Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 187-188 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kjerrulf - Kjerrulff von wolffen. Se Kjerrulf. - Kjerschow, Peder - Kjerteminde - Kjerulf. 1. Halfdan - Kjerulf. 2. Theodor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

veterinärtidskrift” rörande slakthus och
kontrollen öfver födoämnen.
1. (E. M. R.) 2. S—g.

Kjerrulff von Wolffen. Se Kjerrulf, M. N.

Kjerschow, Peder, norsk jurist, född 5 juni 1857 i
Tromsö, tjänstgjorde 1891—1902 som
konstituerad lagman i olika lagsagor samt är
fr. 1902 ord. lagman i Eidsiva och Frostathings
lagsaga och sedan 1905 e. o. medlem af Norges
högsta domstol. K., som redan tidigare deltagit i
norska utredningar i renbetesfrågan, var medlem
af den hösten 1907 tillsatta och i början af 1909
upplösta svensk-norska renbeteskommissionen samt
utsågs i maj 1909 till norsk sakkunnig vid
skiljedomstolen rörande svenska flyttlappars rätt till
renbete i Norge.

Kjerteminde [kerteminne], eg.
Kjertingeminde, d. v. s. Kjertinge-mynning, dansk
stad i nordöstra delen af Fyn, vid Kjerteminde- l.
Kjertingefjordens mynning. 2,600 inv. (1909).
God hamn. Hufvudnäringar äro handel och, framför
allt, fiske (sill, makrill och ett slags
feta flundror, kallade ”Kjerteminde-rådmän”).
1900 öppnades en järnväg från Odense till K. med
fortsättning till Dalby på Hindsholm. — 1413 fick
K. stadsrättigheter. 1659 bombarderades det af den
holländska flotta, som skulle skydda de danska
och de förbundna truppernas landstigning
mot svenskarna, hvilka höllo staden besatt.
1909 restes i K. ett minnesmärke öfver skalden
F. Paludan Müller, f. där 1809.
E. Ebg.

Kjerulf. 1. Halfdan K., norsk tonsättare, kusin till
norske statsministern O. R. Kierulf (om släkten
K. i öfrigt se Kjerrulf), f. 15 sept. 1815 i
Kristiania, d. 11 aug. 1868 vid badanstalten Grefsen,
uppväxte i ett fint bildadt hem. Han blef student
1834 och senare kopist i Finantsdepartementet,
men drogs af sin håg åt musiken, hvilken han ock
valde till sitt lefvebröd, sedan hans juridiska
studier blifvit afbrutna genom en farlig
sjukdom 1839 samt faderns året därefter timade
död. Hans bristfälliga musikstudier fingo först
1847 genom Karl Arnold d. ä:s undervisning
mera ordning och stadga, och 1850 erhöll K.
ändtligen ett stipendium, hvarefter han
under ett års tid i Leipzig åtnjöt Richters
handledning samt tog rika intryck af den där
då blomstrande romantiken, representerad af
Mendelssohn och Schumann. Denna sena undervisning
var väl en orsak till, att han aldrig försökte sig i
större musikformer, men den bidrog ock till att
skänka honom en kritisk klarhet angående
begränsningen af hans förmåga samt att låta honom
med så mycket större omsikt koncentrera sig
inom det miniatyrområde, där han skapat mästerverk
som få, nämligen visan. Återkommen till
hemorten, lefde han en musiklärares sträfsamma lif,
afbrutet af ferieresor till Tyskland och Frankrike.
Bland hans pianoelever märkas Erika Lie-Nissen
och Agathe Backer-Gröndal. 1857—59 ledde han
jämte J. G. Conradi en serie
abonnemangskonserter med större orkester- och
körverk; dessutom stod han en tid i spetsen för såväl
Studentersangforeningen som en af honom bildad
manskvarett, för hvilken han skref sina odödliga
kvartettkompositioner, Norges fjelde, Serenade
ved strandbredden, Solvirkning, Brudefærden
i Hardanger m. fl. I sin ungdom skref han
musikanmälningar i ”Den Constitutionelle” och
bidrog därigenom mycket att klara begreppen
om konst och förädla maken i Norges då
mycket outvecklade musiklif. Känslan af det
otillfredsställande och isolerade i detta lif
äfvensom i hans egen ställning gjorde, i förening
med en ständig sjuklighet, att hans kompositioner
liksom hans väsen fingo ett grunddrag af
vemod och resignation. — Ehuru 10 år förflöto
mellan K:s första och andra sånghäfte (1841—51)
och hans egentliga produktion började
först på 1850-talet samt ehuru han måste stjäla
sig tid till sina noggrant mejslade kompositioner,
uppgå dessa likväl till omkr. 30 tryckta verk,
bland dem 16 häften romanser och sånger, 10 häften
pianostycken, en längre serie sånger för manskvartett
samt ”Trubaduren” för tenorsolo och kör. Hans
förläggare var vanligen Abr. Hirsch i Stockholm,
som 1877—78 äfven utgaf en godtköpsupplaga af hans
visor i två häften, 1881 tillökade med ett tredje,
upptagande förut otryckta stycken. K. blef 1865
led. af Mus. akad. i Stockholm. — ”Hvad vi skatta i
K:s musik — säger Grönvold — är den nobla melodien,
flytande och klar, originell i konceptionen,
stämningsfull och skär i tonen, därtill denna
anderika behandling af ackompanjemanget, denna
genomarbetade, behärskade form.” Med rätta
har Edv. Grieg framhållit det elegisk-erotiska
som tyngdpunkten i hans begåfning, då däremot det
dristiga, lidelsefulla är honom främmande. Ett annat
grunddrag är den nationella norska folktonen, som
först K. på ett mera konstnärligt — liksom Ole
Bull på ett mera naturalistiskt — sätt anslog. K.
förhåller sig till Bull ungefär som Welhaven till
Wergeland: han ville väl en varm patriotism, men
på den allmäneuropeiska civilisationens grundval;
det råa och ”norsk-norska” var honom osympatiskt.
Också var Welhaven jämte Björnson den, som bäst
inspirerade honom genom sina dikter, och den
förres Nökken, Der flöi en fugl, Hvile i skoven,
Til fjelds, Foraarsdigt m. fl. skola i K:s
toner lefva lika länge som den senares Prinsessen,
Synnöves sang, Ingrids vise, Solskinsvise, Venevil,
Over de höje fjelde, Sövnen, Ved söen, O vidste du
bare m. fl. Gärna tonsatte han äfven A. Munchs,
J. Moes, Th. Kjerulfs och Kr. Winthers dikter.
Få tonskalder ha som K. förstått att inom
visans trånga ram skildra den finkänsliga,
offrande kärleken, den trånande längtan ”til fjelds
over bygden”, granskogens dofva sus, månskenets
stilla slummer på kullen eller barnets i vaggan,
och ingen har så som han målat den drömmande
middagssolen på en sommardag, då ”det er så luunt,
det er så tyst, der falder blomster på dit bryst”.
1874 aftäcktes på Kjerulfpladsen i Kristiania
K:s byst i brons, modellerad af Middelthun. — Jfr
T. G. Conradi, ”Musikkens udvikling... i Norge”
(1878), och A. Grönvold, ”Norske musikere” (1883).

2. Theodor K., den föregåendes broder, norsk
geolog, f. 30 mars 1825 i Kristiania, d. där 25
okt. 1888. Efter att ha företagit resor i geologiskt
syfte såväl i Norge som till Island,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>