samlingen ”Svensk dramatik”, öfver hvilken han utgifvit ett af sina bibliografiska verk, Sveriges dramatiska litteratur till och med 1875 (1863—79). 1860 förordnades K. till e. o. bibliotekarie, utnämndes 1865 till k. bibliotekarie och erhöll vid verkets omorganisation (1877), såsom dess chef, titel överbibliotekarie. Från bibliotekstjänsten afgick han som emeritus 1890. Utom i Kungl. biblioteket tjänstgjorde K. sedan 1851 som Svenska akad:s bibliotekarie och 1854—72 som amanuens i Kungl. myntkabinettet. Han var medlem af Vitt. hist. o. ant. akad. (1858) och af flera utländska lärda sällskap. Under en följd af år var han dessutom ordf. i Svenska fornskriftsällskapet. Vid Lunds universitets jubelfest, 1868, blef han filos. hedersdoktor. S. å. tilldelade Sv. akad. honom Karl Johans pris. — Redan 1864 ingaf K. planen till en ny byggnad för Kungl. biblioteket och fick se denna plan verkställd, då byggnaden i Humlegården, som inredts efter hans förslag och till hvilken hans oförskräckta energi lagt grundstenen, i slutet af 1877 mottog de dyrbara samlingarna i sitt förvar. Han skilde den svenska samlingen från den utländska, hvilka bägge förut varit sammanslagna. I den nya byggnaden förlades förvaltningen till centrum, för besparing af tid och besvär. I låga gallerier, hvart och ett försedt med sitt särskilda märke, uppställdes böckerna fackvis på mindre, portativa hyllor, alla af samma storlek, hvarigenom en omflyttning kan verkställas med största lätthet och utan att vålla någon rubbning i bibliotekets ordning, enär icke någon lokalbeteckning (gallerimärke) finnes i böcker eller kataloger angifven, utan endast de olika litteraturafdelningarnas signaturer. I den nya byggnaden fick han nödigt utrymme för sina vidt omfattande litterära forskningar och jämförande undersökningar. Där lyckades han t. ex. att af pergamentsomslagen kring gamla räkenskaper från Kammarkollegiets arkiv ark för ark hopplocka de enda nu bevarade exemplaren af vår äldsta liturgiska litteraturs vid reformationen utdömda alster. K:s största lifsgärning är skapandet af den i Kungl. biblioteket befintliga afdelningen af svensk litteratur och särskildt af litteratur rörande Sverige till år 1700, i hvilken de flesta böckerna äro försedda med bibliografiska anteckningar af hans hand. Intet land har en sådan samling. En del af det myckna vetande han under de mest minutiösa forskningar samlat har han meddelat i Ur en antecknares samlingar (1868-73; 2:a uppl. 1880—82) och Ur en samlares anteckningar (1883—86). Bland hans öfriga, rent bibliografiska verk må nämnas Anteckningar om Rudbecks Atland (1863), Förteckning öfver K. bibliotekets samling af samtida berättelser om Sveriges krig (1867; ny, betydligt utvidgad uppl. 1888—91), Sveriges kalendariska literatur (1878, tills. med G. Eneström), Sveriges äldre liturgiska literatur (1879), Sverige till fremmande magter (politiska skrifter, 1881—83), Svensk boktryckerihistoria 1483—1883 (1883; tills. med J. G. Nordin) och Birgitta-literatur (1883). K. bildade äfven en mycket märklig samling af latinska medeltidshymner, påträffade inströdda i ritualerna och andra källor. De utgåfvos 1884—87 i 4 bd under titeln Latinska sånger. Till Sveriges bibliografi 1481—1600, utg. och redigerad af Aksel Andersson, hvaraf 1889—92 utkommo 4 hftn, omfattande tiden t. o. m. 1530, upprättade K. den fullständiga bokförteckningen med utkast till de flesta beskrifningarna, af hvilka dessutom åtskilliga varit förut tryckta i andra hans bibliografiska arbeten. Af många inkunabler och böcker från 1500-talet har K. föranstaltat fotolitografiska afbildningar, hvilka, såsom flera andra af hans verk, väckt stort uppseende äfven bland utlandets finaste kännare. De af honom utgifna skrifterna öfverstiga 60-talet. Jfr A. Andersson, ”Bibliographia Klemmingiana” (1890), äfvensom uppsatser öfver K. af B. Schöldström (i ”I kikaren. Minnen och anteckningar”, 1890), H. Schück (i ”Hist. tidskr.” 1893), H. Wieselgren (i kalendern ”Svea” 1894) och R. Bergström (i ”Ord och bild”, 1894). — Å nya kyrkogården vid Stockholm, där K. ligger begrafven, reste vänner (”Pietas amicorum”) 1895 en minnessten öfver honom. <img l>

2. Anna K., den föregåendes brorsdotter, operasångerska, f. 6 febr. 1864 i Stockholm, d. 8 aug. 1889 därstädes, elev af Håkansson i konservatoriet 1882—85, senare af Arlberg, konserterade i Köpenhamn 1886 och debuterade 1887 i Stockholm på Operan som Matilda i ”Vilhelm Tell” samt framför allt Julia i ”Romeo och Julia” med sådan stormande framgång, att hon genast fick engagemang och blef använd i de mest olika uppgifter (Agatha i ”Friskytten”, Elsa i ”Lohengrin”, Venus i ”Tannhäuser”, Anna i ”Don Juan”, Valentine i ”Hugenotterna”, Regementets dotter, Helena i ”Mefistofeles”, Nemea i ”Konung för en dag”, Prinsessan i ”Per Svinaherde” m. fl.), till och med så flitigt, att hon blef öfveransträngd och i förtid skördades af döden. Hon egde väl ej snille, men däremot en harmonisk förening af flera för en operasångerska lyckliga egenskaper, yppig, nordisk skönhet, osökt naturligt uttryck samt en särdeles klangskön och jämn sopranstämma. 1. C. S—e. (R. G.) 2. A. L.* Klemmingen, insjö i Södermanland. Se Trosaån. Klempenow, slott och ort i Vorpommern vid Tollenseströmmen, eröfrades af svenskarna i aug. 1630, återtogs kort därefter af de kejserlige under hertigen af Savelli och besattes ånyo af de förre i febr. 1631. K:s befästningar underhöllos sedermera nödtorftigt, men 1681 beslöts deras raserande. Svenskarna hade 1761 besatt K., som 31 aug. intogs af preussarna, men omedelbart återtogs af en bataljon österbottningar. I sept. eröfrade preussarna passet och ena bron vid K., men 50 man under kapten De Laval försvarade slottet, tills fienden drog sig tillbaka, då det utrymdes, hvarefter det besattes af preussarna, som 10 sept. öfverrumplades af svenskarna under generalmajor Carpelan, hvilken dock snart lämnade K. L. W:son M. Klencke, Karoline Luise von. Se under Karsch, A. L. Klencke, W. Chr. von, författarinna. Se Chézy 2.