då linjeskeppet ”Dannebrog”, under Ivar Huitfeldts befäl, sprang i luften. 1906 restes vid hamnen ett minnesmärke öfver slagen. E. Ebg. L. W:son M. Kjögebukten [köge-]. Se Kjöge. Kjöge huskors [köge], ett arbete af den norskfödde (danske) prästen J. Brunsmand (se d. o.). Kjökkenmödding [kö'kken-], Kökkenmödding l. Skaldynge (da., afskrädeshög, skalhög), danske forskaren J. Steenstrups benämning på de först i Danmark upptäckta afskrädeshögar från stenåldern, hvilka vanligen ligga vid kusten samt innehålla skal af ostron och andra musslor (särskildt af släktena Mytilus och Cardium) jämte många andra lämningar, såsom kokhärdar, djurben, ofta krossade eller förbrända, flintredskap, enklare prydnader o. s. v. Först i slutet af 1830-talet fästes uppmärksamheten vid dessa märkliga fornlämningar, och danske Videnskabernes selskab tillsatte en kommitté för frågans närmare utredning, bestående af Steenstrup, geologen Forchhammer och arkeologen Worsaae. Man fann snart, att kjökkenmöddingarna härrörde från människor, men under det att Worsaae ansåg dem äldre än minnena från den af de stora stenkammargrafvarna representerade yngre stenåldern, trodde sig Steenstrup i dem finna lämningar från en fiskarbefolkning, som lefvat samtidigt med stenkammargrafvarnas folk. Denna och andra outredda frågor ha afgjorts genom de undersökningar, som 1893—98 verkställts på initiativ af direktören för danska nationalmuseets första afdelning, S. Müller. I undersökningarna deltog en mängd specialister på olika vetenskapsområden. Åtta skalhögar i olika delar af landet undersöktes. Af dessa tillhörde fem den äldre stenåldern (den oslipade flintans tid), tre den yngre stenåldern. Dessa skalhögar kunna nå flera 100 m. i längd, 2—3 m. i höjd och 5—6 m. i bredd. De äldre ha legat omedelbart invid den dåvarande strandlinjen, 4,5—6 m. ofvan den nutida. De bestå hufvudsakligen af ostronskal, därnäst af skal från blåmusslan (Mytilus edulis) och hjärtmusslan (Cardium edule) samt två snäckarter, Litorina litorea och Nassa reticulata. Sporadiskt förekomma skal af Tapes-musslan. Denna liksom ostronskalen hänvisar på, att klimatet vid denna tid, som sammanfaller med det s. k. Litorinahafvets högsta stånd, var mildare än nu. Det vanligaste trädslaget var eken. Oftast förekommande bland däggdjursbenen äro sådana af vildsvin, rådjur och kronhjort. Ben af uroxen äro ej sällsynta, men däremot sådana af älgen. Dessutom ha påträffats ben af en mängd rofdjur. Fiskarterna äro ål, flundra och mört, därnäst gädda, abborre och torsk. Sjöfåglarna äro mycket artrika: t. ex. svanor, änder, svärtor, ejder, skrakar, grågås, doppingar, lommar, måsar, tordmule och garfågel (Alca impennis). Tio af de viktigaste djurarterna äro nu utdöda i Danmark. Blott af ett husdjur, hunden, finnas ben. Hunden synes ha förekommit i tre raser, och hufvudrasen öfverensstämmer nära med schakalen. Stenredskapen, blott tillslagna, ej slipade, nästan uteslutande af flinta, utgöras af yxor och mejslar, knifvar, skrapor, borrar, sågtandade skärfvor samt pilspetsar med tvär, mejselformad egg. Vidare förekomma redskap af ben och horn. Lerkärlen, som ha groft gods och spetsig botten, sakna utsirningar. Några människoskelett ha påträffats, som visa, att den döde begrafts på själfva boplatsen. I de tre yngre skalhögarna hittades äfven ben af husdjuren svin, får och nötkreatur (svin och nötkreatur tyckas vara tämda former af inhemska vildsvin och uroxe, fåret däremot infördt som tämdt) samt kolade korn af hvete och korn. Kjökkenmöddingar äro kända äfven från andra delar af Europa. I Sverige har blott en (härstammande från den yngre stenåldern) upptäckts, vid Ånneröd i Skee socken, Bohuslän. I Frankrike ha flera påträffats i kusttrakterna. Mest bekant är den vid la Torche de Penmarc’h i dep. Finistère, som var 40—100 cm. hög och täckte en yta af 80—100 kvm. samt bestod af musselskal med lämningar af härdar, kol och aska, flintor, ben af fågel, hjort och vildsvin. Liksom andra franska kjökkenmöddingar (vid Vissant i Pas-de-Calais, Saint-Valéry i Somme, i Charente inférieure, Var och Provence) tillhör den den yngre stenåldern. Kjökkenmöddingar ha påträffats på Irland, Sardinien och i Portugal, i sistnämnda land med många människoskelett, liggande hopkrupna. Skalhögar äro bekanta också från Japan (Omori), Brasilien, Chile, Patagonien, Florida och New Orleans. Litt.: ”Affaldsdynger fra stenalderen i Danmark undersøgte for Nationalmuseet” (af A. P. Madsen, S. Müller, C. Neergaard, C. S. J. Petersen, E. Rostrup, K. J. V. Steenstrup, H. Winge; utg. på bekostnad af Carlsberg-Fondet, 1900), O. Almgren, ”Nyare undersökningar af Danmarks kjökkenmöddingar” (i ”Ymer”, 1902), och J. Déchelette, ”Manuel d’archéologie préhistorique”, I (1908; med litteraturanvisningar). T. J. A. Kjölbergsbro, i Onsö socken, Smaalenenes amt, nära 8 km. n. om Fredrikstad i Norge, går öfver Glommens västra utloppsgren, Kjölbergsälfven, och är bekant från striden där 1814. Sedan norrmännen blifvit fördrifna från Rolfsön, uppbröto de K. och togo ställning på andra stranden vid ett förut uppfördt batteri. 9 aug. framryckte generalmajor Mörner mot K., där en artilleristrid utspann sig, som slutade med, att norrmännen, som anfördes af general Arenfeldt, drogo sitt artilleri, 6 kanoner, tillbaka till Karlshus, men deras infanteri, 2 bataljoner, kvarstannade vid K., där Arenfeldt sedermera samlade hälften af sin brigad. 13 aug. samlade Mörner verktyg och materialier till brons återställande, och natten till 14 öfverfördes obemärkta af norrmännen 70 jägare vid Kjölbergs gård, där de fäste sig och småningom förstärktes till 2 bataljoner, hvarjämte en på roddflottan till Slevig öfverförd bataljon framfördes mot Onsö, och sedan gingo alla tre norrut på Glommens västra strand samt tvungo norrmännen att draga sig tillbaka, hvarefter bron hastigt reparerades och de öfriga svenska trupperna samt artilleriet gingo öfver. Norrmännen drogo sig nu tillbaka till Krogstad och Karlshus. L. W:son M. Kjöping, Nils Matsson, reseskildrare, prästson från Köping, f. omkr. 1630, d. 1667, gaf sig i holländsk sjötjänst och lämnade 1647 som matros Holland för att medfölja på en längre sjöresa. I Ostindien, på Java och i Persien fick han därefter under olika befattningar tillfredsställa sin äfventyrslust, men återvände 1656, efter ett besök (1655) i Kina, till fäderneslandet, där han anställdes som löjtnant i örlogsflottan samt deltog i de följande årens sjökrig. K. författade Een reesa, som genom Asia, Africa och många andra hedniska