Klein-Schnellendorf [kla'jn-], by i preussiska prov. Schlesien, reg.-omr. Oppeln. Omkr. 250 inv. Slott, framför hvilket står ett monument öfver Fredrik II. Under österrikiska tronföljdskriget slöt drottning Maria Teresia i K.-S., 9 okt. 1741, under engelsk bemedling, ett fördrag med Fredrik II i Preussen. Klein-Schwechat [kla'jn-]. Se Schwechat. Kleinseite [kla'jnṡajte], stadsdel. Se Prag. Kleinsträttl [kla'jn-], Georg Wilhelm, generalkvartermästarlöjtnant vid svenska hufvudarmén under K. G. Wrangel 1647, var en skicklig tecknare, och åtskilliga kopparstick efter ritningar af honom finnas, såsom Wrangels befästa läger vid Eger samt vid Plau och Triebel äfvensom dennes belägring af Schweinfurth 1647. L. W:son M. Kleio, Klio (grek. Κλειώ, lat. Clio), grek. och rom. myt., en af de nio muserna, upptecknarinna af framfarna tiders minnesvärda bragder. Hon framställes lagerkrönt med en bokrulle och griffel i handen. A. M. A. Kleist [klajst], von, pommersk adlig ätt, dokumentariskt känd redan 1175, omfattar nu 3 grefliga, 1 friherrlig och många adliga linjer. 1. Ewald Georg von K., fysiker, d. 1748, landtråd 1722—47, sedermera hofrättspresident i Köslin, uppfann 1745 den s. k. kleistska flaskan (se Laddflaskan). <img l>

2. Ewald Christian von K., tysk skald och krigare, f. 7 mars 1715 på godset Zeblin i Pommern, ingick 1736 som officer i dansk krigstjänst, men återfordrades 1740 af preussiske konungen Fredrik II och utnämndes till löjtnant vid prins Henriks regemente. Han blef major 1757. I slaget vid Kunersdorf, 12 aug. 1759, fick han, i spetsen för sin bataljon, högra benet sönderskjutet och afled till följd af sina sår 24 s. m. i Frankfurt an der Oder. — Genom sin på samma gång entusiastiskt varma och vekt melankoliska känsla i förening med en ren, välljudande diktion samt åskådlighet i bilder och skildringar intog K. en framträdande plats bland sin tids tyska skalder. Hans skaldskap utmärkes af idyllisk förkärlek för landtlifvets frid; flerstädes brännmärker han med kraftiga ord krigets fasor. Sina närmaste förebilder hade han i Milton, Thomson och Haller. K:s Gedichte (1756—58) utgöras af elegier, hymner, idyller, visor, epigram, poetiska berättelser och en större på hexameter (med enstafvig anakrus) författad beskrifvande dikt, Der frühling (1749), som främst skapat hans rykte. Dikten utgöres af en rad löst sammanfogade bilder ur landtlifvet, tämligen sparsamt genomväfda af känsloutbrott, samt utmynnar i en hymn och en teodicé. ”Vårens sångare” betecknar ett afgjordt framsteg inom tyska skaldekonsten genom sin sträfvan efter natursanning, genom sin hjärtlighet och friska fantasi. I Sverige var han mycket uppskattad under senare hälften af 1700-talet (t. ex. i Gjörwells tidskrifter) och öfversattes flitigt. K:s Sämmtliche werke utgåfvos af Ramler (1760; flera uppl.) och, med lefnadsteckning, af W. Körte (1803; 5:e uppl. 1853) samt af A. Sauer (1884, 3 bd; äfven med K:s brefväxline). Se vidare arbeten om K. af Einbeck (1861) och Chuquet (1887). <img l>

3. Friedrich Heinrich Ferdinand Emil K. (grefve von Nollendorf), preussisk fältmarskalk, f. 1763 i Berlin, d. där 1823, blef 1778 officer vid ett infanteriregemente och 1808 generalmajor. Han deltog med den preussiska hjälpkåren i 1812 års fälttåg i Ryssland och uppträdde 1813 på den tyska krigsskådeplatsen. Vid Bautzen 20 maj s. å. försvarade han med förtrupperna höjderna vid Burg och Spreeöfvergångarna vid Nieder-Gurkau mot öfverlägsna fiender. Efter stilleståndet tilldelades han med sin armékår den bömiska armén. Hans första bedrift i Böhmen blef det djärfva tåget öfver Erzgebirge, då han föll den franska kåren Vandamme i ryggen och 30 aug. genom segern vid Kulm tillintetgjorde densamma, genom hvilken bedrift han förvärfvade sig titeln ”grefve von Nollendorf” (efter den nära Kulm belägna byn Nollendorf). Äfven i slagen vid Leipzig (okt. 1813) och vid Laon (9 mars 1814) tog han verksam del. Vid afskedstagandet, 1821, utnämndes K. till fältmarskalk. <img l>

4. Heinrich Bernd Wilhelm von K., den föregåendes kusin, tysk skald, f. 18 (eller 10) okt. 1777 i Frankfurt a. O., d. 21 nov. 1811, ingick tidigt i krigstjänsten, följande sin släkts traditioner, deltog i krigsrörelserna vid Rhen, där han vardt vän med Fouqué, befordrades 1795 till fänrik och 1797 till sekundlöjtnant. Otillfredsställd med det alltför dyrbara garnisonslifvet och gripen af ett starkt bildningsbegär, tog han i april 1799 afsked ur armén och begaf sig till sin födelsestad för att drifva universitetsstudier i matematik, filosofi och kameralvetenskap. Efter tre studieterminer där flyttade han till Berlin för att bli ämbetsman och kunna gifta sig med Wilhelmine von Zenge, med hvilken han förlofvat sig 1799. Emellertid afbröts hans Berlinvistelse snart af resor, om hvilkas syfte man delvis sväfvar i fullständig okunnighet, men som delvis föranleddes af en våldsam sinnesoro. I Schweiz vistades han rätt länge och hyste planer på att slå sig ner där som bonde (jfr Almquists liknande företag tjugu år senare), hvilket 1802 åstadkom brytning mellan K. och hans fästmö. Efter att gång på gång ha varit illa nervsjuk och i öfverretadt tillstånd