1006), 1861 följde en mindre tafla Karl XV till häst under en revy i Paris (på Rosendal). Två hundar anfalla en räf utställdes 1863 (Malmö museum), Flyende räf s. å. (Nationalmuseum, ett annat exemplar i Kristiania nationalgalleri). I Göteborgs museum representeras K. af Ryttare, Hundar och Hjort anfallen af vargar. Under Paris’ belägring och kommunupproret 1871 förstördes K:s bostad i Montretout. Han framlefde sina sista år hos sin styfdotter och måg i Dijon. — K. var en förtjänstfull djurkarakteristiker, och han arbetade sig fram till en god målare. Det dilettantiska slickade maner, som råder i hans äldre arbeten, öfvergick under Parisvistelsen till en friare, duktigare penselföring, en kraftig färg och en rask, säker teckning. K. utgaf i litografi Portraits des chevaux les plus célèbres au haras royal suédois á Strömsholm (2 hftn, 1829—31) m. fl. liknande arbeten. G—g N. Kjalar, nord. myt., Odens namn, då han enligt någon förlorad myt drog kälke. Th. W.* Kjalarnes kallas det från fjället Esja utgående näset på sydvästra kusten af Island. Där hölls det s. k. Kjalarnes ting, hvilket tidigt fick anseende och var en föregångare till alltinget. Se Kålund, ”Bidr. t. en hist.-top. beskr. af Island”, I, s. 54. Th. W.* Kjalk, sjöv. Se Tjalk. Kjal-vegur (”Kölvägen”), fjällväg på Island, hvilken från Haukadalur i Árnes-syssla (i södra delen af landet) leder mellan de höga bergen Hofsjökull och Langjökull öfver till Blöndudalen i Húnavatnssyssla (i norra delen af landet). Det är en farlig väg, som jämförelsevis sällan begagnas. C. R.* Kjankari. Se Kiangri. Kjartan, isländskt, från iriskan lånadt mansnamn. Märkligast bland personer med detta namn är K. Olofsson, son af Olof På på Hjarðarholt vid Breiðifjörðr, uppkallad efter faderns morfader, den iriske konungen Myrkjartan (Muirceartach). K. var en berömd hjälte och lät (998) döpa sig i Norge. Olof Tryggvesson stod fadder åt honom. F. ö. är han känd genom sitt olyckliga kärleksförhållande till Guðrun Osvifsdotter, hvilken slutligen eggade sin make, K:s fosterbroder Bolli, att dräpa honom. C.R.* Kjederqvist, John Olof Gerhard, språkforskare och skolman, f. 24 sept. 1863 i Lund, där han vardt student 1882, filos. doktor och docent i tyska språket vid universitetet 1896 och adjunkt vid högre allm. läroverket s. å. 1902 utnämndes han till lektor i tyska och engelska vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, till hvars rektor han förordnades 1908. Sedan 1905 är han medredaktör af ”Pedagogisk tidskrift”. I språkvetenskapligt och pedagogiskt syfte har han företagit ett stort antal resor till Tyskland och England och erhöll 1903 3:e förslagsrummet till professuren i germanska språk vid Lunds universitet. K:s författarskap omfattar Untersuchungen über den gebrauch des konjunktivus bei Berthold von Regensburg (1896), Ett fall af preteritum i stället för presens i svenskan (1898), Om öfversättningsfärdighet (1901), Die lautlich begrifflichen wortassimilationen (1902), The dialect of Pewsey (i ”Transactions of the philological society”, 1903) och ett stort antal pedagogiska afhandlingar samt smärre tidskriftsuppsatser i germansk filologi. R—n B. Kjeflinge. Se Käflinge. Kjelaasen [-åsen], höjdsträckning vid Flisa i Aasnes (Solör), efter hvilken de trondhjemske soldaterna uppkallade träffningen mellan Staffeldts brigad och Gahnska kåren 25 apr. 1808; eljest kallas denna strid vanligen ”slaget i Trangen”. O. A. ö. Kjeld [kell], S:t, danskt helgon, f. i början af 1100-talet i byn Venning nära Randers, d. 1150 i Viborg, blef 1130 kanik i Viborg, där han verkade som lärare samt flitig afskrifvare, och 1145 domprost. 1147 drog han till Lund för att underhandla med ärkebiskop Eskil och konung Sven Grade om fred mellan denne och motkonungen Knut Magnusson. I folkets ögon var han ett helgon, långt innan han kanoniserades af påfven (1188), och många legender uppstodo om honom. I Viborgs domkyrka hade han eget kapell, där hans ben förvarades i ett gyllene skrin, men detta förstördes vid kyrkans brand 1726. C. E. (E. Ebg.) Kjeldahl [ke'll-], Johan Gustav Kristofer Thorsager, dansk kemist, f. 1849 på Jægerspris, d. genom drunkning 18 juli 1900, blef 1867 student och 1873 polyteknisk kandidat och var sedermera assistent vid landbohöjskolen. 1875 fick han i uppdrag att inrätta Carlsbergs kemiska laboratorium, hvars föreståndare han blef. 1892 fick han professors titel och blef 1894 hedersdoktor. K. var en framstående kemist, som utarbetat en särdeles viktig och allmänt använd analytisk metod (jfr nästa art.). Han egnade äfven enzymerna i jäst och malt ingående undersökningar. H. E. Kjeldahls metod [ke'll-], kem., en af J. Kjeldahl (se denne) utarbetad metod att bestämma kväfvehalten i organiska ämnen. Dessa upphettas med koncentrerad svafvelsyra, under tillsats af kaliumpermanganat eller kvicksilfveroxid, hvarefter återstoden utspädes med vatten, blandas med natronlut och destilleras. Därvid öfvergår kväfvet i form af ammoniak, som uppsamlas i titrerad syra, hvarpå öfverskottet af den senare bestämmes genom titrering med alkali. Denna i synnerhet vid tekniska undersökningar bekväma och tillförlitliga metod är numera allmänt använd. P. T. C.* Kjeldrup [kell-], Anton Edvard, dansk målare, f. 16 febr. 1826 i Hadersleben, d. 22 maj 1869, studerade vid konstakademien i Köpenhamn och blef en framstående landskapsmålare. Han är representerad på konstmuseet och i Hirschsprungska samlingen. Ph. W.* <img l>

Kjellander, Ernst Jonas Fredrik, filosofisk författare, skald, sonson till skalden Kellgrens syster, f. 5 dec. 1812 i Valla by i Skaraborgs län, d. 18 juni 1835 i Buon Convento (Toscana), blef student vid Uppsala universitet 1827, promoverades 1833 till filos. magister och utnämndes 1834 till docent i filosofiens historia vid samma universitet. S. å. företog han, i syfte att söka bot för ärfd lungsot, en resa till Italien, där han dog. Själsanlagens rikedom och brådmognad voro från de tidigaste åren utmärkande för K. Den vemodiga förkänslan af, att endast en kort lefnad skulle varda honom förunnad, gaf en