författningen utvecklades i demokratisk riktning. Bland de förändringar, hvilka tillskrifvas K., märkes i främsta rummet en ny, på territoriella grunder hvilande fyleindelning (se Fyle). Rådsmedlemmarnas antal ökades från 400 till 500, hvilka medelst lottning uttogos 50 ur hvarje fyle. Äfven införde han den s. k. ostrakismen (se Ostrakism). A. M. A. Kleistogami (af grek. kleistos, sluten, och gamos, gifte), bot., eger rum hos blommor, som icke öppna sig, men ändock sätta normal frukt. I sådana blommor är homoklin pollination oundviklig och nödvändig. De arkokleistogama växterna ha endast blommor, som för alltid förblifva slutna. Vanligare är kasmokleistogami, hvarvid såväl kasmogama (se Blomma, sp. 754) som kleistogama blommor finnas, t. ex. hos Oxalis acetosella och Lamium amplexicaule. De pseudokleistogama (af grek. pseudos, lögn) blommorna förblifva endast under vissa förhållanden slutna, såsom vid brist på ljus (fotokleistogami, af grek. fos, ljus; många Oxalis-arter), vid för högt vattenstånd (hydrokleistogami, af grek. hydor, vatten; Batrachium), vid för låg temperatur (termokleistogami, af grek. therme, värme; Spergularia, Oxalis-arter). Hemikleistogama (af grek. hemi, half) blommor äro sådana, som öppna sig obetydligt (ex. Juncus bufonius); dessa kunna vara kleistantera eller chasmanthera (se dessa ord). G. L—m. Kleistokarpa (af grek. kleistos, sluten, och karpos, frukt), bot., sägas de svampars fruktkroppar vara, som ej öppna sig. Exempel härpå äro tryfflarnas och mjöldaggsvamparnas fruktkroppar. G. L—m. Kleitarchos (grek. Κλείταϱχος, lat. Clitarchus), grekisk historieskrifvare från Megara, samtidig med Alexander den store, hvars historia han skildrat i ett omfångsrikt verk, hvaraf åtskilliga fragment återstå. Hans trovärdighet var dock redan hos de gamle icke högt skattad. A. M. A. Kleitos (grek. Κλεῖτος, lat. Clitus), namn på två af Alexander den stores fältherrar: 1. K., med tillnamnet den svarte, räddade konungens lif i slaget vid Granikos och hörde sedan alltjämt till hans närmaste förtrogna. Men då han en gång vid den kungliga taffeln alltför frimodigt uttalade sig mot konungens fåfänga och öfvermod, dödade denne honom under rusets inflytande med egen hand. — 2. K., den hvite, förde 324 f. Kr. under Krateros’ öfverbefäl Alexanders veteraner tillbaka till Macedonien. Under det lamiska kriget förde han befälet på flottan och besegrade atenarna vid Amorgos (322). Följande året erhöll han satrapien Lydien, men förjagades (319) af Antigonos. Som befälhafvare öfver Polysperchons flotta stupade han i en strid mot Antigonos och Kassandros (318). 1 o. 2. A. M. A. Klek, vik af Adriatiska hafvet, midt emot Sabbioncello. Den hörde till 1699 till republiken Ragusa, afträddes då till Turkiet och kom 1878 som en del af Hercegovina till Österrike-Ungern. Vid densamma ligger byn Neum, medan den lilla, något nordligare byn K. ligger i Dalmatien. Klemens (Clemens, lat., ”den milde”). Fjorton påfvar och tre motpåfvar ha burit detta namn. 1. K. (I) af Rom (Clemens Romanus), en af de s. k. apostoliske fäderna, ansågs af Origenes och den äldsta kyrkan för Petrus’ lärjunge och räknas af somliga som dennes förste efterträdare som biskop i Rom, men af andra som den tredje (91?—100) eller fjärde. Säkra underrättelser om K. saknas, men legenden har mycket att förtälja om honom. Enligt denna skall han bl. a. under Trajanus’ tid blifvit förvisad till Traciska Chersonesos (halfön Gallipoli) och, sedan han omvändt många till kristendomen, med ett ankare om halsen kastats i hafvet (omkr. år 103). 23 nov. är hans åminnelsedag. — Det historiskt sannolika är, att det i Rom efter Paulus’ och Petrus’ död bland de ledande presbytererna fanns en man vid namn Klemens, som i den romerska församlingens namn skref det omfångsrika bref till församlingen i Korint, som nu går under namnet Första Klemens’ bref och räknas till de apostoliske fädernas skrifter. Riktigast kan det betecknas som en af nya testamentets apokryfer. Det har särskild betydelse därför, att det kan bestämdt dateras (domitianska förföljelsen år 95—96) och sålunda ger synnerligen värdefull upplysning om förhållandena och åskådningen inom kristendomen vid 1:a årh:s slut. Anledningen till brefvet var stridigheter i Korint vid den framväxande församlingsorganisationen; men det innehåller ock en bred framställning om kristen vandel och tro. Det är skrifvet i 1:a person kollektivus som församlingsskrifvelse, men visar sig genom den enhetliga stilen vara en mans verk. — Med denne har författaren af Andra Klemens’ bref intet att göra; detta är en homilia från omkr. ett halft århundrade senare. Omkring K. har f. ö. bildats en stor pseudo-epigrafisk litteratur, bl. a. ”Klementinerna” (se d. o.). Om editioner se Apostoliska fäderna och E. Hennecke, ”Die neutestamentlichen apokryphen” (1904). 2. K. II (1046—47), af sachsisk börd, hette eg. Suidger. Han var biskop af Bamberg, då han uppsattes på påfvestolen af konung Henrik III, hvilken han 25 dec. 1046 krönte till kejsare. På en synod i Rom i jan. 1047 genomförde K. en lagstiftning mot simoni, hvilken hans 9 okt. 1047 timade död hindrade honom att föra ut i praktiken. 3. K. III (motpåfve 1080—1100) hette eg. Wibert, var af italiensk släkt och föddes i Parma omkr. 1025. 1057—63 var han kansler för Italien och blef 1072 ärkebiskop af Ravenna. 1074 slöt han sig till Gregorius VII:s motståndare och blef fördenskull 1075 suspenderad och 1076 bannlyst. 25 juni 1080 uppsattes han i Brixen af det kejserliga partiet som motpåfve och blef 24 mars 1084 introniserad i Laterankyrkan. 1085 erkändes han af det tyska episkopatet som rättmätig påfve. Då K. saknade initiativkraft, bragte hans pontifikat ej kejsar Henrik IV de väntade fördelarna, men K. stödde den kejserliga politiken troget till sin död, 8 sept. 1100. 4. K. III (1187—91), romare till börden, hette eg. Paolo Scolari och var vid sitt val 19 dec. 1187 kardinalbiskop af Palestrina. K. återförde 1188 påfvestolen från Pisa till Rom, afslöt 31 maj s. å. en förlikning med romarna och lyckades 1189 återställa freden mellan kyrkan och kejsardömet. Endast några månader före K:s val hade Saladin slagit de kristne vid Hattin och intagit Jerusalem. K. satte sig nu i spetsen för korstågsrörelsen och förmådde Fredrik Barbarossa, Filip II August och Rikard Lejonhjärta att taga korset (1188). K. afled emellertid 13 mars 1191, utan att ha upplefvat