Litt.: Langen, ”Geschichte der römischen kirche von Nikolaus I. bis Gregor VII.” (1892) och ”Geschichte der römischen kirche von Gregor VII. bis Innocenz III.” (1893), Hauck, ”Kirchengeschichte Deutschlands”, III (1896), Jordan, ”Les régistres de Clément IV” (1893 ff.), de Chambrier, ”Die letzten Hohenstaufen und das papsttum” (1876), ”Regesta Clementis V” (9 bd, 1885—92), Wenck, ”Clemens V und Heinrich VII” (1882), Lindner, ”Deutsche geschichte unter den Habsburgern”, I (1890), Gregorovius, ”Geschichte der stadt Rom im mittelalter”, VI (4:e uppl. 1893), Pastor, ”Geschichte der päpste seit dem ausgang des mittelalters”, I (4:e uppl. 1901), IV: 2 (1—4 uppl. 1907), Valois, ”La France et le grand schisme”, II (1896), Ranke, ”Die römischen päpste” (6:e uppl. 1874), Brosch, ”Geschichte des Kirchenstaats”, I, II (1881, 1882), Bildt, ”Christine de Suède et le conclave de Clément X (1669—1670)” (1906), Nielsen, ”Pavedømmet i det nittende hundredaar”, I (2:a uppl. 1895), och Theiner, ”Geschichte des pontifikats C:s XIV.” (1853). 1. Hj. H—t. 2—17. T. H—r. Klemens af Alexandria. Se Clemens Alexandrinus. Klemens af Rom. Se Klemens, påfvar 1. Klement, ”Skeppar K.”, dansk fribytare. Se Clement. Klement, biskop. Se Drumev. Klementina (fr. Clémentine), prinsessa af Sachsen-Koburg, född prinsessa af Orléans, dotter till konung Ludvig Filip, f. 3 juni 1817 i Paris, d. 16 febr. 1907 i Wien, blef 1843 förmäld med prins August af Sachsen-Koburg och hade med denne fyra barn, af hvilka den yngste sonen, prins Ferdinand (se d. o., sp. 52—53), 1887 blef furste af Bulgarien. Hennes energi och fäderneärfda klokhet jämte stora förmögenhet gåfvo honom ett värdefullt bistånd vid befästandet af hans osäkra ställning i Bulgarien. H. B—n. Klementinerna (lat. Clementinæ, grek. Ta klementia), benämning på åtskilliga grekiska och latinska skrifter, som utgöra katolska öfverarbetningar från 4:e årh. af judekristet-gnostiska (elkesaitiska l. ebionitiska, se d. o.) skrifter, sannolikt från slutet af 2:a årh. De föregåfvos vara författade af apostlalärjungen Clemens Romanus (se Klemens 1) och gå därför under namnet pseudoklementinerna. De voro mycket spridda och lästa. Tre delar föreligga: 1) Homiliæ XX Clementis i en grekisk redaktion från 4:e årh., kanske det första försöket att öfverflytta den hedniska äfventyrsromanen på kristendomens mark, skildrar aposteln Petrus’ märkliga reseöden och disputationer med Simon Magern, som får representera den hatade hednakristna gnosticismen, framför allt Marcion; händelser ur Clemens’ egen familjehistoria äro inväfda. 2) 10 böcker Recognitiones Clementis, bevarade i en latinsk öfv. af Rufinus, ha mera didaktiskt innehåll, och den katolska öfverarbetningen af de ebionitisk-gnostiska lärorna framträder tydligare; Petrus’ öden äro äfven här centrum. Urkällan för både homilierna och rekognitionerna torde ha varit densamma och hetat Praxeis Petru (Petri predikningar). 3) Epitomæ äro två värdelösa grekiska utdrag ur homilierna. Se Meyboom, ”De Clemens Romanus”, I (1902), H. Waitz, ”Die pseudoklementinen” (1904), W. Boussets art. i ”Göttingische gelehrte anzeigen” 1905 och A. Harnack, ”Lehrbuch der dogmengeschichte”, I (4:e uppl. 1909—10). Hj. H—t. Klemis (fi. Lemi), imperiellt pastorat af 2:a kl., Villmanstrands kontrakt, Nyslotts stift, Finland, Viborgs län, Lappvesi härad och domsaga. Areal 208 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 4,824 pers. (1908). Klemm, Gustav Friedrich, tysk kulturhistoriker, f. 1802, d. 1867, var överbibliotekarie i Dresden 1852—64. Hans hufvudverk är Allgemeine culturgeschichte der menschheit (10 bd, 1843—52); som ett slags supplement därtill kan man anse Freundschaftliche briefe (1847; 2:a uppl. 1850). Bland K:s öfriga arbeten må nämnas Attila nach der geschichte, sage und legende (1827) och Handbuch der germanischen alterthumskunde (1835). En rikhaltig samling af etnografiska och kulturhistoriska föremål, hvilken K. hopbragt, togs 1870 till grundstomme för Leipzigs etnografiska museum. — K:s broder, bokförläggaren Heinrich K., f. 1818, d. 1886, bildade en stor samling inkunabler, som 1885 inköptes för att blifva grundstommen till Buchgewerbemuseum i Leipzig. <img l>

Klemming. 1. Gustaf Edvard K., bokkännare, urkundsutgifvare, f. 5 sept. 1823 i Stockholm, d. 31 aug. 1893 på Kesäter i Södermanland. De i fädernehemmet bildade bok-, mynt- och konstsamlingarna tände hos K. en osläcklig kärlek för samlingar af denna art. Hans ungdom förflöt under en af en senare samlargeneration bittert saknad tid, då man ännu med begränsade tillgångar kunde samla litterära dyrbarheter i mängd, hvilka nu endast i sällsynta fall erbjudas bokvännen. Därtill fordrades mindre penningar (dem K. icke hade godt om) än en honom alldeles egen, outtröttlig ihärdighet och förmåga att aldrig släppa ett gynnsamt tillfälle ur händerna. Litteraturen hopade skatter i den unge samlarens sköte; det kom snart en tid, då han själf skulle rikta den. Mellan de år då K. blef student i Uppsala (1841) och då han aflade kansliexamen (1846) arbetade han i Kungl. biblioteket och började sin litterära verksamhet. Å det då nyligen bildade Svenska fornskriftsällskapets vägnar utgaf han ”Flores och Blanzeflor, en kärleksdikt från medeltiden” (1844), och han utgaf sedermera 28 band af nämnda sällskaps skrifter, bl. a. ”Svenska medeltidens bibelarbeten” (2 bd, 1848—55), ”Skråordningar” (1856), ”H. Birgittas uppenbarelser” (5 bd, 1857—84), ”Svenska medeltidens rimkrönikor” (3 delar, 1865—68), ”Själens tröst” (1871—73), ”Klosterläsning” (1877—78), ”Svenska medeltids-postillor” (3 dlr, 1879—92), ”Svenska medeltids dikter och rim” (1881—82), ”Läke- och örteböcker från Sveriges medeltid” (1883—86), ”Prosadikter från Sveriges medeltid” (1887—89) m. fl. Då han 1856 blef t. f. amanuens i Kungl. biblioteket i Stockholm, skänkte han dit sina litteratursamlingar. Sålunda tillkom bl. a. den särdeles rika