generallöjtnant, öfverbefälet öfver fältarmén. Trots de vunna framgångarna var läget vid denna tidpunkt ganska brydsamt för engelsmännen, särskildt som de medel, hvaröfver den nye öfverbefälhafvaren förfogade, voro alldeles otillräckliga för de båda boerrepublikernas fullständiga besittningstagande, hvilket ju var krigets slutliga mål. Icke desto mindre fullföljde K. sitt uppdrag med stor målmedvetenhet och energi — hans utmärkande egenskaper som fältherre —, men också med en hänsynslöshet, som från åtskilliga håll ådragit honom skarpt klander (se Boerkriget och Koncentrationsläger), och blef slutligen, sedan förstärkningar ankommit från hemlandet, dock först i maj 1902 i stånd att bryta det sista motståndet och bringa kriget till ett för engelsmännen lyckligt slut. Efter återkomsten till England utnämndes K. 1902 till general och viscount samt erhöll en (ny) nationalbelöning af 50,000 pd st. S. å. fick han öfverbefälet öfver engelska armén i Indien, om hvars försvarsväsen han under de följande åren inlade mycken förtjänst. 1906 blef han öfverste i ingenjörkåren. 1909 utnämndes K. till befälhafvare öfver de engelska stridskrafterna i Medelhafsländerna (Egypten, Malta, Gibraltar, Cypern m. fl.) och s. å. fältmarskalk. Han tillträdde emellertid icke nämnda plats. 1910 organiserade han Australiens förenade staters härväsen. S. å. lär Kina erbjudit honom befälet öfver sina samtliga stridskrafter. H. J—dt. Kithairon (grek. Κιϑαιϱών, lat. Cithæron), äfven Elatias, ett skogbevuxet berg på gränsen mellan de grekiska landskapen Beotien, Attika och Megara. Dess högsta spets (1,410 m.) var i forntiden helgad åt Zeus. A. M. A.

Kithara.

Kithara [ki-] l. Kitharis kallades ett af forntidens greker allmänt begagnadt stränginstrument (se fig.), hvars uppfinning vanligen tillskrefs Apollon. Sannolikt skilde sig kitharans inrättning icke väsentligt från lyrans (se d. o.). Kitharan har gifvit namn åt de nyare instrumenten cittra och gitarr. — Kitharod (grek. kitharaoidos l. kitharodos, lat. citharoedus) kallades en yrkesmässig sångare, som själf ackompanjerade sig på kithara. Kitharoderna föredrogo heliga sånger vid de religiösa högtiderna och uppträdde i festlig täflan vid de stora nationalspelen. De voro ärade och eftersökta gäster vid furstarnas hof såväl som i enskilda samkväm och öfver hufvud vid alla de många tillfällen, då man med tonernas makt ville höja lifvets glädje. Apollon själf, såsom kitharans uppfinnare, gällde som den främste kitharoden och afbildades ej sällan med kitharan på armen i den för kitharoderna häfdvunna fotsida festdräkten (se fig. i art. Apollon, sp. 1215). Han brukar i denna egenskap äfven benämnas Musagetes, d. v. s. sånggudinnornas anförare. A. M. A. Kitharis. Se Kithara. Kitharod [kitarå̄d]. Se Kithara. Kitin [ki-] l. Chitin (af grek. chiton, täcke), kem., benämnes den organiska substans, hvaraf leddjurens kroppsbetäckning består. Möjligen utgöres äfven det ämne, som betäcker insidan på fåglarnas muskelmage, af kitin. Kitin utgör äfven i stor utsträckning cellväggsmaterialet hos svamparna. Det bildar en hvit massa, olöslig i vatten och vanliga lösningsmedel samt alkalier. Af koncentrerade syror löses det under hydrolytisk sönderdelning och ger därvid jämte ättiksyra glykosamin (se d. o.). Kitin anses därför vara en polymer monoacetyldiglukosamin af sammansättningen (C₁₄ H₂₆ N₂ O₁₀). H. E. Kition [ki'-], fenic. Keti, hebr. Kittim, lat. Citium, äldsta staden på Cypern, belägen mellan det nuv. Larnaka och dess hamn, anlades af fenicier kanske redan före 12:e årh. f. Kr. och var medelpunkten för den semitiska kulturen på ön. I 4:e årh. f. Kr. började hellenismen tränga in och fick under Ptolemaierna öfvervikten. Från 3:e årh. e. Kr. började staden förfalla, och omkr. år 1000 försvinner den ur historien; endast biskopstiteln fortlefde. Namnet öfverflyttades därefter till en 10 km. i s. v. belägen by Kiti. Jfr Kittéer. (J. F. N.) Kitjak [ki-], Kicak, folkstam. Se Himalayafolk. Kiton [kitå̄n], ett hos forntidens greker af såväl män som kvinnor buret underplagg, hvilket stundom utgjorde hela beklädnaden. Jfr Dräkt, sp. 926. A. M. A. Kitosamin [ki-], kem. Se Glykosamin. Kitros [ki-]. Se Pydna. Kits, sjöv. Se Ketch. Kitše [ki'tʃe], ett af mayaspråken. Kitt, tekn., blandningar af allehanda slag, som i mjukt eller flytande tillstånd anbringas på föremåls ytor för att sammanfoga dem och som sedan hårdna genom kemiska processer. Denna definition är emellertid för vid, ty den omfattar äfven en hel del bindemedel, som ej i egentlig mening räknas till kitt, såsom cement, murbruk, lim, klister, lack m. m. Att ge en fullt adekvat definition är ogörligt, enär med ordet kitt afses en mångfald kompositioner för de mest olikartade ändamål. Efter sammansättningen kunna kitten indelas i följande grupper. A. Oljekitt erhållas därigenom, att man blandar linolja eller linoljefernissa med olika slags pulveriserade mineralämnen. De äro luft- och vattentäta, stelna långsamt och blifva mycket hårda. Hit höra: 1. Fönsterkitt (glasmästarkitt), slammad krita och linoljefernissa, stelnar snabbare vid tillsats af zinkhvitt, blyglete eller mönja. Fönsterkitt framställes äfven fabriksmässigt af smält asfalt och krita (eller bituminös kalksten, s. k. asfaltsten) tillsammans med fet olja. 2. Diamantmetallkitt består af 10 dlr slammad krita, 15 dlr blyglete, 50 dlr grafit, 5 dlr släckt kalk och 20 dlr linoljefernissa. Det måste uppvärmas före användningen. 3. Blyfritt metallkitt göres af 8 dlr tungspat, 6 dlr grafit, 3 dlr släckt kalk och 3 dlr kokt linolja. 4. Metallkitt består af 100 dlr brunsten, 5 dlr blyhvitt, 3 dlr mönja, 3 dlr lera, 12 dlr grafit och 18 dlr linoljefernissa. Ett annat recept är följande: 2 dlr mönja, 5 dlr blyhvitt, 4 dlr torr, pulveriserad lera och linoljefernissa så, att lämplig konsistens ernås. Ett mycket godt kitt är slutligen följande: 9 dlr mastix sammansmältas med 27 dlr linoljefernissa, hvarefter 9 dlr blyhvitt och 18 dlr blyglete iknådas. Detta kitt användes varmt.