- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
153-154

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kisamor. Se Jansson, Maria. - Kisber - Kischm - Kisel - Kiselalger - Kiseldioxid, kem. Se Kiselsyra. - Kiselev. 1. Pavel Dmitrijevitj - Kiselev. 2. Nikolaj Dmitrijevitj - Kiselfluorkalium, kem. Se Kaliumsalter. - Kiselfluormetaller, kem. Se Kisel. - Kiselfluorvätesyra, kem. Se Kisel. - Kiselgalmeja - Kiselgur, geol. Se Bergmjöl. - Kiselhormsvampar, zool. Se Svampdjur. - Kiselinfusorier, bot. detsamm som diatomacéer. - Kiseljord. Se Bergmjöl. Jfr Kiselsyra. - Kiseljärn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kisamor. Se Jansson, Maria. Kisbér [ki'ʃbēr], berömdt ungerskt statsstuteri, vid järnvägen Raab—Stuhlweissenburg och foten af Bakonyskogen. Hufvudsakligast fullblodshästar uppfödas där. B. C—m. Kischm [ki-] l. Tawilah (arab., ”lång ö”), en Persien tillhörig långsträckt, smal ö vid inloppet till Persiska viken, genom ett smalt sund skild från persiska fastlandet. Den har en areal af 1,333 kvkm., är bergig längs södra kusten, men f. ö. jämn och har jämte torra sträckor äfven fruktbara trakter, som frambringa spannmål, drufvor, dadlar, meloner etc. Flera naftakällor och svafvelgrufvor finnas. Omkr. 15,000 inv. Hufvudorter på ön äro Kischm (500 inv.), vid östra, och Basidu, vid västra ändan. (J. F. N.) Kisel (lat. silicium), kem., ett icke metalliskt grundämne, som ymnigt förekommer i förening med syre i mineralriket. Mer än en fjärdedel af den fasta jordskorpan utgöres af kisel. I rent tillstånd framställdes kisel 1823 af Berzelius genom upphettning af kiselfluorkalium med kalium. Så beredd bildar den ett brunt affärgande pulver. Wöhler erhöll sedermera kisel äfven i form af grafitlika fjäll och diamantartade kristaller, hvilka i motsats till amorf kisel leda elektriciteten. Kisel kristalliserar reguljärt och bildar starkt glänsande, svartgrå nålar med sp. v. 2,49. Kisel, hvars atom vikt är 28,3 och tecknas Si, är ett utprägladt fyratomigt element, närmast besläktadt med kol. I likhet med kol ger kisel sålunda med väte en gasformig, lättantändlig förening Si H4, med klor kloriden Si Cl4, en färglös, flyktig vätska, med klor och väte siliciumkloroform, Si Cl3 H, likaledes en flyktig vätska. Man känner vidare ett flertal särskildt af Friedel och Ladenburg studerade kolhaltiga kiselföreningar, hvilkas sammansättning är analog med rent organiska ämnens, t. ex. alkoholers och fettsyrors. Hit hör t. ex. silikopropionsyra: C2 H5 . Si O . OH. Till fluor har kisel stark frändskap. Fluorkisel, Si Fl4, bildas vid inverkan af fluorväte på kiselsyra och är en färglös gas, hvilken, inledd i vatten, frambringar en geléartad fällning af kiselsyrehydrat, under det den tvåbasiska kiselfluorvätesyran, Si Fl6 H2, stannar i lösningen. Denna syra utdrifver kolsyra ur karbonat och ger med metaller salter, kallade fluosilikat l. kiselfluormetaller. Med syre ger kisel kiseldioxid, Si O2 (se Kiselsyra), och med svafvel hvitt, kristalliserande svafvelkisel, Si S2, som sönderdelas af vatten, så att svafvelväte och kiselsyra bildas. Äfven med kväfve förenas kisel, t. o. m. direkt, och ger hvitt, eldfast siliciumkväfve. I förening med järn bildar kisel ett ämne af karbidartad natur, kiseljärn (se d. o.). Siliciumkarbid l. carborundum, Si C, erhålles genom upphettning af kvartssand med kol i den elektriska ugnen och bildar ett kristallpulver, som på grund af sin utomordentliga hårdhet användes som slipmedel och kan ersätta diamantstoft. P. T. C. (H. E.) Kiselalger, bot., de encelliga alger och flagellater, som ha förkislad cellvägg. Hos diatomacéerna är kiselsyra ”inlagrad” i en af pektinsubstans bestående vägg; planktonformernas vägg är i allmänhet endast svagt förkislad. Förkislad cellvägg (hos cysterna) förekommer dessutom hos de gula flagellaterna (se Chrysomonadineæ). G. L—m. Kiseldioxid, kem. Se Kiselsyra. Kiselev [kiseljå'ff]. 1. Pavel Dmitrijevitj K., grefve, rysk general och minister, f. 1788 i Moskva, d. 1872 i Paris, hade 1817 avancerat till generalstabschef vid 2:a ryska armén, utsågs under rysk-turkiska kriget 1828—29 att jämte Diebitsch uppgöra planen för det andra fälttåget i Turkiet och fick efter fredsslutet (sept. 1829) befälet öfver den ryska armé, som kvarstannade i Valakiet och Moldau, tills dessa furstendömen fått sin författning och krigskostnaderna hunnit af Porten betalas. Han innehade under denna tid (1829—34) verklig diktatur i furstendömena, men sökte genom mildhet och ordnad förvaltning göra ryska väldet omtyckt. K. blef 1833 general af infanteriet och 1834 medlem af kejserliga riksrådet samt af kommittén för riksdomänernas reorganisation, utnämndes 1838 till minister för domänerna, i hvilken befattning han inlade mycken förtjänst om kronoböndernas bästa, och var nov. 1856—dec. 1862 ryskt sändebud i Paris, där han sedan bodde kvar som privatman. 1839 upphöjdes han till grefve. — 2. Nikolaj Dmitrijevitj K., den föregåendes broder, rysk diplomat, f. 1800, d. 1869 i Florens, öfvertog 1841, vid grefve Pahlens afresa från Paris, ledningen af ryska legationen i Frankrike samt innehade den under olika värdigheter till febr. 1854, då de diplomatiska förbindelserna mellan Ryssland och västmakterna afbrötos. 1855 blef han sändebud hos påfven och 1864 hos konungen af Italien. Kiselfluorkalium, kem. Se Kaliumsalter. Kiselfluormetaller, kem. Se Kisel. Kiselfluorvätesyra, kem. Se Kisel. Kiselgalmeja, miner., ett af vattenhaltigt, basiskt zinksilikat, H2 Zn2 Si O5 eller (HO Zn)2 Si O3, sammansatt, stundom kristalliseradt mineral af vanligen gul, grå eller grön färg med diamant- eller pärlemorglans, hvilket förekommer utomlands flerstädes i zinkgrufvor, men ej anträffats i Sverige. P. T. C. (A. Hng.) Kiselgur, geol. Se Bergmjöl. Kiselhornsvampar, zool. Se Svampdjur. Kiselinfusorier, bot., detsamma som diatomacéer. Kiseljord. Se Bergmjöl. Jfr Kiselsyra. Kiseljärn l. Ferrosilicium (jfr Ferrolegeringar, sp. 96, och Fosforförgiftning, sp. 958), kem., en förening mellan järn och kisel, som till följd af sina hälsofarliga, ofta dödsbringande egenskaper tilldragit sig allmän uppmärksamhet. Kiseljärnet innehåller nämligen små mängder fosfor jämte spår af arsenik, hvilka vid inverkan af vatten eller fuktig luft frigöras i form af de ytterst giftiga gaserna fosforväte och arsenikväte. När dessa gaser blanda sig med luften, uppstå i synnerhet ombord på lastångare med dålig ventilation förgiftningsfall, hvilka så ofta fått dödlig utgång (till febr. 1909 i 19 kända fall, hvaribland det allmänt omtalade fallet Tjerniak, se d. o.), att man i flera länder genom lagstiftningsåtgärder sökt skydda sig mot faran. I Sverige har en för ändamålet 1907 tillsatt kommitté af sakkunniga ansett sig på grund af den därmed möjligen förbundna explosionsfaran ej kunna förorda befraktning i hermetiskt slutna kärl, utan fordrar endast betryggande åtgärder för tillräcklig luftväxling i lasten. Lagförslag i denna riktning äro under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 23 01:41:18 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbn/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free