnäma föräldrar, blef tidigt munk, senare arkimandrit i Simonsklostret i Moskva, drog sig på äldre dagar undan till en håla i Bjelozerotrakten (nuv. Novgorodska guv., ö. om Petersburg) och grundlade där det sedan i Rysslands kyrkliga och litterära lif och äfven i dess krigshistoria berömda Kirillo-Bjelozerska klostret (i staden Kirillov). K. älskade läsning; flera böcker finnas skrifna eller afskrifna med hans hand, och han är författare till tre