utarbetning. Enligt en af J. Landin angifven metod oskadliggör man kiseljärn på kemisk väg bäst genom att oxidera de af kiseljärnet utvecklade gaserna medelst kemikalier, t. ex. klorkalk. I Tyskland äro stränga bestämmelser ang. transport och förvaring af kiseljärn redan antagna. Brittiska redare uppgifvas icke mottaga kiseljärn af hög kiselhalt (50 proc. Si) till skeppning; däremot har i masugn tillverkadt kiseljärn af låg kiselhalt (högst 15 proc. Si) visat sig icke vara hälsofarligt, och därför torde inga svårigheter möta för dess export. H. E. Kiselkoppar, miner. Se Kiselmalakit. Kiselkroppar, bot., af kiselsyra bestående kroppar, som bildas i vissa celler hos palmer (de s. k. stegmata i kokosfibern), orkidéer m. fl. G. L—m. Kiselmalakit, Kiselkoppar, miner., grönt, hårdt finsplittrigt mineral, såsom oregelbundna massor ofta tillsammans med malakit. Dess kemiska sammansättning är Cu Si O₃, 2 H₂ O. A. Hng. Kiselmangan, miner. Se Rhodonit. Kiselnålar, kem. Se Kiselsyra. Kiselsinter, miner., petrogr., en icke kristalliserad, antingen kompakt och hård eller i viss grad lös och jordartad kiselsyremassa, släkt med mineralet opal och bildad på kemisk väg som afsats ur varma källors kiselsyrehaltiga vatten. Kring Geysirkällorna på Island, i Yellowstone national park i Nord-Amerika och på Nya Zeelands nordö finnas stora aflagringar af kiselsinter, på den senare lokalen bildande terrassformade, marmorhvita afsatser. Kiselsintern träffas stundom i form af stalaktiter l. droppsten. Är den porös och uppfylld af förkislade växter, kallas den stundom kiseltuff, i öfverensstämmelse med benämningen för den i detta afseende lika beskaffade kalktuffen. E. E. Kiselskelett, bot., den af kiselsyra bestående rest, som erhålles vid förbränning eller förstöring på annat sätt af växter med förkislad cellvägg. Askan af hvetehalm består till 70 proc., af Equisetum ända till 97 proc. af kiselskelett, som visar samma skulptur som väggen hos de lefvande cellerna. Äfven somliga djur (se Heliozoa) ha kiselskelett. G. L—m. Kiselskiffer, miner., petrogr., en tät, mikrokristallinisk, med lera, järnföreningar och kol blandad samt därigenom merendels mörkgrå eller svart färgad kvarts- eller kvartsitvarietet, som stundom visar en viss skiffrighet. Den är mycket hård och fullkomligt osmältbar. Kiselskiffern förekommer som mindre lager tillsammans med siluriska och devoniska ler- och alunskiffrar vid Harz, i Fichtelgebirge och Böhmen samt inom Belgiens och Westfalens kolkalk. Den begagnas till brynstenar. De svarta, fullkomligt jämna och täta varieteterna brukas, under namn af lydit, lydisk sten eller probersten, vid profning af guld- och silfverhaltiga legeringar på deras halt af ädel metall. Kiselskiffer finnes, såvidt hittills är kändt, icke i Sverige. E. E. Kiselsten, en i dagligt tal stundom använd benämning för flinta (se d. o.). I annan bemärkelse brukas namnet någon gång om de små, rundnötta och slätslipade stenar af flinta, som flerstädes anträffas vid hafsstränder, där flintförande bergarter (krita) utgöra delar af kusten. Sällan utsträckes begreppet numera så långt, att det omfattar äfven rundnötta småstenar af andra bergarter än flinta. — Målade kiselstenar (fr. galets coloriés), arkeol. I grottan Mas d’Azil i dep. Ariège, Frankrike, börjades i slutet af 1880-talet utgräfningar af ingenjör E. Piette. Härvid gjordes arkeologiska fynd af föremål alltifrån den äldre stenålderns yngre delar in på början af järnåldern. I ett lager på gränsen mellan äldre och yngre stenålder, af 15—50 cm. tjocklek och innehållande härdar med aska, några harpuner af hjorthorn, men inga spår af ren, upptäcktes äfven en mängd släta kiselstenar med röd målning af järnockra. Ofta ega stenarna en målad ”ram”, ofta äro de också försedda med egendomliga tecken, punkter och streck till olika antal, kors- och trappformiga figurer, våglinjer och bokstafsliknande tecken. Man har velat sätta dessa tecken i samband med alfabet i östra Medelhafsbäckenet och med ett siffersystem, troligen dock utan skäl. Liknande stenar äro påträffade vid la Tourasse, la Crouzade och Montfort i södra Frankrike. Litt.: E. Piette, ”Les galets coloriés du Mas d’Azil” (1896), och J. Déchelette, ”Manuel d’archéologie préhistorique” I, s. 318 (1908). E. E. T. J. A. Kiselsyra, Kiselsyreanhydrid l. Kiseldioxid (”kiseljord”), Si O₂, kem., förekommer i naturen ytterst allmänt som mineralet kvarts, utgörande en hufvudbeståndsdel i granit, gnejs, porfyr o. s. v. eller utbildad i vackra sexsidiga prismor med pyramidändar, hvilka, då de äro rena, äro fullkomligt ofärgade, genomskinliga och glasklara (bergkristall), men ofta äro af föroreningar färgade violetta (ametist) eller bruna (röktopas). På kemisk väg framställd, är kiselsyreanhydrid ett hvitt, fint och lätt pulver, som är alldeles olösligt i vatten och alla syror utom fluorvätesyra, hvaraf det löses under bildande af fluorkiselgas (se Kisel). Det smälter först för knallgasblåsrörets hetta till ett segt glas. Det ger flera hydrat, egentliga kiselsyror, som äro obeständiga samt vid lindrig upphettning sönderdelas i vatten och kiseldioxid. Sådana hydrat uppstå i form af geléartade fällningar, då fluorkiselgas inledes i vatten och då lösliga salter af kiselsyra sönderdelas med syror. Om i senare fallet stora mängder vatten äro närvarande, erhålles ingen fällning, emedan det bildade hydratet då stannar i lösningen. Ur denna lösning har man erhållit ett hydrat Si O(O H)₂, som liknar glas. Äfven i mineralriket förekomma kiselsyrehydrat som opal, kalcedon, flinta o. s. v. Med metaller ger kiselsyra salter, kallade silikat, hvilka utmärkas genom stor växling i sammansättningen. Alla dessa silikat äro olösliga i vatten med undantag af några silikat af kalium och natrium, hvilka med vatten bilda sirapstjocka lösningar (vattenglas). En del silikat sönderdelas lätt af syror, hvarvid geléartad kiselsyra af skiljes; andra däremot angripas icke eller ofullkomligt af syror. Många silikat förekomma i mineralriket; vanligast bland dem äro fältspatarterna kalium-, natrium- och kalciumaluminiumsilikat och deras förvittringsprodukt lera (aluminiumsilikat), glimmer, hornblände, augit, granat o. s. v. Några silikat, såsom smaragd, topas, hyacint, äro ädelstenar. Kiselsyra finnes ej endast i mineralriket, utan äfven i alla växter och djur, vanligen i ringa mängd, men stundom rikligt, såsom hos fräken (Equisetum-arter), i gräsens halm, rotting m. m. samt hos silikoflagellater och kiselalger (diatomacéer), hvilkas skal bestå af kiselsyra och