virtuosmässiga behandling. Det egnar sig för både orkester- och solospel; särskildt kunna på få andra instrument crescendo och diminuendo åstadkommas med samma fullkomlighet och relativa lätthet, hvarför uttrycksfulla kantilenor gärna anförtros åt detsamma, i synnerhet för återgifvande af idylliska naturintryck och romantisk glans. För att undvika blåsandet i tonarter, som ligga alltför fjärran från instrumentets naturtoner, konstruerar man klarinetter i olika storlekar och stämningar. De vanligaste arterna äro: B-klarinetten, klingande en hel ton djupare, och A-klarinetten, en liten ters djupare än de noteras (b dur skrifves alltså för B-klarinetten som c dur, f dur som g dur o. s. v.). Mindre bruklig är numera C-klarinetten, i orkesterstämning och med tonerna ljudande så, som de äro skrifna. C-klarinetten klingar klarast, men något skarp; A-klarinetten och B-klarinetten ha en fullare och mjukare klang, den förra möjligen en något mörkare klang än den senare. I militärmusiken brukas äfven högre stämningar än c (numera endast i ess), och dessa instrument spela där violinernas roll. (Wagner begagnar D-klarinett i ”Valkyrian” och Rich. Strauss Ess-klarinett i ”Salome”.) Särskilda arter äro altklarinett, med stämning en kvint lägre <img c>Fig. 2. Basklarinett.

än den vanliga klarinetten, basklarinett (fig. 2), en oktav lägre än den vanliga, har särdeles vacker ton och användes af Wagner samt af alla moderna orkesterkompositörer, och bassetthorn (se d. o.). — Klarinetten skall ha uppfunnits af J. C. Denner (se d. o.) i Nürnberg på 1690-talet och hade urspr. blott 7 tonhål samt a- och b-klaff. Förbättringar gjordes af Stadier, Iwan Müller, Klosé, Heckel m. fl. I nyaste tid har äfven det böhmska klaffsystemet funnit användning på klarinetten, äfvenså Sax’ cylindriska borrningsmetod. Böhms system erbjuder bl. a. de företrädena, att vissa förut omöjliga heltonsdrillar nu med lätthet kunna utföras, samt att alla toner gå ut lika klara och med samma styrka. De bästa moderna klarinetter tillverkas af Buffet, Crampon & komp. i Paris. — Först i senare hälften af 1700-talet kom klarinetten till heders bland tonsättarna. Bach och Händel använde den aldrig, Haydn ganska sparsamt. Först Mozart skref rikligare för densamma, både solistiskt och symfoniskt, och bland tonsättare, som sedan med förkärlek användt den, märkas Weber, Beethoven, Mendelssohn, Spohr, Rossini och (i kammarmusik) Brahms. Berömda virtuoser voro bl. a. Lefèvre, Blatt, Bärmann (far och son), Iwan Müller, Mühlfeld och svensken (finnen) Crusell samt F. Sjöberg och J. G. Kjellberg. Klarinettskolor ha utgifvits af Bärmann d. y., I. Müller, Klosé, Cavallini och Kroepsch (etyder) m. fl. Jfr Altenburg, ”Die klarinette” (1904). Om klarinetten i svensk folkmusik se Spelmanstäflingar. — 2. (Fr. clarionet), ett klarinettartadt 8-fots rörverk i orgeln. A. L. (E. F—t.) Klarissinnor, nunneorden. Se Klara (den heliga). Klarskinn, kem. tekn. Se Klara 1. Klarslipning. Se Glasfabrikation, sp. 1280. Klart skepp l. Klart skepp till drabbning, sjöv. Se Drabbning. Klarälfven, Värmlands hufvudflod, eg. namnet på en del af Göta älfs (se d. o.) öfre lopp. Älfven upprinner ur källor på Näsfjället på gränsen mellan Härjedalen och Dalarna samt flyter först mot. n. v. genom sjön Rogen (omkr. 800 m. ö. h.), in i Norge till sjön Fämund (670 m. ö. h.), som upptager en stor mängd vattendrag från kringliggande fjäll. Efter utloppet ur Fämund kallas den redan där vattenrika floden en kort sträcka Glötelven, flyter genom Istersjön och därefter med hastigt lopp mot s. och s. ö. under namn af Fämunds- och nedanför Engersjöns utlopp Trysilselven genom Norges fjällbygd samt infaller, sedan den upptagit Tandån från Tandsjön i Dalarna, vid Sandkälleforsen (146 m. ö. h.) i Norra Finnskoga socken af Värmland. Inom detta landskap bibehåller floden till en början sydöstlig riktning, hvilken emellertid för det nedre loppet öfvergår till sydlig. Under en lång sträcka benämnes floden än Storälfven, än Dalbyälfven, under det den med stridt lopp genomströmmar öfre Värmlands i allmänhet ödsliga och dystra, om ock delvis vackra skogstrakter. Inom kort blir dock floden lugnare samt kan på långa sträckor befaras med båtar och smärre farkoster. Framför allt nyttjas den dock till flottning af skogsalster, för hvilken forsarna och vattenfallen icke lägga hinder i vägen. Också äro dessa senare icke synnerligen stora, helst älfvens hela sänkning från Sandkälleforsen är endast 102 m. De mest bekanta vattenfallen äro Skogaforsen samt fallen vid Munkfors, Dejefors och Forshaga. Älfdalen, i norra Värmland smal och omgifven af vilda skogshöjder, vidgar sig längre mot s. och erbjuder i mellersta delen af landskapet flerstädes ganska fängslande taflor. Floden är i den nedersta delen af sitt lopp, genom ett flackt, välodladt slättland, lugn och majestätisk. Ofvanför Karlstad delar sig floden omkring Tingvallaön i två utloppsarmar, hvilka ytterligare grena sig i flera smärre, sålunda bildande ett icke obetydligt deltaland. Älfvens bifloder i Värmland äro visserligen många, men ingen är af större betydenhet. De största äro, från n. räknadt, på vänstra sidan: Tåsan från Tisjön i Dalarna, Likån, Femtån, Halgån, Åråsälfven, som tillför K. vatten från ett stort område (Glimsjön, Storsjön, Ovien, Nain och Bredsjön i Dalarna samt Mussjön, Knon, Busjön, Storsjön, Degelunden, Grässjön, Rådasjön m. fl. i Värmland), slutligen Örtensjöarnas aflopp, och på högra sidan: Varån och Höljån från Norge, Skoga- eller Grunnaälfven, som är aflopp för Gröcken, Grängen, Busjön m. fl., samt Vistens och Hyens korta afloppsåar. Vattendragets hela längd från källorna på fjällen till Vänern är omkr. 450 km., hvaraf 190 km. i Norge. Flodområdet utgör 11,870 kvkm., hvaraf 5,400 inom Norge. Betraktas K. som öfre loppet af Göta älf (se d. o.), är hela vattendragets längd 706 km. och flodområdet 48,160 kvkm. A. G.* Klase, bot. Se Blomställning. Klason, Johan Peter, kemist, f. 4 april 1848 i Årstad, Hallands län, blef student i Lund 1868, filos. doktor och docent i organisk kemi 1874