Klencke, Philipp Friedrich Hermann, tysk läkare, populär-medicinsk skriftställare, f. 1813, d. 1881, var praktiserande läkare i sin födelsestad Hannover, sedermera i Leipzig och Braunschweig och sedan 1855 åter i Hannover. Bland den stora mängd populära arbeten, som K. utgifvit, äro åtskilliga öfversatta till svenskan, såsom Chemisches koch- und wirthschaftsbuch (7:e uppl. 1880; ”Kemisk kok- och hushållsbok”, 2:a uppl. 1860), Die mutter als erzieherin ihrer töchter und söhne (1870, 5:e uppl. 1881; ”Modern såsom sina döttrars och söners uppfostrarinna”, 2:a uppl. 1883), Das weib als gattin (1872; 16:e uppl. 1903; ”Makan”, 1881; 4:e uppl. 1905), Das weib als jungfrau (1877, 5:e uppl. 1897; ”Jungfrun”, 1882), Die hausfrau (3:e uppl. 1880) och Die naturwissenschaft im weiblichen berufe (5:e uppl. 1881), bägge dessa sammandragna i ”Hushållslära. En praktisk lärobok i varukännedom, hushållets teknik, kemi och fysik” (1883), Alexander von Humboldfs leben und wirken, reisen und wissen (1851; 7:e uppl. 1875, nytt af tryck 1881; ”Alexander v. Humboldts lif och resor”, 1879). Hans Hauslexikon der gesundheitslehre (2 bd med suppl. 1864—68) utkom 1891 ff. i sin 8:e uppl. Äfven utgaf K. ett antal kulturhistoriska och sociala romaner, delvis under pseudonymerna Hermann v. Maltitz och E. v. Kalenberg. (E. T—dt.) Klengel. 1. August Alexander K., tysk tonsättare, f. 1783 i Dresden, d. där 1852, var lärjunge af Milchmayer och af Clementi (1803), med hvilken han begaf sig till Petersburg. Efter ett uppehåll i Paris (1811—13) blef han 1816 hoforganist i Dresden. K. var bekant under namnet ”kānon-Klengel”, på grund af sitt ovanliga och fullständiga herravälde öfver den stränga kānonformen. Själf utgaf han blott 24 kanon under titel Les avant-coureurs, ”förelöparna”, näml. till hufvudverket: Canons et fugues, utgifvet efter hans död af M. Hauptmann (2 bd, 1854; ett urval däraf utg. af Thiele 1908). Dessutom skref han hvarjehanda musik för olika instrument. — 2. Paul K., den föregåendes frände, tysk musiker, f. 1854 i Leipzig, filos. doktor och dirigent för studentsångföreningen ”Arion” därstädes, med professors titel (1908), har komponerat anslående visor. — 3. Julius K., den föregåendes broder, tysk violoncellist, f. 1859 i Leipzig, elev af E. Hegar och (i komposition) af Jadassohn, blef tidigt förste cellist vid Gewandhausorkestern och 1881 lärare vid konservatoriet i Leipzig samt utnämndes till professor. På konsertresor i flera europeiska länder har han vunnit anseende som en af nutidens yppersta cellovirtuoser; han är äfven särdeles eftersökt som lärare. K. har komponerat 3 violoncellkonserter, svit för två violonceller, solostycken, 2 stråkkvartetter, 1 pianotrio m. m. 1. A. L.* 2 o. 3. E. F—t. Klenhus (Klinhus), hus af kvistflätning med rappning. Se Indianer, sp. 490, jämte dithörande fig. 6. Klenod (ty. kleinod, af klein, liten), eg. litet, fint och prydligt ting, dyrbarhet, smycke, särskildt prydnad, som från 1200-talet fästes upptill på hjälmen; her., se Hjälmprydnad. Klenshyttan, masugn i Ludvika socken, Kopparbergs län, vid Klenshyttans järnvägsstation å Bergslagernas järnvägar, tillhör jämte ång- och vattensåg samt kvarn och grufandelar Ax. Nordlanders stärbhus. Klensmed (ty. kleinschmied) kallas den smed, som sysselsätter sig endast med tillfällig manufakturering af järn, reparationer o. d. utan ändamål att åstadkomma någon fabriksmässig tillverkning. För järnets vällning begagnar han vanligen endast en öppen härd (”klensmedshärd”), försedd med en forma, till hvilken blästern kommer från en blåsbälg, som vanligast drages för hand af ett biträde, hvilket äfven är behjälpligt med att föra släggan eller hammaren under arbetet. De redskap, som vid detta arbete begagnas, äro ett städ, tänger, hammare, släggor af olika storlekar, diverse mejslar, huggstampar o. s. v. C. A. D.* Klensmedshärd. Se Härd och Klensmed. <img l>

Klenze [kle'ntse], Leo von, tysk arkitekt, f. 1784 nära Hildesheim, d. 1864 i München, studerade först vid universitetet i Berlin, därefter vid Bauakademie och från 1803 i Paris vid polytekniska skolan för Durand och Percier samt i England och Italien. Han blef 1808 hofarkitekt och 1810 hofbaudirektor i Kassel och kallades 1815 till München. Där blef han en af konung Ludvig I:s mest betrodda arkitekter och fick den ena stora och betydande uppgiften efter den andra. Först byggde han Glyptoteket 1816—30, en för sin tid mönstergill museibyggnad med ett yttre, utmärkt lämpadt för byggnadens innehåll och uppgift. Så följde hertigens af Leuchtenberg hotell, Krigsministeriet (1824—30), Posten, Gamla pinakoteket i italiensk högrenässans (Bramantestil, 1826—33), ”Allerheiligen Hofkirche” (1826—37, italiensk-romansk, ett ypperligt stilprof), Odeon (1826—28), hertig Max’ palats, tillbyggnaderna till residenset, närmast med palazzo Pitti som förebild, 1826—35 (Königsbau i florentinsk renässans, Festsaalbau, 1832—42, i Palladiostil, med förträffliga interiörer, ypperst ibland dem äro balsalen och tronsalen), vidare Walhalla vid Regensburg i form af ett grekiskt tempel, Ruhmeshalle och Propyléerna (1846—60) i München. 1838 reste K. till Grekland och uppgjorde där på beställning stadsplan för Aten. I Petersburg, dit han första gången reste 1839, lämnade han ritningar till det nya Eremitaget. K. ansåg den grekiska stilen vara den värdigaste, men han rörde sig med stor smidighet och skicklighet äfven på andra stilområden. Penningbrist och brist på konstnärligt skickliga handtverkare hindrade mera än en gång hans verk från att bli i detalj fullbordade enligt arkitektens afsikter. K. var äfven landskapsmålare (representerad i nya pinakoteket af en italiensk klostergård och en utsikt af Atens Akropolis, rekonstruerad). Han utgaf Sammlunq arkitektonischer entwürfe (10 häften, 1831—50) m. fl. fackarbeten samt Aphoristische bemerkungen efter resan till Grekland, 1838. K:s staty (af Fr. Brugger) är rest i München. G—g N. Klenät (da. klejne, af ty. kleinod, eg. ett litet