Kirsanov [kir-], kretsstad i ryska guv. Tambov, vid Vorona (till Don). 10,677 inv. (1897). Kvarnindustri. J. F. N. Kirsch [ki-], Georg Wilhelm, orientalist, f. 1752 i Hof i Franken (dödsåret obekant), var 1779—98 gymnasierektor i Hof, där han på egen bekostnad anlade ett tryckeri med syriska typer, och lefde sedan som privatman. Från detta tryckeri utgaf han Pentateuchus syriace (1787) och en på sin tid mycket använd Chrestomathia syriaca cum lexico (1789, 2:a uppl. utg. af Bernstein 1832—36). Dessutom var han medarbetare i Bruns’ edition af Barhebräus’ ”Chronicon syriacum” (1789). K. V. Z. Kirsch [ki-], Johann Peter, kristen arkeolog och kyrkohistoriker, ultramontan katolik, f. 1861 i Luxemburg, sedan 1890 teol. professor vid universitetet i Fribourg i Schweiz, har utgifvit en rad monografier särskildt till medeltidens kyrkohistoria, en stor illustrerad populär Geschichte der katholischen kirche (1903) och en ny uppl. af Hergenröthers ”Handbuch der allgemeinen kirchengeschichte” (1902—09), f. n. den förnämsta moderna katolska kyrkohistoriska handboken. I förening med de Waal utger K. ”Römische quartalschrift für altertumskunde”. Hj. H—t. Kirschehir [kir-], stad i turkiska vilajetet Angora i Mindre Asien, 140 km. s. ö. om Angora. Omkr. 8,500 inv. Berömd matt-tillverkning. Praktfull, men förfallen seldschukisk medrese (högskola). J. F. N. Kirschner [ki'rʃ-], Aloysia (Lola), österrikisk romanförfattarinna under pseudonymen Ossip Schubin, f. 1854 i Prag, har tillbragt en stor del af sitt lif på resor, men är numera bosatt på sitt slott Bonrepos i Böhmen. Hon har författat ett mycket stort antal romaner (Ehre, 1882; ”Ära”, 1883 och 1904; Unter uns, 1884; ”I vår krets”, s. å.; Die geschichte eines genies, s. å.; ”Historien om ett snille”, s. å.; Gloria victis, 1885; sv. öfv. s. å. och 1888; Malocchio, s. å.; ”Missljud”, s. å.; Etiquette, 1889; Asbein, 1888, med fortsättningen Boris Lensky, 1889, m. fl.; öfv. äro vidare ”Stella”, 1887, ”Gesa van Zuylen”, 1891, ”Ändtligen hemma”, 1900, ”Under fullmånens bann”, 1901, och ”Lycka”, 1905), af hvilka de tidigare anses representera höjdpunkten af hennes iakttagelse och karakteristik. Hon skildrar gärna internationella sällskap, konstnärlig bohem, österrikiska militär- och adelsfamiljer. Ett visst nervöst, feberaktigt, affekteradt drag gör sig märkbart i hennes alstring, där man skönjer påverkan från George Sand och Turgeniev. R—n B- Kirschwasser [ki'rʃ-], ty., ett slags likör, som flerstädes i Tyskland beredes därigenom, att man låter små svarta körsbär (ty. kirsche), hvilkas kärnor icke afskilts, jäsa och sedan destillerar den jästa vätskan. Destillatet, som försättes med socker, innehåller en ytterst ringa mängd blåsyra, som vid jäsningen bildats ur körbärskärnorna, och får delvis därigenom sin egendomliga smak. Kirschwasser förfalskas ofta, i det att en blandning af utspädd sprit, socker och bittermandelolja (naturlig eller konstgjord) får föreställa den äkta, af körsbär beredda likören. S. J—n. Kirsedrank (af ty. kirsche, körsbär), gammalt svenskt namn på körsbärsvin. Jfr Kirschwasser. Kirskål (af ty. giersch), bot., namn på Aegopodium podagraria. Kirskänkling, sjöv., benämning på sneda stag, som stötta vissa rundhult. Den torde numera förekomma endast i sammanställningen ”klyfvarbomsstampdäfvertskirskänkling” (vanligen en kortare järntross med tälja). H. W—l. Kirsteinska huset. Om teatern därstädes se Stockholms teatrar. Kirsten [ki-], dansk prinsessa, dotter till Knud Lavard, äktade 1133 norske konungen Magnus Sigurdsson, men blef kort därpå förskjuten, emedan hon hjälpte sin farbroder Erik Emune på flykten, då hennes make ämnade förråda honom till hans fiender. Om hennes senare lefnadsöden känner man ingenting. Omöjligen kan hon vara den ”liden Kirsten”, som enligt folkvisan förföres af en prins Buris och till straff dansas och piskas ihjäl af sin broder, konung Valdemar. E. Ebg. <img l>

Kirstenius. 1. Petrus K., läkare, filolog, f. 25 dec. 1577 i Breslau, d. 5 april 1640 i Uppsala, erhöll sin läkarbildning vid flera tyska universitet äfvensom i Holland och Frankrike, hvarvid hans önskan att lära känna de gamle arabiske läkarnas, särskildt Avicennas, skrifter gaf honom anledning att utvidga sina redan förut ovanligt omfattande språkstudier. Vid 24 års ålder promoverades han till med. doktor i Basel och reste därefter i Italien, Spanien, Frankrike m. fl. länder. Hemkommen till Breslau, blef han rektor vid gymnasiet därstädes, men måste snart för sjuklighets skull frånträda denna befattning, hvarefter han hufvudsakligen sysselsatte sig med medicinsk praktik och ett djupare studium af arabiskan. Efter några år flyttade han öfver till Preussen, där han senare blef känd af Axel Oxenstierna. Denne anställde honom som sin läkare och lät honom 1636 medfölja till Sverige. Där kallades han s. å. till e. o. lifmedikus hos drottning Kristina och vardt tillika professor i praktisk medicin i Uppsala. — K. ansågs känna 26 språk och var större som filolog än som läkare, i hvilken sistnämnda egenskap han enligt sin egen bekännelse tillhörde Paracelsus’, icke Galenos’ skola. Utom ett par medicinska afh., såsom De vero usu et abusu medicinæ (Breslau, 1610; 2:a uppl. Uppsala, 1636), offentliggjorde K. under sin vistelse i Breslau flera språkvetenskapliga arbeten, förnämligast rörande åtskilliga på österländska språk gjorda öfversättningar af kristna urkunder. För att kunna trycka sina språkliga skrifter i Uppsala införskref K. från utlandet arabiska typer, något som dessförinnan ej funnits i landet. 2. Johan Peter K., den förres son, hofingenjör, fortifikationsofficer, f. 21 sept. 1617, d. 6 maj 1682, blef konduktör vid fortifikationen i Livland 1644 och var sedan anställd vid Ewst skans’ byggnad. K. blef 5 maj 1653 hofingenjör med skyldighet att undervisa K. M:ts pager i