Klassificeringssällskap för fartyg ha till uppgift att meddela pålitliga uppgifter om handelsfartygs tillstånd med afseende på skrof, maskineri och sjöduglighet, hvilka uppgifter äro grundläggande för fartygens försäkring och befraktning. Dessa sällskap ha med stöd af sin rika erfarenhet uppställt detaljerade föreskrifter beträffande nybyggnad och utrustning af fartyg jämte maskineri samt utöfva genom sina ombud kontroll öfver, att byggandet sker i enlighet härmed. Fartyg, som bygges efter dessa regler, inregistreras i en viss klass att gälla för bestämd tid, hvarefter förnyad besiktning skall ega rum för bestämmande af, om fartyget fortfarande får kvarstå i sin klass eller om det skall nedflyttas till lägre klass eller på grund af skador o. d. strykas ur registret. Klassificeringssällskapen åtnjuta stort anseende, och så godt som alla handelsfartyg byggas numera efter deras regler, enär de i annat fall sakna all utsikt att kunna bestå i konkurrensen om frakter. De förnämsta klassificeringssällskapen äro det engelska Lloyd’s register, det franska Bureau Veritas och det tyska Germanischer Lloyd (se Lloyd och Veritas). C. K. S. Klassifiera, detsamma som klassificera. — Klassifierad statstjänst. Se Civil service reform. Klassifikation (af lat. classis, klass, och facere, göra), en fullständigt genomförd, systematisk indelning i klasser, fördelning på öfver- och underafdelningar; log., fullständigt angifvande af alla de kodivisioner och subdivisioner, för hvilka ett begrepp kan göras till föremål. Enligt Wundt är klassifikationen antingen deskriptiv, analytisk eller genetisk. Vid uppgörandet af en klassifikation måste man först och främst göra sig reda för alla de omedelbart under dividendum fallande kodivisionerna. Sedan man därefter bestämt, hvilken af dessa, såsom företagen ur den mest väsentliga synpunkten, måste betraktas som den primära, har man att se till, i hvilket förhållande membra inom denna stå till de öfrigas membra. Om man t. ex. indelar djuren dels i vertebrerade och evertebrerade, dels i varmblodiga och kallblodiga, så finner man, att den förra divisionens senare membrum helt och hållet faller inom sfären af den senare divisionens senare membrum, hvaremot den senare divisionen kan tjäna till en subdivision af den förras förra membrum (de vertebrerade djuren äro dels varm-, dels kallblodiga). Däremot, om man indelar figurer å ena sidan i trianglar, fyrsidingar och månghörningar, å den andra i liksidiga och oliksidiga, så kan, hvilkendera af dessa kodivisioner man än må betrakta som den ursprungliga, den andra användas till en subdivision af den förras samtliga membra. — Vidare har man att se till, hvilka de subdivisioner äro, för hvilka de högsta divisionernas membra kunna göras till föremål, utan att dessa subdivisioner kunna genomföras med afseende på hela dividendi sfär, enär indelningsgrunden är någon för membrum specifik bestämning. Om man t. ex. indelar fåglarna efter flygorganens, fiskarna efter fjällens eller gälarnas beskaffenhet, så kunna analoga synpunkter ej läggas till grund för en indelning af däggdjuren. — Ändtligen förfar man med subdivisionerna på samma sätt som med de högsta divisionerna o. s. v. — Man skiljer mellan naturlig och artificiell klassifikation. Naturlig är den klassifikation, hvars indelningsgrund är af sådan beskaffenhet, att arterna till sin totalkaraktär skilja sig från hvarandra; artificiell däremot den klassifikation, där indelningsgrunden är så abstrakt, att olikheterna i detta hänseende föga inverka på de öfriga egenskaperna hos föremålet. Så betecknas Linnés sexualsystem såsom en artificiell klassifikation af växtriket; däremot Jussieus och Decandolles såsom en naturlig. Se Indelning 1. L. H. Å. (S—e.) Klassiker och Klassik. Se Klassisk. Klassisk (lat. classicus, af classis, klass), som tillhör den grekiska eller romerska forntiden eller är afsedd att sprida ljus öfver denna (”klassisk litteratur”, ”klassiska språk”; ”klassisk fornkunskap”, ”klassiska studier”), som söker sina förebilder hos denna forntid (”klassisk bildning”), som varit skådeplatsen för den grekisk-romerska fornkulturens blomstring eller plantskola för någon märkligare kulturyttring i allmänhet (”klassisk mark”). I vidsträckt bemärkelse betyder klassisk mönstergill, af beståndande värde, ypperlig. Slutligen har ordet kommit att betyda äfven besynnerlig, löjeväckande, pedantisk, liksom en person med dylika egenheter i sitt sätt att vara ofta kallas en klassik. — Ordet classicus betecknade i det gamla Rom en medborgare inom den första och inflytelserikaste bland de sex klasser, i hvilka det romerska borgerskapet indelats af konung Servius Tullius. Redan grammatikern Gellius (i 2:a årh. e. Kr.) brukar dock uttrycket classicus scriptor i betydelsen författare af framstående rang. Under renässansen (1400-talet) kallade man vissa grekiska och romerska författare, hos hvilka stilens renhet och formens fulländning stodo i samklang med tankarnas lyftning, för klassiska. Småningom utsträcktes begreppet äfven till mönstergilla författare hos de nyare folken. Då emellertid ända in till senaste tid den från renässansen ärfda uppfattningen gjort sig gällande, att de antika vitterhetsalstren stå som oupphunna och oupphinneliga mönster, särskildt hvad formens förträfflighet angår, så fastställdes därjämte för ordet klassisk bibetydelsen af ”antik” (i motsats mot ”modern”). Men liksom grekerna i Perikles’ tidehvarf hade en litteraturperiod, synnerligt rik på ypperliga verk, samt romarna fingo en dylik under Augustus, så ha äfven flera moderna folks litteratur haft en blomstringstid, en så kallad ”klassisk period”. Som en dylik räkna tills vidare italienarna 1300- och 1500-talen, spanjorerna slutet af 1500-talet—1600-talet, fransmännen Ludvig XIV:s tidehvarf, engelsmännen Elisabets tid (och 1800-talet), tyskarna den Goethe-Schillerska Weimarperioden, danskarna 1800—50, svenskarna 1770—1830; och en nation kallar en sådan periods mest betydande skriftställare för sina klassiker eller sina ”klassiska författare” (för sin egen samtid ha de merendels gällt som ”romantiker” l. regelbrytare). Men äfven andra framstående författare, som för sin tid skapat nytt af beståndande värde, bli betecknade som klassiker. När den nyromantiska riktningen, från slutet af 1700-talet, gjorde sig gällande inom Europas litteratur och bildande konst, brukades klassisk, i uttrycklig motsättning mot ”romantisk”, om sådana konstalster, som utmärktes af en anda och en formgifning, hämtade från eller i viss mån befryndade med den antika konststilens. Den klassiska riktningen i denna mening företräddes inom