företagets utgång. Han lösgjorde skotska kyrkan från den engelska och ställde den direkt under påfvestolen. 5. K. IV (1265—68), från S:t Gilles vid Rhône, hette eg. Guy Le Gros, var från början advokat, men inträdde efter sin hustrus död i kyrkans tjänst och blef 1256 (eller 1257) biskop af Puy, 1259 ärkebiskop af Narbonne och 1262 kardinal; han uppsteg 5 febr. 1265 på påfvestolen. I sin politik fullföljde han Innocentius IV:s syften med Hohenstaufernas förintning som mål. Han belänade 26 febr. 1265 Karl af Anjou med Sicilien, men förhållandet mellan K. och hans vasall blef tidtals ganska spändt på grund af Karls blodtörst och snikenhet. Öfver den unge Konradin slungade K. 1267 stora bannet; att han efter slaget vid Tagliocozzo (23 aug. 1268) skulle tillrådt eller formligen gillat Konradins afrättning, är obevisadt och osannolikt. K. afled redan 29 nov. 1268. 6. K. V (1305—14) härstammade från en akvitanisk släkt och hette eg. Bertrand de Got. Vid sitt tillträde till pontifikatet 5 juni 1305 var han (sedan 1300) ärkebiskop af Bordeaux. Påverkad af Filip den sköne, förlade han sitt residens till Frankrike, först till Bordeaux och Poitiers, senare till Avignon (1309); därmed började för påfvedömet en 70-årig förnedringstid under franskt inflytande, i kyrkans historia känd under namnet ”den babyloniska fångenskapen”. Under inflytande af Filip medverkade K. till tempelherreordens undergång, liksom han fritog konungen från delaktighet i Nogarets öfverfall på Bonifatius VIII och upphäfde åtskilliga af denne påfve utfärdade konstitutioner, bl. a. de bekanta bullorna Clericis laicos och Unam sanctam. Till Henrik VII af Tyskland var K:s förhållande urspr. godt; sedan Henrik 29 juni 1312 erhållit kejsarkronan och råkat i strid med Robert af Neapel, hotade han honom med interdikt. K. afled 20 april 1314. Under hans tid egde i Vienne ett allmänt kyrkomöte rum. K:s samling af nämnda mötes dekret, tillökad med egna dekretaler, är känd under namnet de klementinska konstitutionerna (Clementinæ, Klementinerna) och var af honom ämnad att utgöra dekretalernas sjunde bok, men stadfästes först af hans efterträdare. <img l>

7. K. VI (1342—52) hette eg. Pierre Roger, tillhörde först benediktinerna, blef 1330 ärkebiskop af Rouen och valdes till påfve 7 maj 1342. K. fortsatte sina företrädares kamp mot Ludvig Bajraren. Han förnyade processen mot Ludvig 1343 och lyste honom i bann 1346 samt uppfordrade kurfurstarna att skrida till val af ny kejsare, hvartill utropades Karl af Luxemburg. K. trotsade alla uppmaningar att lämna Avignon, som han 1348 köpte af drottning Johanna af Neapel. Å andra sidan lyckades han 1347 störta Cola di Rienzos välde i Rom. För att göra sig romarna bevågna och samtidigt insamla penningar påbjöd K. 1343, att hvart femtionde år skulle firas som jubelår; så skedde 1350 under oerhörd tillströmning af vallfärdande. K. var till ytterlig grad praktlysten, hemfallen åt nepotism och äfven i öfrigt i sitt enskilda lif allt annat än en föresyn. Detta i förening med en hårdhändt finansförvaltning bidrog i hög grad att skada påfvedömets moraliska auktoritet. K. afled 6 dec. 1352. 8. K. VII (motpåfve 1378—94), grefve Robert af Genève, var kanik i Paris, därpå biskop af Thérouanne och Cambrai samt senare kardinal och valdes 20 sept. 1378 till påfve af de från Urban VI affallne, mestadels franske kardinalerna. Efter att ha förlorat Ängelsborgen till Urban öfverflyttade han 1379 till Avignon. K. erkändes i åtskilliga länder (Frankrike, Spanien och Skottland), men lyckades ej underlägga sig den större delen af den västerländska kristenheten. Han afled 16 sept. 1394. K:s val bildar inledningen till den stora schismen. 9. K. VIII (motpåfve 1424—29) hette eg. Egidius Muñoz och var kanik i Barcelona, då han efter Benedikt XIII:s död af tre kardinaler valdes till påfve. Som sådan erkändes han af Alfons V af Aragonien, men drog sig tillbaka 26 juli 1429, då han blef biskop af Mallorca. Han afled 28 dec. 1446. <img l>

10. K. VII (1523—34) hette eg. Giulio Medici, var oäkta son till den vid den Pazziska sammansvärjningen 1478 mördade Giuliano Medici, föddes 26 maj 1478, inträdde i johannitorden, blef prior i Capua, 1513 ärkebiskop af Florens efter erhållen dispens med hänsyn till sin oäkta börd och i slutet af s. å. kardinal. Mycket använd i maktpåliggande värf af sin frände Leo X, valdes han till påfve efter en lång och stormig konklav 18 nov. 1523 och hälsades från alla håll med de största förhoppningar. K. var en man af otadligt rykte med allvarlig läggning, ovanlig arbetshåg samt stor och mångsidig erfarenhet, sparsam och förslagen, otvifvelaktigt hvad man kallar ett fint politiskt hufvud; hvad som däremot brast var beslutsamhet och kraft. K:s politik betingades af motsättningen mellan Karl V och Frans I, och den gick ut på att bevara kurians världsliga makt och huset Medicis gamla ställning. K:s taktik var att söka iakttaga en neutral och emellan de båda rivalerna medlande hållning. Detta befanns emellertid lättare sagdt än gjordt, och redan i slutet af 1524 trädde K. i förbindelse med Frankrike. Slaget vid Pavia (24 febr. 1525) tvang honom emellertid till förbund med Karl (1 april s. å.). Fruktande, att dennes inflytande i Italien skulle växa sig alltför starkt, var K. redan följande år färdig att tillsammans med Frankrike, Venezia, Florens och Frans Sforza ingå den mot Karl riktade ligan i Cognac (22 maj 1526). Kriget utbröt på sommaren s. å., ligans trupper blefvo slagna, och 6 maj 1527 stormades och plundrades Rom. K. måste för sin frihet betala en oerhörd lösesumma (400,000 scudi), och medicéerna fördrefvos från Florens. I nov. 1527