slöts dock fred, och K. återfick Kyrkostaten. Genom freden i Barcelona (29 juni 1529) lofvade Karl sin hjälp till Medicéernas återinsättande i Florens, och 24 febr. 1530 krönte K. i Bologna Karl till kejsare. Äfven gentemot protestantismen var K:s politik föga framgångsrik; dess anhängare segrade i de nordiska länderna och vunno stora framgångar i Tyskland, England och Frankrike, t. o. m. i Italien och Spanien. På Karls önskningar om ett allmänt kyrkomöte hade K., ehuru motvilligt, tvungits att ingå, men lyckades under allehanda förevändningar förhala sammankallandet däraf. Ett nytt närmande till Frans I, besegladt genom Henriks af Orléans förmälning med påfvens brorsdotter Katarina af Medici (27 okt. 1533), stärkte ytterligare K:s afvoghet mot konsilieplanerna. Genom sin af hänsyn till Karl V betingade afvisande hållning i Henrik VIII:s skilsmässosak framkallade K. dennes brytning med Rom 1534. K. afled 25 sept. s. å. <img l>

11. K. VIII (1592—1605), af florentinsk släkt, hette egentligen Ippolito Aldobrandini (f. 1536) samt var kardinal, då han 30 jan. 1592 valdes till påfve gentemot det spanska inflytandet. Som påfve arbetade han på att återvinna kurians själfständighet gentemot den spanska politiken och närmade sig fördenskull Frankrike. K. indrog 1598 hertigdömet Ferrara som ledigt län. 1592 lät han utgifva en upplaga af ”Vulgata”. Han afled 5 mars 1605. Uppgiften att han förgiftats af jesuiterna är icke trovärdig. 12. K. IX (1667—69), f. 28 jan. 1600, d. 9 dec. 1669, hette eg. Guilio Rospigliosi och var från Pistoja, blef 1657 kardinal och valdes 20 juni 1667 till påfve som det franska partiets kandidat. K. sökte bringa reda i de af företrädaren tilltrasslade påfliga finanserna. För att ena de kristne furstarna att bispringa Venezia i dess kamp mot turkarna medverkade han till freden i Aachen 1668. I samförstånd med Ludvig XIV åvägabragte K. äfven, att den jansenistiska striden bilades (pax clementina). 13. K. X (1670—76), f. 1590 i Rom, d. där 1676, bar eg. namnet Emilio Altieri och valdes 29 april 1670, åttioårig, till påfve efter fem månaders partikamp i konklaven. Under hans pontifikat fördes styrelsen faktiskt af kardinal Paluzzi, som med Ludvig XIV började striden om regalierätten (d. v. s. rätten att under biskopliga vakanser bortgifva lediga prebenden och njuta inkomsterna af stiften). <img l>Klemens XI.

14. K. XI (1700—21), f. 1649, hette eg. Giovanni Francesco Albani och var kardinal, då han 23 nov. 1700 valdes till påfve. K:s politik betecknar ett närmande till Frankrike, och under det spanska tronföljdskriget stod han på Bourbonernas sida, tills han 1709 tvangs att erkänna deras motståndare ärkehertig Karl som konung af Spanien. I Rom uppmuntrade K. vetenskaper och konster och förvärfvade bl. a. åt Vatikanbiblioteket en rik samling orientaliska manuskript. K. afled 19 mars 1721. Hans porträtt se fig. här nedan. 15. K. XII (1730—40), f. 1652, d. 1740, hette Lorenzo Corsini och var 78 år gammal, då han 12 juli 1730 uppsteg på S:t Peters stol. K. sökte 1731 utan framgång göra gällande kurians gamla höghetsanspråk på Parma och Piacenza. Lika förgäfves sökte han 1739 med Kyrkostaten införlifva San Marino. I stället fick han öfverallt bevittna påfvemaktens nedgång. Om de påfliga finansernas ordnande och staden Roms förskönande har han dock inlagt förtjänster. 16. K. XIII (1758—69), venezianare till börden, f. 7 mars 1693, hette eg. Carlo Rezzonico. Kardinal sedan 20 dec. 1757, valdes han 6 juli 1758 till påfve. Personligen en from man, var han en varm vän och gynnare af jesuitorden, som under hans pontifikat utdrefs ur Frankrike, Portugal, Spanien, Neapel och Sicilien, och sökte genom ett kraftigt inskridande bringa densamma hjälp. K:s uppträdande mot hertigen af Parma framkallade häftiga motåtgärder från de bourbonske furstarnas sida: Frankrike besatte Avignon och Venaissin, Sicilien, Benevent och Pontecorvo. Just då krisen nått sin höjdpunkt, afled K. af slag natten till 3 febr. 1769. <img l>

17. K. XIV (1769—74), f. 31 okt. 1705, hette eg. Lorenzo Ganganelli, blef 1759 kardinal och valdes efter tre månaders sedisvakans 19 maj 1769 till påfve som den franske konungens kandidat. Han var lärd och konstälskande, men hade ringa framgång i sin sträfvan att bringa ordning i Kyrkostatens finanser; hans misstrogenhet och själfrådighet skaffade honom många ovänner. Hela hans pontifikat fylldes af strider rörande jesuitordens upphäfvande. K., som ingalunda var blind för jesuiternas användbarhet för den påfliga politikens syften, sökte först uppskjuta frågans afgörande. Småningom gaf han efter för makternas påtryckning. 1772 stängdes Collegium romanum samt jesuiternas institutioner i Kyrkostaten, och 21 juli 1773 underskref K. det breve, Dominus ac redemptor noster, hvarigenom förordnades om ordens upphäfvande. Åtgärden mottogs af de flesta makter med tillfredsställelse. Avignon och Venaissin, Benevento och Pontecorvo återställdes i april 1774 till kurian. K. dog emellertid redan 22 sept. 1774, enligt några uppgifter förgiftad af jesuiterna, enligt andra af rädsla för ett sådant öde.