ha förstört en nästan färdig tragedi, debuterade han 1803 med sorgespelet Die familie Schroffenstein (hvars affattning delvis härrör från Ludwig Wieland; den äldre K:ska texten utg. af E. Wolff i Hendels ”Bibliothek”), som i trots af begynnarfel i detaljer visar en stor tragisk och personskapande kraft. S. å. skref K. det först 1811 offentliggjorda lustspelet Der zerbrochene krug (i fri öfv. af N. Personne, ”Den sönderslagna krukan”, 1895), en kärnfrisk, saftig skildring med utmärkt tecknade figurer (t. ex. domaren Adam). Från dessa tidiga år är äfven det storslagna fragmentet Robert Guiscard (tr. 1808 i ”Phoebus”; se Ernst Kaper, ”Heinrich v. K.: Robert Guiskard”, 1908). Sommaren 1804 återvände K. till statstjänsten, denna gång i civilstaten, och användes först i Berlin, sedan i Königsberg. De bedröfliga politiska förhållandena fyllde honom med förtviflan, hans hälsa vacklade. Icke dess mindre utvecklade han liflig litterär verksamhet, som afbröts därigenom, att han i jan. 1807 häktades af de franska myndigheterna i Berlin som spion och fördes fången till Frankrike. Först i juli lösgafs han, begaf sig då till Dresden, där han 1808 utgaf tidskriften ”Phoebus”. I patriotisk harm lämnade han Dresden efter utbrottet af kriget mellan Frankrike och Österrike, återvände efter en tids kringflackande till Berlin och redigerade där ”Berliner abendblätter” 1 okt. 1810—slutet af mars 1811, då regeringen undertryckte tidningen. Söndersliten af ensamhetskänsla och nationell misströstan, utsatt för ett skymfligt bemötande af sin familj, sköt han en väninna, den hypokondriska fru Vogel, och sig själf vid Wannsee nära Potsdam 21 nov. 1811. K:s alstring var ganska rik under åren 1804—09. Han företog sig en omarbetning af Molières ”Amphitryon” (1807), som förvandlade det grekiska lustspelsmotivet till ett germanskt, halft kristet drama (jfr Ruland, ”K:s Amphitryon”, 1897). Sorgespelet Penthesilea (1808) är en lidelsefull framställning af amasondrottningens kärlek och hat, lyft till nästan öfvermänskliga mått, och på samma gång en subjektiv bikt om hans egna lidanden, realistisk till öfvermått och ändå symbolisk. Medan ”Penthesilea” snarast gjorde ett frånstötande intryck på samtiden, mottogs med allmän sympati Das Käthchen von Heilbronn (1810; ”Liten Karin från Heilbronn”, öfv. i Laubes bearb. och uppf. 1863), ett riddardrama med den blindt offrande, kärleksfulla unga kvinnan som hufvudperson. I den psykologiska motiveringen till Käthchens allt lidande och allt öfvervinnande kärlek inlade K. en från Schuberts mystiska naturfilosofi härstammande tolkning af själslifvet. Först efter K:s bortgång trycktes hans sist fullbordade båda dramer, Die Hermannsschlacht och Der prinz von Homburg. Det förra är ingen objektiv historisk dikt, utan en brinnande agitationsskrift; romarna äro Napoleons fransmän, Hermann och hans folk samtidens kämpande tyskar, och den föga ansade versen gnistrar af lyrisk energi och patriotisk fanatism. Dramat om prins Fredrik II (se d. o.) af Hessen-Homburg är däremot utan direkt tendens, men hade likväl egenskaper, som kunde styrka den nationella samlingen. Den utomordentligt lifliga och medryckande handlingen, de ypperligt karakteriserade gestalterna — äfven den ohistoriskt tecknade, somnambule prins Fredrik är såväl sceniskt som psykologiskt märklig — och stilens koncisa kraft göra stycket till ett af Tysklands förnämsta historiska skådespel. K. utgaf äfven två band Erzählungen (1810—11), som innehålla högst betydande noveller, bl. a. Michael Kohlhaas, Die marquise von O****, Die verlobung in St. Domingo och Das erdbeben von Chili. Knapp och klar, kylig och objektiv, fängslar K. som berättare genom den storstilade kraft, med hvilken han framställer individens strid för sitt lifspatos (Kohlhaas’ strid för sin rätt, markisinnans sträfvan att bli hämnad o. s. v.), den obevekliga tragiken i ”ödets slag” och den stränga, djupa människoskildringen. — Några våldsamma patriotiska dikter från Tysklands ofärdsår, en del intressanta afhandlingar och duktiga tidningsuppsatser tillhöra K:s litterära kvarlåtenskap. Denna samlades och gjordes först tillgänglig af Tieck (3 bd, 1826), hvars ofullständiga upplaga senare på mångfaldigt sätt kompletterats, t. ex. af Erich Schmidt (1904 ff., 5 bd); nya uppl. på Tempel- och Inselverlag m. fl. Den likgiltighet, som K:s arbeten i det stora hela mottogos med under hans lifstid och ett årtionde efter hans död, vek småningom för deltagande och uppskattning, så att K. för närvarande väl är den mest studerade och högst skattade af sitt tidehvarfs skalder näst Goethe och Schiller. Hans brist på harmoni och afrundning har tillgifvits honom för hans utomordentliga gestaltningskraft, hans dramatiska verve och själfständiga uppfattning. Med romantiken förbinder honom mycket gemensamt i utgångspunkter och syften, i åtskilligt gick han likväl andra vägar. De sparsamma underrättelserna om hans lifsöden och utveckling ha lockat till lif en forskning öfver ”Kleistproblemet”, som med kärleksfullt intresse söker rekonstituera den snillrike och olycklige mannens psykologi och skaldiska intentioner. Se arbeten öfver K. af Wilbrandt (1863), Treitschke (1870), Bonafous (1894), Minde-Pouet (1897), R. Steig (1901 och 1902), Servaes (1902), Rahmer (1903 och 1909), Schulze (1904), Wukadinović (s. å.), Hegeler (s. å.) och Carl Behrens (populär öfversikt, 1909). 3. C. O. N. 4. R—n B. Kleistanter (af grek. kleistos, sluten, och antheros, blommande), bot., säges om en hemikleistogam blomma (se Kleistogami), hvars pollenkorn gro i de ej öppnade ståndarknapparna och genomväxa knappväggen för att nå märket. G. L—m. Kleisthenes (grek. Κλεισϑένης, lat. Clisthenes). 1. En våldshärskare i Sikyon omkr. 600 f. Kr., den siste af Orthagoridernas hus. I likhet med sina företrädare bekämpade K. den doriska stammens öfvervikt och gynnade på dess bekostnad landets äldre befolkning af jonisk stam. Sitt inflytande sökte han stärka genom att träda i förbindelse med tempelstaten i Delfi, till hvars förmån han deltog i det s. k. första heliga kriget, hvilket slutade med det mot Delfi fientliga Krisas förstöring (590 f. Kr.). — 2. Atensk statsman, son af Megakles och den sikyonske K:s dotter Agariste, tillhörde Alkmaionidernas mäktiga, men sedan lång tid tillbaka från Aten bannlysta släkt. Då dessa omkr. 510 f. Kr. i sammanhang med störtandet af Peisistratidernas envälde fingo tillstånd att återvända, ställde sig K., ehuru själf en eupatrid (högadlig), i spetsen för folkpartiet och lyckades efter åtskilliga strider mot adelspartiet under ledning af Isagoras att genomföra en förändring i statsskicket, hvarigenom den solonska