Härvid har emellertid den svårigheten mött, att klasserna
ej ega samma fasta afgränsning som stånden, och
att dessutom olika klassindelningar framträdt. Den
grund för klassval, som vanligast tillgripits, är
förmögenhetens olika fördelning, men ehuru denna
sammanhänger med det betydelsefullaste slaget af
klassbildning, är den dock ej själfva upphofvet
därtill (som är det sociala arbetets differentiering),
och förmögenhetsprincipen erbjuder därför som
klassvalsgrund afsevärda brister. Det renaste och
mest bekanta valsystemet efter förmögenhetsklasser
är det preussiska (för val till landtdagens Andra
kammare och delvis för kommunala val), enligt hvilket
valmännen för elektorsval fördelas i tre klasser, af
hvilka hvar och en skall utgöra 1/3 af valkretsens
hela skattesumma och väljer 1/3 af de samfälldt
väljande elektorerna. I Rumänien väljas både den öfre
och nedre kammarens ledamöter direkt af särskilda
väljarkollegier, hvilkas sammansättning väsentligen
beror af valmännens förmögenhetsvillkor. I Österrike
valdes till 1907 den nedre kammarens medlemmar af
5 klasser: 1) de större jordegarnas, 2) handels- och
industrikamrarnas, 3) stadsinvånarnas, 4) de
mindre jordbrukarnas och 5) den allmänna valrättens
klass, och österrikiska kronländernas landtdagar
bildas ännu enligt en likartad ordning. Egentliga
klassval ha äfven i äldre tider förekommit, nämligen
inom stånden. Så valdes klassvis prästeståndets
representanter i den svenska riksdagen (af
kyrkoherdar, komministrar och akademier), likaså
Stockholms stads elektorer vid riksdagsmannaval och
delvis äfven riksdagsmän (af handlande, handtverkare
— k. förordn. af 23 aug. 1731 — och längre fram
fabrikanter) samt i alla städer borgerskapets
äldste (se
Borgare, sp. 1171, och
Borgerskap samt
Äldste). — Under det att ståndens representanter i
allmänhet bildade skilda afdelningar (hvarifrån det
engelska underhuset och den ungerska ständertaffeln —
underhuset — före 1848 utgjort märkliga undantag),
ha enligt regeln enhetliga församlingar framgått
ur de egentliga klassvalen. — Svårigheterna att
skapa ett rationellt klassvalsystem ha varit en
af orsakerna till, att i allmänhet vid de moderna
representationernas uppkomst de samfällda valens
princip blifvit gällande. Stundom kunna dock klassval
dölja sig bakom en sådan. Så var t. ex. fallet
med De Geerska representationsreformen af 1865,
som genom att skilja stads- och landsvalkretsar
från hvarandra och ge de förra ett relativt större
antal representanter faktiskt uppdelade väljarna
på två olika berättigade klasser: stadsbornas och
landtbornas. Med uppenbart syfte att på denna grund
åstadkomma ett klassvalsystem föreslogs — ehuru utan
resultat — under de författningsstrider, som ledde
till 1909 års rösträttsreform, att ej blott städer,
utan äfven köpingar och större industrisamhällen
på landet skulle vid val till Andra kammaren
skiljas från landsbygden (jfr t. ex. R. Kjellén,
”Representationsproblemet” i tidskr. ”Nya
Sverige”, 1907). Meningen därmed var att organisera
industriarbetarna och de mindre jordbrukarna som två
i hufvudsak skilda väljarklasser. Under skenet af
allmän och lika rösträtt har 1907 års österrikiska
reform af valsättet till riksdagens (”riksrådets”)
Andra kammare gifvit olika politiskt inflytande åt de
sociala klasser, som i Österrike bero på nationella
intressemotsatser. Detta har i Mähren åstadkommits på det
radikala sättet, att de tyske och de tjechiske
valmännen fördelats på tyska och tjechiska
valkorporationer inom samma eller hvarandras
delvis skärande territoriella områden och i de
andra kronländerna genom en sådan territoriell
valkretsindelning, att hvarje valkrets kommit
att så mycket som möjligt ha nationellt likartad
befolkning, hvarvid valkretsarna till förmån för
vissa gynnade nationer erhållit relativt olika
antal representanter (jfr S. Wallengren, ”Den
österrikiska valreformen” i ”Statsvetenskaplig
tidskr.”, 1909 o. 1910). Svårigheten att fördela
valmännen i organiska intressegrupper har i Frankrike
från anhängare af klassvalsystemet framkallat förslag,
att själfva valen skulle vara samfällda, men valmännen
vara bundna vid kandidater, representerande de tre
intressegrupperna: vetandets, kapitalets och arbetets
(”Revue politique et parlementaire”, 1909). — Från
proportionella val (se d. o.) skilja sig klassvalen
därigenom, att deras intressegrupper ej bildas
efter valmännens fria skön, utan äro förutbestämda
genom lag.
S. B.
Klášterský, Antonin, tjechisk skald, tjänsteman
i Prag, f. 1866, har utgifvit många diktsamlingar
(1888—97), hvaribland
Poli a lesy (Fält och skogar),
Epické básně (Episka dikter),
Srdce a duše (Hjärta och
själ) och
Tmavé ruže (Mörka rosor). Han har dessutom
öfversatt Lenau och ett förträffligt urval ur den
anglo-amerikanska diktningen.
A—d J.
Klastisk (af grek.
klasis, sönderbrytande,
brott),
petrogr. geol., bildad af brottstycken. —
Klastiska bergarter l.
brottstycke-bergarter, äfven
mekaniska bergarter, kallas alla de bergarter,
som bildats genom aflagring eller sammanhopning
af brottstycken, smulor eller stoftfina delar af
förutvarande äldre bergarter, som blifvit antingen
mekaniskt krossade och söndermalda eller på kemisk
väg (vittring eller andra orsaker) sönderdelade
och förstörda. Konglomerat, breccia, sandsten,
lerskiffer, vissa kalkstenar, tuffer m. fl. äro
klastiska bergarter. Dit kunna också — om ordet
bergart tages i sin vidsträcktaste bemärkelse —
räknas de ännu icke till sten vordna jordarterna grus,
sand, lera samt vulkanisk aska m. fl. Jfr
Bergart,
Kataklastiska bergarter och
Pyroklastisk.
E. E.
Klastorps manbyggnad.
Klastorp (
Claëstorp), fideikommissegendom i
Södermanlands län, östra Vingåkers socken, med den
präktiga hufvudgården (jfr fig.) belägen s. v. om
Katrineholms järnvägsstation mellan sjöarna Viren,
Bjälken och Lass-sjön. 20 31/48 mtl, tax. till
554,500 kr. (1909), hvartill komma Näs såg, Boda
kvarn samt K:s tegelbruk, stenhuggarverkstad och såg,
jämte
