konungarijken sampt öijar medh flijt är förrättat aff Nils Matson Kjöping (1667). Boken utkom flera gånger i nya upplagor (1674, 1743, 1759 och 1790) och torde således ha fallit den läsande allmänheten väl i smaken. Också vittnar den i många fall om goda kunskaper och ett uppmärksamt öga för såväl naturen som egendomligheterna i de olika folkslagens seder och lynnen. Men den röjer ock sjömannens ökända benägenhet för öfverdrifven framställning, såsom då K. säger sig ha funnit ”mer än mänskligt förstånd” hos Javas elefanter, hvilka, när de mötte någon af adel, om än aldrig så illa klädd, strax nedföllo och gjorde honom ära, men däremot utan vidare gingo förbi en lågättad, om han ock bar aldrig så grann dräkt. Autobiografiska anteckningar af K. finnas hos Loenbom, ”Anecdoter om namnkunnige och märkvärdige svenske män”, II, s. 36 (1770—75). K. K. (k. k.), förkortning för kejserlig-kunglig. kl., förkortning dels för klass, dels för klockan (vid en viss tidsbestämning). Klaatsch [klātʃ], Hermann, tysk zoolog och antropolog, f. 1863, e. o. professor 1895 i anatomi i Heidelberg, sedermera i antropologi och etnografi i Breslau, har i jämförande anatomi utgifvit ett stort antal skrifter, bland hvilka må nämnas: Zur morphologie der fischschuppen und zur geschichte der hartsubstanzgewebe (1890), Ueber den descensus testiculorum (s. å.), Beiträge zur vergleichenden anatomie der wirbelsäule (1893) och Ueber die herkunft der scleroblasten (1894). Under de senare åren har K. egnat sig åt intensiva och framgångsrika undersökningar af de fossila människorna och under tre år vistats i Australien för att studera infödingarna; många publikationer vittna om dessa undersökningar, såsom Die fossilen knochenreste des menschen und ihre bedeutung für das abstammungsproblem (1899), Die fortschritte der lehre von den fossilen knochenresten des menschen in den jahren 1900—1903 (1902) och Das gesichtsskelett der Neandertalrasse und der australier (1908). En förtjänstfull framställning i mera allmänfattlig form rörande människans naturalhistoria har K. lämnat i Entstehung und entwickelung des menschengeschlechts (i samlingsverket ”Weltall und menschkeit”, 1905). L—e. Klabautermann (ett af H. Smidt 1828 i ”Seegemälde” infördt ord, som måhända har sammanhang med holl. klavaatshammer, ”kalfatringshammare”; se Kalfatra), enligt nordtyska och holländska sjömäns tro en skeppstomte, 1 fot hög, med eldrödt hufvud och hvitt skägg, hvilken, klädd i sjömansdräkt och försedd med en trähammare, vanligen håller till vid ankarspelet, men i storm vid masten och lämnar fartyget, då det ej kan räddas. Jfr Snoilskys dikt ”Klabauterman”. Klabb, idrottst. Se Klabbföre. Klabbföre, idrottst., det före, som uppstår, då snön börjar smälta och ”klabbar vid” skidorna, d. v. s. fäster under dem och förhindrar glidet. Värst är detta, när termometern visar en grad under fryspunkten, men snön genom fuktighet i luften eller annan orsak är vattenmängd i ytan, klabbar fast vid skidorna och omedelbart fryser fast vid dem. Är det starkt töväder, fäster ej snön så hårdt. Skidorna kunna prepareras med paraffin eller särskildt beredda skidsmörjor, så att snön ej fastnar under. E. B—ll. Klabböle, by vid Ume älfs södra strand, där Ume älfs sista vattenfall bildas, omkr. 6 km. från Umeå, hvilken stad det till hälften tillhör. Staden lät där 1899—1900 för egen räkning utföra en elektrisk kraftstation af omkr. 800 hkr vid 8,6 m. fallhöjd. 1909 träffades aftal med egaren af norra stranden om utförande af gemensam dammbyggnad öfver älfven, och i samband härmed utvidgas stadens kraftanläggning till 4,600 hkr vid omkr. 10,5 m. fallhöjd. S. L-k. Klack, Klackör, svenska former för claque, claqueur (se Claque). Klacka, gammal grufva inom ”Kläcka och Lerbergs” gruffält (se Lerbergs gruffält) i Örebro län, Nora socken. Th. N—m.* Klackberget, beläget i Norbergs socken, Västmanlands län, är berömdt för sin rikedom på god malm. På Klackberget ligga två gruffält, Klackbergsfältet och det s. v. därom belägna Kolningsbergsfältet. Båda fälten ligga i nordvästra sluttningen af en i n. ö.—s. v. strykande dalgång och äro sålunda skyddade mot nordliga vindar, hvilket i förening med den omständigheten, att grunden utgöres af kalksten, på Klackbergets sluttning framkallar en synnerligt rik växtlighet. Till Klackbergsfältet höra 8 större eller mindre grufvor, af hvilka de viktigaste äro Stor-, Gröndals- och Johannesbergsgrufvorna med ett maximidjup af inemot 260 m. Kolningsbergsfältet utgöres af 8 utmål; den djupaste grufvan är där omkr. 160 m. Malmerna äro goda svartmalmer i kalksten samt anses tillhöra den öfversta malmförande zonen inom Norbergs vidsträckta malmfält. Brytningen i Klackbergsfältet uppgick 1908 till 33,300 ton, i Kolningsbergsfältet till 25,400 ton. Klackbergsfältet är förenadt med Norbergs järnvägsstation genom en 5 km. lång bredspårig järnväg, och till Kolningsberget leder en 2 km. lång hästbana, sedan man passerat uppför två rutschbanor af sammanlagdt ett par hundra meters längd. Th. N—m.* Klackbergsfältet, gruffält. Se Klackberget. Klackbergs järnväg, normalspårig (1,435 m.), 5 km. lång järnväg, som eges af Klackbergs järnvägsaktiebolag och är belägen inom Västmanlands län mellan Norberg — där den står i förbindelse med Norbergs järnväg och med linjen Ängelsberg—Norberg af Stockholm—Västerås—Bergslagens järnväg — och Klackberg, där den ansluter till Kärrgrufvan—Klackbergs järnväg. Järnvägen, som trafikeras af Stockholm—Västerås—Bergslagens järnväg med dennas materiel, öppnades för trafik 24 aug. 1883. Järnvägsbolagets styrelse har sitt säte i Norberg. A. d’A. Klackör. Se Klack. Klaczko [kla'tʃkå], Juliusz, polsk författare, f. 1828 af judiska föräldrar i Vilna, d. 1906 i Krakau, utgaf redan vid 13 års ålder ett skaldestycke, ”Mitt första offer”, och öfversatte till hebreiskan en af Mickiewicz’ ballader. K. studerade i Königsberg, öfvergick till katolicismen och tillhörde med lif och själ ultramontanernas läger. Mest känd är han som författare till en mängd uppsatser i ”Revue des deux mondes”. Han skref med samma lätthet polska, tyska och franska. Stort uppseende väckte hans skrift Les deux chanceliers