praktiserande jurist, men blef 1791 professor i Halle och 1800 öfvertribunalrättsråd i Berlin. K., som stod i främsta ledet bland de män, som i slutet af 1700-talet reorganiserade det preussiska rättsväsendet, författade bl. a. Grundsätze des gemeinen deutschen peinlichen rechts (1796), Grundsätze der natürlichen rechtswissenschaft (1797), i hvilka bägge arbeten spåras inverkan af Kant, och System des preussischen civilrechts (2 bd, 1801; ny, omarb. uppl. af Fr. och L. von Rönne, 1830—35) samt utgaf ”Annalen der gesetzgebung und rechtsgelehrsamkeit in den preussischen staaten” (26 bd, 1788—1809), ”Sammlung merkwürdiger rechtssprüche der juristenfacultät zu Halle” (8 bd, 1796—1802) och grundlade, i förening med Kleinschrod, det berömda ”Archiv für criminalrecht” (1799), hvaraf sista bandet utkom 1857. Klein [kla'jn], Johann Adam, tysk konstnär, f. 1792 i Nürnberg, d. 1875 i München, blef redan vid 8 år satt i skola hos en ritlärare, Zwinger, kom sedan i lära hos en kopparstickare, Gabler, reste 1811 till Wien, där han ifrigt skildrade landtfolk och soldater under de oupphörliga krigstågen, hvilka teckningar på grund af sin utomordentliga noggrannhet ega icke ringa betydelse för tidens kulturhistoria. 1815 återvände han till Nürnberg, arbetade där med radernålen och målade äfven i olja. Säkerhet i detaljen var därvid hans hufvudsyfte, icke enheten och stämningen; därför ha hans taflor — genrer, djur — blifvit torra och hårda, under det att hans raderingar kunna sättas vid sidan af de bästa. Han vistades från 1816 i Wien, Italien, Nürnberg och från 1839 i München. Ett hundratal af K:s raderingar utkom 1844—48, och en sorgfällig förteckning öfver alla hans verk, räknande 366 raderingar, utgafs 1863 af Jahn. — K:s yngre broder, Georg Gottfried Christian K. (f. 1805, d. 1827), var en framstående kopparstickare. C. R. N. (G—g N.) Klein [kla'jn], Bernhard Joseph, tysk tonsättare, f. 1793 i Köln, d. 1832 i Berlin, studerade från 1812 i Paris hos Cherubini, blef sedan musikdirektör vid domen i Köln, kallades 1818 till Berlin för att studera därvarande musikaliska institutioner och blef 1820 därstädes kompositionslärare vid det nybildade k. institutet för kyrkmusik samt musikdirektör och sånglärare vid universitetet. K. vann stort anseende som kyrkokompositör. Berömda blefvo hans hymner och motetter för mansröster. Vidare skref han oratorier (Jephta, David, Job, Athalia), responsorier, några operor, sonater, ballader, visor m. m. A. L.* Klein [kla'jn], Julius Leopold, tysk litteraturhistoriker, dramatisk skald, f. 1810 i Ungern, d. 1876 i Berlin, af judiska föräldrar, studerade vid universitetet i Wien och sedan 1830 i Berlin, där han blef med. doktor. K. uppgaf snart sin läkarpraktik för att lefva af sin penna. Han blef först teaterkritiker, därefter skådespelsförfattare och litteraturhistoriker. — Endast några af K:s dramer (Zenobia 1847, Strafford 1862, Heliodora 1867 m. fl.) kommo upp på scenen, och de försvunno snart därifrån. Han sökte efterlikna Shakspere och gaf liksom denne kraftiga uttryck åt lidelsen, men slog ofta öfver till oformlighet, måttlös bildprakt och bisarrt detaljmåleri. Böjelse för afvikelser från ämnet och blixtrande paradoxer, kännetecknande för hans dramatiska arbeten, framträda äfven i hans ofulländade, intressanta verk Geschichte des drama’s (13 bd, 1865—76). K:s Dramatische werke (7 bd) utgåfvos 1871—72. Jfr K. Gottschall, ”J. L. K., ein essay” (i ”Unsere zeit”, 1876). (R—n B.) <img l>

Klein [kle'jn], Kristian Sophus, dansk statsman, f. 17 aug. 1824 i Köpenhamn, d. 9 jan. 1900, blef student 1840 och juris kandidat 1845. I 1848 års grundlagstiftande riksförsamling var han sekreterare, utnämndes 1854 till landsoverretsassessor i Viborg och flyttades 1857 i samma egenskap till Köpenhamn samt blef 1862 ordförande i Sö- og handelsretten. Han var 1858—98 med några korta afbrott medlem af folketingct. Hans begåfning och vältalighet beredde honom snart en inflytelserik ställning som en af det national-liberala partiets mest framstående medlemmar. Synnerligen verksam var K. vid utjämnandet af de politiska kriser, som i nov. 1877 och maj 1882 framkallades af oenighet mellan riksdagens båda ting. 1884 opponerade han sig skarpt mot ministären Estrup, utan att dock sluta sig till vänstern, och bibehöll denna position under hela Estrups provisoriepolitik, som han förgäfves sökt hindra. Genom denna själfständiga hållning utöfvade han ej ringa inflytande i folketinget och var referent i flera viktiga utskott. Den politiska förlikning, som ingicks 1894, åtnjöt hans understöd. — 1872—75 var K. justitieminister i ministärerna Holstein och Fonnesbech. I denna egenskap genomförde han den nya författningen för Island 1874 och följde s. å. som den förste ministern för Island konungen öfver till ön vid dess tusenårsfest. Sedan 1877 var K. assessor i Höjesteret, tills han 1891 blef öfverpresident i Köpenhamn. Utom som riksdagsman och regeringsledamot deltog K. i lagstiftningsarbetet i egenskap af medlem af flera viktiga kommittéer (kommittén för en ny stämpelpapperslag, 1858—60, strafflagskommittén, 1859—64, kyrkokommittén, 1868—70, processkommittén, 1868—76). Sedan 1872 tillhörde K. styrelsen för de nordiska juristmötena och var 1875—87 dessas ordf. liksom af de två skandinaviska kommittéerna för växellag 1877—78 och för sjölag 1882—87. Slutligen blef han 1893 ordf. i den nya kommittén för rättsväsendets ordnande. Vid Uppsala universitets jubelfest 1877 blef han juris hedersdoktor. E. Ebg. Klein [kle'jn], Vilhelm, dansk arkitekt, f. 6 mars 1835, har bl. a. uppfört frimurarlogen i Helsingör, Industriföreningens stora byggnad i Köpenhamn, hvilken först inhyste den nordiska industriutställningen 1872, och konstindustrimuseet (1892—94) därstädes. K:s stora intresse för fransk konst gaf sig till känna, då han 1888 för K. Jacobsen ordnade den franska konstutställningen i Köpenhamn. 1887 blef han professor. Han har nitiskt arbetat för handtverkarnas vidare utbildning och ledde själf 1868—76 sin egen handtverksskola; jämte sin hustru