ingen stil eller del af formen må stå upp öfver det öfriga. Man öfverfar då formen med klappholtsen, på hvilken man samtidigt klappar lindrigt med en hammare. — Klappholts l. schafferholts kallades stundom ordförandeklubban i gesällbrödraskapen. Se Gesäll, sp. 1080. Klappjakt. Se Jakt, sp. 1203. Klapplöpare, sjöv., en smal tågända eller lina, som är skuren genom två enkla block och hvars ändar är fästa vid något föremål, såsom en båt eller dylikt, hvilket sålunda kan halas från det ena blocket till det andra. En tross, hvars ena ända är fast och som löper genom ett rörligt block, kallas jämväl klapplöpare (enkel löpare eller vojt). L. H.* Klappmytsar, zool. Se Klappmytsen. Klappmytsen l. Blåssälen, Cystophora cristata, zool., hör till underfam. klappmytsar (Cystophorinæ) af de egentliga sälarnas fam. (Phocidæ) och gruppen säldjur inom däggdjurens klass. Klappmytsarna utmärkas därigenom, att de ha stort och bredt hufvud med kort, bred och hårbeklädd nos. Halsen är kort och tjock, men tydligt afsatt

Klappmytsen (äldre hanne).

från hufvudet. Kroppen är tämligen långsträckt, föga nedplattad, tjockast framom midten och baktill starkt afsmalnande. Hos den äldre hannen äro huden och den underliggande bindväfven ofvanpå nosen och hufvudet till midten af hjässan lösa och slappa samt kunna uppblåsas till en blåsa (eller så kallad mössa, hvaraf djuret erhållit sitt namn). Framtänderna äro ofvan fyra och nedan två och kindtänderna små, glest stående. Färgen är hos den äldre hannen ljust askgrå, med oregelbundna, svartaktiga fläckar, undertill gulhvitaktig, med dylika glesare och mindre skarpt begränsade fläckar. Blåsan är svartbrunaktig, ofvan ljusare, nästan hvitaktig, men likaledes fläckig. — Klappmytsen är egentligen hemma vid amerikanska sidan af norra Atlanten, men träffas äfven vid Island och Jan Mayen, dessutom tillfälligtvis vid Englands, Frankrikes och Norges kuster. Arten är sällskaplig, tillhör öppna hafvet, flyttar under vissa årstider, men uppträder icke i stora massor; helst håller den sig på drifisen, men förekommer äfven på fast is i bukter och vikar. Under mars lär honan yngla på aflägsna drifismassor, till hvilka hon kort förut begifvit sig. I början af maj närmar klappmytsen sig kusterna, aflägsnar sig åter under juli och återkommer i aug. efter att sannolikt ha parat sig under bortovaron. Klappmytsen är modig och ilsken samt angriper ofta, då den blifvit sårad. Hannarna kämpa ifrigt med hvarandra under parningstiden och blåsa, då de retas eller skrämmas, upp den på hufvudet belägna blåsan, hvilken troligen tjänar till att göra nosen mindre ömtålig för stötar. Djurets föda utgöres af stora fiskar, men äfven af kräftdjur. C. R. S. (L—e.) <img l>

Klaproth [-rå̄t]. 1. Martin Heinrich K., tysk kemist, f. 1743 i Wernigerode, d. 1817, blef biträde på ett apotek i Berlin hos kemisten Valentin Rose, efter hvars död K. öfvertog apoteket, och fick sin vetenskapliga uppfostran af Roses bägge söner, den sedermera som kemist och analytiker bekante Heinrich Rose och geologen Gustaf Rose. Vid upprättandet af Berlins universitet blef K. därstädes 1810 professor i kemi. K. var en af sin tids mest framstående kemister och den förste, som i Tyskland antog Lavoisiers system. Han föreslog 1792 Berlins akademi att underkasta försöken öfver förbränning och oxidation en granskning, hvilken bekräftade Lavoisiers uppgifter. K. var hufvudsakligen mineralanalytiker och en noggrann sådan. Han var den förste, som offentliggjorde sina analyser oförfalskade, sådana de utfallit och ej mer eller mindre ändrade efter tycke och smak, som förut varit brukligt. Han undersökte flera hundra mineral kvantitativt och upptäckte därunder grundämnena uran (1789), zirkonium (s. å.), titan (1795) och cerium (1803, samtidigt med och oberoende af Berzelius och Hisinger). Bland K:s undersökningar intaga de öfver meteorstenarna och honungsstenen en framstående plats. Hans många, i samtida tidskrifter spridda afhandlingar samlades till ett arbete i Beiträge zwr chemischen kenntniss der mineralkörper (1795—1810), hvartill sluter sig det 1815 publicerade arbetet Chemische abhandlungen gemischten inhalts. 2. Julius Heinrich von K., den föregåendes son, tysk orientalist, f, 1783 i Berlin, d. 1835 i Paris, blef 1804 adjunkt i orientalisk filologi och litteratur i Petersburg. 1805 medföljde han en till Kina afsänd rysk beskickning och vann en riklig skörd för sina asiatiska språkstudier, ehuru beskickningen knappt hunnit öfver gränsen till Mongoliet, då den måste vända om. En annan resa, som K. 1807—08 företog till Georgien och öfriga Kaukasusländer, lämnade i flera afseenden viktiga resultat, framlagda i det af honom utgifna ”Archiv für asiatische litteratur, geschichte und sprachkunde” (1810) samt i hans Reise in den Kaukasus und nach Georgien (1812—14, ny utvidgad uppl. på franska 1823; ”Resa på Caucasus”, sammantryckt med Mac Farlanes ”Konstantinopel år 1828”, 1 bd, 1830) m. fl. arbeten. I dec. 1810 fick K. anledning att begifva sig till Berlin, och af orsaker, som icke äro tillräckligt kända, fann han snart bäst att icke återvända till Ryssland. 1815 flyttade han till Paris, där han med preussiska regeringens tillstånd förblef bosatt, äfven sedan han 1816 af nämnda regering fått titeln professor i asiatiska språk med åtföljande lön. I Paris