namnet damianistinnor); snart slöto sig många fromma kvinnor till de båda systrarna. De lefde alla under Frans’ ledning och under en af honom gifven lefnadsordning, som bl. a. innebar afstående af alla egodelar. 1215 anförtrodde Frans åt K. ledningen af det nya systrasamfundet, och hon behöll den till sin död. Redan 1255 blef hon kanoniserad; hennes dag är 12 aug. Redan under K:s lifstid blef anslutningen till hennes ordenssamfund — efter henne kalladt klarissinnornas orden, men äfven den helige Frans’ andra orden — mycket liflig, och kloster anlades både i Italien, Tyskland (Prag 1233, Brixen o. s. v.) och Frankrike (Reims, Bordeaux). Från början lefde klarissinnorna efter Frans’ muntliga anvisningar, senare (dock före 1216) erhöllo de af honom en skriftlig lefnadsordning. Under något af åren 1218 eller 1219 utarbetade kardinal Hugolin (senare påfve, Gregorius IX) en regel, hvarigenom klarissinnorna anslötos till benediktinorden, ehuru benediktinregeln modifierades och fullständigades med en del andra föreskrifter; genom en ny regel, gifven af Innocentius IV 6 aug. 1247, knötos klarissinnorna närmare till minoriterna och ställdes under deras generalministrar och provinsialer. Något senare, 9 aug. 1253, fastställde den nämnde påfven en tredje regel, som nära anslöt sig till franciskanernas ordens föreskrifter och fordrade fullständig egendomslöshet. Klarissinnorna fingo under medeltiden vidsträckt utbredning. Äfven efter reformationens stormar skola de i slutet af 1500-talet ha haft omkr. 900 kloster. 1789 års revolution medförde visserligen en mängd klosterindragningar, men ännu 1907 finnas kvar omkr. 170 kloster, hvaraf ett 60-tal i Italien. Ordensdräkten är svart. — Liksom bland franciskanerna ha bland klarissinnorna strängare och mildare riktningar framträdt. 1263 påbjöd Urban IV en på grundval af 1247 års ordensföreskrifter utarbetad regel, som gentemot 1253 års betecknar en förmildring. Denna nya regel antogs af många kloster, där nunnorna därför fingo namnet urbanistinnor, och följes ännu af flertalet klarissinnor. I början af 1400-talet sökte den heliga Coleta (d. 1447) återföra regeln till dess ursprungliga stränghet; till denna reformriktning anslöt sig en del kloster, särskildt i Frankrike och Belgien (coletinerinnor, observantinnor). En liknande observantistisk riktning framträdde under mycket stränga former äfven i Italien på 1600-talet, och 1676 gafs påflig bekräftelse åt ett kloster i Farfa för barfotaeremiter af den heliga Klaras orden, hvilkas föreskrifter efterbildade de af Petrus af Alcantara gifna och företräda den strängaste riktningen bland klarissinnorna. På 1500-talet uppstod likaledes i Italien en gren af klarissinnorna, som tillika antog kapucinernas ordensföreskrifter; dessa kvinnliga kapuciner vunno 1600 påflig sanktion och ha ännu i våra dagar kloster i Italien, Frankrike, Spanien och Amerika. Klarissinnornas regel antogs äfven af de 1484 i Spanien framträdande ”Maria-bebådelse-systrarna”. Se Lemmens, ”Die anfänge des Clarissenordens” (1902), samt Heimbucher, ”Die orden und kongregationen der katholischen kirche”, 2 (2:a uppl. 1907—08). T. H—r. Klarafors, sulfitfabrik, träsliperi och pappersbruk i Forshaga municipalsamhälle inom Grafva socken, Värmlands län, vid Klarälfven strax s. om Forshaga sulfitfabrik, tillhör Aktiebol. Mölnbacka-Trysil, var 1909 jämte kraftstationer, bostäder, luftbanor till Forsnor och Skifeds station taxeradt till 2,760,800 kr. Fabriken anlades 1900 af Klarafors aktiebolag och öfvergick senare till den nuv. egaren. Klara från Assisi. Se Klara (den heliga).

Klara kloster. Efter ett gammalt kopparstick.

Klara kloster, nunnekloster i Stockholm af klarissinnornas orden (se Klara, den heliga), stiftades i början af 1280-talet af konung Magnus Ladulås och uppfördes på norra malmen utanför den egentliga staden på den plats, där nu Klara kyrka och kyrkogård äro belägna. 1286 anslog konungen åt klostret den högt belägna malmen, den tomt, som förut tillhört stadens hospital, en trädgård m. m. samt lät, för att klostret skulle lämnas i fred, flytta längre norrut den väg, som ledde till Uppsala. 1288 skänkte konungen klostret flera gårdar, bland hvilka må nämnas nuv. Rörstrand, Karlberg samt Djurgården med tillhörande fisken. Väl tillbytte sig Karl Knutsson 1452 Djurgården, men nunnorna förbehöllo sig fortfarande rätten till fisket därutanför. 1289 skola de första nunnorna ha inflyttat i klostret. Under dessa sina tidigaste år råkade klostret i delo med Stockholms gråmunkar, hvilkas egor gränsade till Klaraklostrets; tvisten gällde den sand och lera, som från norra malmen hämtades till murbruk vid de båda klosteranläggningarnas samtidigt pågående byggnadsarbeten. Genom åtskilliga privilegier konsoliderades klostrets ställning särskildt i ekonomiskt afseende. Så medgafs, att den, som ville bebygga klostrets tomter, skulle njuta samma förmåner som borgarna i staden inom murarna. 1347 tog konung Magnus Eriksson klostret i sitt skydd och förbjöd sina fogdar att på något sätt kränka den frälsemannarätt han tillerkänt klostrets ombudsman. 1358 befriade konung Erik Magnusson klostret från alla utlagor, äfven då allmän beskattning öfvergick landet, och 1366 utsträckte konung Albrekt denna frihet till klostrets åbor, hvarjämte