Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kisamor. Se Jansson, Maria. - Kisber - Kischm - Kisel - Kiselalger - Kiseldioxid, kem. Se Kiselsyra. - Kiselev. 1. Pavel Dmitrijevitj - Kiselev. 2. Nikolaj Dmitrijevitj - Kiselfluorkalium, kem. Se Kaliumsalter. - Kiselfluormetaller, kem. Se Kisel. - Kiselfluorvätesyra, kem. Se Kisel. - Kiselgalmeja - Kiselgur, geol. Se Bergmjöl. - Kiselhormsvampar, zool. Se Svampdjur. - Kiselinfusorier, bot. detsamm som diatomacéer. - Kiseljord. Se Bergmjöl. Jfr Kiselsyra. - Kiseljärn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Kisamor-Kiseljärn
154
Kisamor. Se Jansson, Maria.
Kisbér [kikbär], berömdt ungerskt statsstuteri,
vid järnvägen Eaab-Stuhlweissenburg och
foten af Bakonyskogen. Hufvudsakligast
fullblodshästar uppfödas där.
B. C-m.
Kischm [ki-] 1. T a w i l a h (arab., "lång ö"), en
Persien tillhörig långsträckt, smal ö vid inloppet
till Persiska viken, genom ett smalt sund skild
från persiska fastlandet. Den har en areal af 1,333
kvkm., är bergig längs södra kusten, men f. ö. jämn
och har jämte torra sträckor äfven fruktbara
trakter, som frambringa spannmål, drufvor, dadlar,
meloner etc. Flera naftakällor och svafvelgrufvor
finnas. Omkr. 15,000 inv. Hufvudorter på ön äro Kischm
(500 inv.), vid östra, och Basidu, vid västra ändan.
(J. F. N.)
Kisel (lat. siWcium), kem., ett icke metalliskt
grundämne, som ymnigt förekommer i förening med
syre i mineralriket. Mer än en fjärdedel af den
fasta jordskorpan utgöres af kisel. I rent tillstånd
framställdes kisel 1823 af Berzelius genom upphettning
af kiselfluorkalium med kalium. Så beredd bildar
den ett brunt affärgande pulver. Wöhler erhöll
sedermera kisel äfven i form af grafitlika fjäll
och diamantartade kristaller, hvilka i motsats till
amorf kisel leda elektriciteten. Kisel kristalliserar
reguljärt och bildar starkt glänsande, svartgrå nålar
med sp. v. 2,49. Kisel, hvars atom vikt är 28,3 och
tecknas Si, är ett utprägladt fyratomigt element,
närmast besläktadt med kol. I likhet med kol ger
kisel sålunda med väte en gasformig, lättantändlig
förening Si H4, med klor kloriden Si C14, en färglös,
flyktig vätska, med klor och väte siliciumkloro-form,
Si C13 H, likaledes en flyktig vätska. Man känner
vidare ett flertal särskildt af Friedel och
La-denburg studerade kolhaltiga kiselföreningar,
hvilkas sammansättning är analog med rent organiska
ämnens, t. ex. alkoholers och fettsyrors. Hit hör
t. ex. silikopropionsyra: C2 H5. Si O . OH. Till
fluor har kisel stark f rändskap. Fluorkisel, Si
FI*, bildas vid inverkan af fluorväte på kiselsyra
och är en färglös gas, hvilken, inledd i vatten,
frambringar en geléartad fällning af kiselsyrehydrat,
under det den tvåbasiska kiselfluorvätesy-r a
n, Si F16 H2, stannar i lösningen. Denna syra
utdrifver kolsyra ur karbonat och ger med metaller
salter, kallade fluosilikat 1. k i s e l f l u o
r-metaller. Med syre ger kisel kiseldioxid, Si 02 (se
Kiselsyra), och med svafvel hvitt, kristalliserande
svafvelkisel, Si S2, som sönderdelas af vatten,
så att svafvelväte och kiselsyra bildas. Äfven med
kväfve förenas kisel, t. o. m. direkt, och ger hvitt,
eldfast siliciumkväfve. I förening med järn bildar
kisel ett ämne af karbidartad natur, kiseljärn (se
d. o.). Siliciumkarbid 1. c a r-b o r u n d u m, Si C,
erhålles genom upphettning af kvartssand med kol i
den elektriska ugnen och bildar ett kristallpulver,
som på grund af sin utomordentliga hårdhet användes
som slipmedel och kan ersätta diamantstoft.
P- T. C. (H. E.)
Kiselalger, bot., de encelliga alger och flagellater,
som ha förkislad cellvägg. Hos diatomacéerna är
kiselsyra "inlagrad" i en af pektinsubstans bestående
vägg; planktonformernas vägg är i allmänhet endast
svagt förkislad. Förkislad cellvägg (hos cy-sterna)
förekommer dessutom hos de gula flagella-terna
(seChrysomonadineae). G. L-m.
Kiseldioxid, kem. Se Kiselsyra.
Kiselev [kiseljå’ff]. 1. Pavel Dmitrije-vitj K.,
grefve, rysk general och minister, f. 1788 i
Moskva, d. 1872 i Paris, hade 1817 avancerat till
generalstabschef vid 2:a ryska armén, utsågs under
rysk-turkiska kriget 1828-29 att jämte Die-bitsch
uppgöra planen för det andra fälttåget i Turkiet
och fick efter fredsslutet (sept. 1829) befälet
öfver den ryska armé, som kvarstannade i Valakiet
och Moldau, tills dessa furstendömen fått sin
författning och krigskostnaderna hunnit af Porten
betalas. Han innehade under denna tid (1829-34)
verklig diktatur i furstendömena, men sökte genom
mildhet och ordnad förvaltning göra ryska väldet
omtyckt. K. blef 1833 general af infanteriet och 1834
medlem af kejserliga riksrådet samt af kommittén
för riksdomänernas reorganisation, utnämndes 1838
till minister för domänerna, i hvilken befattning
han inlade mycken förtjänst om kronoböndernas bästa,
och var nov. 1856-dec. 1862 ryskt sändebud i Paris,
där han sedan bodde kvar som privatman. 1839 upphöjdes
han till grefve. - 2. Nikolaj Dmitrijevitj K., den
föregåendes broder, rysk diplomat, f. 1800, d. 1869 i
Florens, öfvertog 1841, vid grefve Pahlens afresa från
Paris, ledningen af ryska legationen i Frankrike samt
innehade den under olika värdigheter till febr. 1854,
då de diplomatiska förbindelserna mellan Ryssland
och västmakterna afbrötos. 1855 blef han sändebud
hos påfven och 1864 hos konungen af Italien.
Kiselfluorkalium, kem. Se Kaliumsaltet.
Kiselfluormetaller, kem. Se Kisel.
Kiselfluorvätesyra, kem. Se Kisel.
Kiselgalmeja, miner., ett af vattenhaltigt, ba-siskt
zinksilikat, H2 Zn2 Si 05 eller (HO Zn)2 Si 03,
sammansatt, stundom kristalliseradt mineral af
vanligen gul, grå eller grön färg med diamant-
eller pärlemorglans, hvilket förekommer utomlands
flerstädes i zinkgrufvor, men ej anträffats i Sverige.
P. T. C. (A. Hng.)
Kiselgur, geol. Se B e r g m j ö 1.
Kiselhornsvampar, zool. Se Svampdjur.
Kiselinfusörier, bot., detsamma som diatoma-céer.
Kiseljord. Se Bergmjöl. Jfr Kiselsyra.
Kiseljärn 1. Ferrosilicium (jfr F e r r o-1 e ge
ringar, sp. 96, och Fosforförgiftning, sp. 958), kem.,
en förening mellan järn och kisel, som till följd
af sina hälsofarliga, ofta dödsbringande egenskaper
tilldragit sig allmän uppmärksamhet. Kiseljärnet
innehåller nämligen små mängder fosfor jämte spår
af arsenik, hvilka vid inverkan af vatten eller
fuktig luft frigöras i form af de ytterst giftiga
gaserna fosforväte och arsenikväte. När dessa gaser
blanda sig med luften, uppstå i synnerhet ombord på
lastångare med dålig ventilation förgiftningsfall,
hvilka så ofta fått dödlig utgång (till febr. 1909
i 19 kända fall, hvaribland det allmänt omtalade
fallet Tjerniak, se d. o.), att man i flera länder
genom lagstiftningsåtgärder sökt skydda sig mot
faran. I Sverige har en för ändamålet 1907 tillsatt
kommitté af sakkunniga ansett sig på grund af den
därmed möjligen förbundna explosionsfaran ej kunna
förorda befraktning i hermetiskt slutna kärl, utan
fordrar endast betryggande åtgärder för tillräcklig
luftväxling i lasten. Lagförslag i denna riktning
äro under ut-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
