ledde restaurationsarbetet af Örebro slott 1897—1901. Grundlig kännare af kalkstenens natur och värde som byggnadsmaterial, ifrade K. tidigt för en vidsträcktare användning af natursten inom byggnadsindustrien och har i så måtto brutit väg för en sundare byggnadsteknik i Sverige. K. kallades 1909 till korresp. led. af Vitt. hist. o. ant. akad. M. D—r. Kjellström, Sven, violinist, f. 30 mars 1875 i Luleå, studerade vid konservatonerna i Stockholm (1889—92) och Paris, var sedermera i flera år förste violinist vid Colonnes orkester i Paris, har verkat som violinlärare där och på senaste åren i Stockholm samt har flitigt konserterat, mestadels i förening med pianisten Alfred Roth, bl. a. i London och rundtorn i Sverige. K:s spel bär vittne om ansenlig naturbegåfning och solid utbildning. Kjelzy, en namnform för Kielce (se d. o.). Kjernander, Johan Sakarias, missionär, f. 1711 (1712?) inom Högby socken, Östergötlands län, d. omkr. 1800 i Calcutta, blef 1734 student i Uppsala, men uteslöts 1735 ur Östgöta nation på grund af ett i Norrköping gjordt försök att utprångla en falsk sedel. K. flydde undan rättvisans arm till Köpenhamn. Därifrån kom han till A. H. Francke i Halle och åtnjöt i fyra år dennes undervisning, hvarefter han af Society for promoting Christian knowledge sändes som missionär till Ostindien (1740). Då Cuddalore, dit hans första verksamhet förlades, 1758 intogs af fransmännen, begaf han sig till det då ännu obetydliga Calcutta, där han rönte ett vänligt mottagande af Clive och genom gifte kom att disponera öfver en högst betydlig förmögenhet. På egen bekostnad uppförde han i Calcutta en kyrka och flera andra missionsbyggnader, bland dem en skola med fritt underhåll för ett stort antal barn. Men K. gjorde ock med största gästfrihet sitt hus till en samlingsplats för musikälskare, vetenskapsmän och främlingar. Detta lefnadssätt, jämte stora borgensförluster, som en hans son ådrog honom, ledde därhän, att han slutligen försattes i konkurstillstånd. Han valde nu en annan vistelseort. Från Calcutta, där han varit ”clergyman of the established church and chaplain to the Indian company” och där missionsverket efter hans tid gick betydligt tillbaka, flyttade han till den holländska besittningen Chinsura (30 km. norrut) och var där 1785—95 pastor vid en liten luthersk kyrka. Sina sista år tillbragte han i obemärkthet i Calcutta. K. skall ha varit en man med utmärkta gåfvor och brinnande nit för missionssaken. Kjernander, Jonas, läkare, f. 26 juni 1721 i Lofta socken i Kalmar län, d. 30 mars 1778 i Stockholm, blef student i Uppsala 1741 och med. doktor (med första hedersrummet) därstädes 1749. 1749—55 var han provinsialläkare i Västergötland, 1757—65 läkare vid Ammeskaffningskontoret i Stockholm och praktiserade därefter i hufvudstaden. 1776 utgaf han Utkast till medicinallagfarenheten, för hvilket arbete honom tillerkändes Patriotiska sällskapets guldmedalj. R. T—dt. Kjerrman, Anna, författarinna. Se Wahlenberg, A. M. L. Kjerrulf, svensk, urspr. holsteinsk ätt, Wolf l. Ulff, hvaraf en medlem, Anders, i början af 1400-talet flyttade till Danmark och efter Kjer härad (Jylland) antog namnet K. En ättling af denne Anders, Nils K., var landtdomare i Halland och hade 2 söner, Mårten (se nedan) och Olof, som bägge befvo kyrkoherdar och stamfäder för olika grenar af den svenska släkten. — I Norge fanns släkten redan på 1600-talet. Från en senare till Norge inflyttad dansk gren härstammade statsmannen O. R. Kierulf (se denne) samt hans kusiner Halfdan och Theodor Kjerulf (se dessa). 1. Mårten Nilsson K. (se ofvan), präst, f. 1607 i Veddige socken i Halland, d. där 1690, var en tid pastor vid Aschenbergs halländska regemente och blef 1662 kyrkoherde i Vessige och Askome pastorat af dåv. Göteborgs superintendentia. Då danskarna 1676 inföllo i Halland och det visade sig, att en stor del af detta landskaps invånare fasthängde med sina sympatier vid Danmark, förblef K. däremot sitt lagliga öfv7erhufvud, Sveriges konung, orubbligt trogen samt verkade nitiskt för Sveriges sak. Han anskaffade på egen bekostnad proviant åt hären och gjorde sig genom förställning underrättad om fiendens operationsplaner, hvilka han därefter meddelade åt den svenske kommendanten, generalmajor Sperling. Men en granne angaf honom för danskarna, hvarefter K. fängslades och sändes till Köpenhamn. Han beredde sig likväl snart tillfälle att undkomma därifrån på det sätt, att han i ett bykkar bars förbi vakterna ned till sjön och med en skånsk båt fortsatte flykten till Malmö. K. hade 9 söner, af hvilka 2 blefvo präster, 6 stupade som officerare i Karl XII:s krig och 1 blef köpman i Göteborg. En K:s sonson, majoren Mårten Fredrik, adlades 1772 och antog namnet Kjerrulff von Wolffen. Det har antagits, att K. som belöning för sin visade trohet erhållit ett af Karl XI utfärdadt kondonationsbref, som tillförsäkrade K:s efterkommande såväl på mans- som kvinnolinjen arfsrätt till Vessige och Askome pastorat. Brefvet, enligt uppgift dateradt 24 nov. 1677, finnes emellertid icke i Riksregistraturet. Några arfsanspråk framställdes icke heller vid de två första tillfällena, då pastoratet efter K:s död var ledigt (1690 och 1735), utan först 1760. Då inlämnade komminister Petter Wetterberg till Göteborgs domkapitel en vidimerad afskrift af nämnda bref. K. M:t stadfäste detta 16 sept. 1760. Sedan dess har pastoratet varit ärftligt, ända till år 1900. Efter noggranna undersökningar, som konstaterade, att Karl XI säkerligen icke utfärdat något kondonationsbref, tillbakavisade K. M:t detta år alla arfsanspråk till det då lediga pastoratet och förklarade, att det i vanlig ordning skulle återbesättas såsom ett konsistoriellt pastorat. 2. Gustaf K., ättling af en broder till K. 1, veterinär, f. 16 jan. 1861 å Prästhytte bruk, Hedemora landsförsamling, blef student 1881, genomgick Veterinärinstitutet och utexaminerades därifrån 1885, utnämndes 1892 till stadsveterinär i Stockholm och blef samtidigt föreståndare för hälsovårdsnämndens ympanstalt. 1900 utnämndes K. till medicinalråd, hvilket ämbete då för första gången besattes med en veterinär. K. har i främsta rummet verkat för inrättandet af offentliga slakthus i vårt land. Han blef 1892 led. af Sv. läkarsällskapet, erhöll 1901 Sv. veterinärläkarföreningens guldmedalj, blef 1904 led. af Landtbruksakad. samt promoverades vid Uppsala universitets Linnéfest 1907 till med. hedersdoktor. Han har utgifvit bl. a. Handbok i köttbesiktning och åtskilliga broschyrer samt skrifvit uppsatser i ”Sv.