att lärjungens kunskapsförmåga utvecklades och ansades genom ett riktigt sätt för undervisningens meddelande och kunskapens inhämtande. Om ej lärjungen själfverksamt, genom eget tankearbete, liksom med egen kraft skapade sig sitt matematiska vetande, hade detta, för så vidt fråga var om skolundervisningen, enligt K. för lärjungen intet värde. Ingen ny kunskap finge därför meddelas fullt färdig, hvarken genom läraren eller läroboken. Läraren hade att väcka lärjungens intresse för hvarje ny uppgift, låta hans uppmärksamhet riktas på och noga fixera det, som är den egentliga svårigheten vid dess lösande, låta för honom lifligt framträda de förut inhämtade kunskaper, som för den föreliggande uppgiften äro af betydelse, och så slutligen, genom att hos lärjungen ha framkallat en klar uppfattning af uppgiftens art och genom att förmå honom att skarpt hålla i sikte utgångspunkt, mål och medel, bringa lärjungen därhän, att han själf ”hittar på” lösningen af ett problem, beviset för ett teorem. Likaså om läraren har sig förelagdt att bibringa sina lärjungar en ny räkneregel, får han ingalunda begynna med att inlära denna i dess exakta form. Dessförinnan bör han genom exempel, som nära sluta sig till det för lärjungen redan bekanta och hvilka denne därför utan stort biträde kan reda, efter hand öfvergående från lättare till svårare, åstadkomma, att lärjungen kan tillämpa regeln, innan han vet, huru den lyder eller att den ens finnes. K. ville med ett ord i den matematiska undervisningen införa den sokratiska maieutiken, den analytisk-heuristiska metoden. Men denna metod, ensidigt tillämpad, medför ej obetydliga faror, och man kan knappt påstå, att K. alltid lyckades undgå dessa. Han ringaktade för mycket de kunskaper, som inlärdes utan att vara fullt begripna, och förbisåg den förmåga dessa kunskaper ha att efter hand vinna i åskådlighet, då uppfattningsförmågan någon längre tid får betrakta dem och de dessutom få tillfälle att belysa hvarandra. Säkert är dock i hvarje fall, att K. mer än någon verksamt bidragit till, att de svenske lärarna i matematik fått sina blickar öppnade för den analytisk-heuristiska metodens ofantligt rika resurser och att hans framträdande därigenom samt genom hans medelbara inverkan äfven på undervisningen i andra läroämnen kan betraktas såsom epokgörande i den svenska undervisningskonstens historia. — Med undantag af två mera fragmentariska framställningar rörande hans undervisningsmetod (i årsredogörelsen för Uppsala högre allmänna läroverk 1871—72) finnes icke något arbete af K. utgifvet. En af K:s lärjungar, C. R. Nyblom, ger i sina ”En sjuttioårings minnen”, I, en intressant framställning af K:s personlighet och metod. S. v. F.* Kjellén, Johan Rudolf, statsvetenskaplig och politisk författare, högskolelärare, f. 13 juni 1864 på Torsö, i Vänern, blef 1880 student och 1888 filos. licentiat i Uppsala, där han på afh. Studier rörande ministeransvarigheten 1890 kallades till docent i statskunskap och 1891 promoverades till filos. doktor. S. å. blef han lärare i statskunskap och 1893 därjämte i geografi vid Göteborgs högskola och utnämndes 1901 till professor i statskunskap och statistik därstädes. Han har varit flitigt verksam som föreläsare vid arbetarinstitut i sydvästra Sverige och sedan 1895 regelbundet arbetat i den konservativa pressen. K. valdes vid ett fyllnadsval i juni 1905 till led. af Andra kammaren för Göteborgs stad och återvaldes i sept. s. å. samt bevistade riksdagarna 1906—08. 1910 invaldes han för södra Kalmar län i Första kammaren. Som politiker har K. i skrift och tal framträdt som förnämste målsmannen för ett reformsträfvande högerparti (”unghögern”) och som en entusiastisk försvarare af Sveriges rätt i de unionella tvisterna. Högt skattad är han som vältalare. Han har utvecklat ett mångsidigt författarskap, dels vetenskapligt (Om Eriksgatan, 1889, Den nationella karakteren i 1809 års grundlagstiftning, 1893, i ”Hist. tidskr.”, Samuel Åkerhielm d. y. och de ryska stämplingarna i Sverige 1746—1749, 1894, ibid., Riksrättsinstitutets utveckling i Sveriges historia, 1895, Hvem har stiftat Sveriges regeringsform?, 1896, i ”Hist. tidskr.”, Om den svenska grundlagens anda, 1897, i Göteborgs högskolas årsskr., Stat och samhälle i det gamla Vestergötland, s. å., i ”Vestergötlands fornminnesför:s tidskr.”, Inledning till Sveriges geografi, 1900, och Japans ancien régime, i ”Statsvetenskaplig tidskrift”, 1906 ff.), dels politiskt (Unionen sådan den skapades och sådan den blifvit, 1893—94, Rätt och sanning i flaggfrågan, 2 uppl. 1899, Stormakterna. Konturer kring samtidens storpolitik, 1905, ett för idérikedom och originalitet berömdt arbete, Rationell samling. Politiska och etiska fragment, 1906, Ett program. Nationella samlingslinjer, 1908 m. fl.), dels skönlitterärt (Sångarfärden till Paris 1900, 1901, samt Sångare- och turistfärder, 1908). I ”Stockholms dagblad” skildrade han sina intryck från en 1909 företagen resa till Kina och Japan. K. blef 1899 led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg. <img l>

Kjellgren, Josua Håkan, svensk industriidkare, f. 29 aug. 1838 på Ottersjö säteri i Halland, d. 26 febr. 1901 i Stockholm, genomgick Chalmers’ institut i Göteborg och blef 1868 disponent för Reijmyre glasbruk i Östergötland. På denna post nedlade han stor energi och skapade Reijmyres världsrykte. K. införde där belgiska arbetsmetoder såväl för glasblåsning och slipning som för gravering och målning af glas. Tillika utvidgade han i afsevärd grad exporten af glasvaror, särskildt till Ryssland, där han med framgång konkurrerade med de främste utländske glasfabrikanterna. K. blef 1898 led. af Första kammaren för Östergötlands län. Kjellin, Karl Erik, matematiker, f. 18 jan. 1776 i Göteborg, d. 6 jan. 1844 i Kumla, blef student i Uppsala 1794, filos. magister (med andra hedersrummet) 1803 och docent i fysik 1805 samt utnämndes till professor vid Göta artilleriregemente 1806. Sedan denna befattning vid 1809—10 års riksdag blifvit ställd på indragningsstat och K. någon tid (1811) föreläst vid Svea artilleriregemente, blef han 1812 professor i matematik vid universitetet i Lund, prästvigdes 1819 och erhöll 1825, efter Franzén, Kumla pastorat (Strängnäs stift). K. blef led. af Vet. o. vitt.-samh. i Göteborg 1809, af