Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klenät - Kleobis - Kleobulos - Kleombrotos 1. K. I. en yngre son af Pausanias - Kleombrotos 2. K. II. måg till kung Leonidas II - Kleomenes, tre spartanska konungar: - Kleomenes. 1, son af Anaxandridas - Kleomenes. 2, son af Kleombrotos I - Kleomenes. 3, son af Leonidas II - Kleomenes. 1. antogs länge vara den mediceiska Venus - Kleomenes. 2. en atensk bildhuggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Kleobis-Kleomenes
256
ting), ett slags bakverk af smördeg, som utkaflas tunn
och formas med "bakelsesporre" i allehanda figurer
samt därefter gräddas i kokande flottyr.
Kle’obis och B i’t o n (grek. KUofiig och BITCOV),
söner af Kydippe, den argiviska Heras prästinna. Då
denna vid den Stora Herafesten enligt stadgadt
kultusbruk skulle på vagn färdas till det 45
stadier (ung. 8 km.) från staden Argos belägna
templet, men dragdjuren, två hvita kor, ej voro
tillstädes, spände sig hennes båda kraftfulla
söner för vagnen. Vid framkomsten bönföll deras
moder hos gudinnan, att de till belöning måtte
få det bästa, som kan falla på en människas lott;
och då ynglingarna efter förrättadt offer lade sig
till hvila i templet, insomnade de för att ej mera
uppvakna. Herodotos (l, 31) anför i berättelsen
om Solons möte med Kresus deras lefnadssaga
som ett sällspordt exempel på mänsklig lycka.
A. M. A.
Kleobulos (grek. KÅeoftovlog, lat. Cleobulus)^ en
af Greklands sju vise, var envåldshärskare i Lindos
på Rhodos omkr. år 600 f. Kr. Han skall ha författat
ett stort antal gåtor och epigram.
Kleo’mbrotos (grek. K^o^QOTog, lat. Cleomlrti-tus),
namn på två spartanska konungar: 1. K. I, en yngre
son af Pausanias, efterträdde (380 f. Kr.) sin
broder Agesipolis på tronen. Han var befälhafvare
i flera, till större delen olyckliga, krigsföretag
mot tebanerna och stupade i slaget vid Leuktra
(371). - 2. K. II, måg till konung Leonidas II,
hvilken han efterträdde i regeringen, då Leonidas, som
motsatte sig sin samkonung Agis III:s reformplaner,
störtades af motpartiet (242 f. Kr.). Två år senare
lyckades Leonidas återvinna väldet, och K. måste gå
i landsflykt. l
o. 2. A. M. A.
Kleomedes (grek. Kkeo^rjdrjg), grekisk astronom,
enligt några författare samtida med Augustus, enligt
andra åter från 2:a årh. e. Kr., har i sitt arbete
KyUike theori’a meteorön gifvit en framställning
af astronomien och kosmologien, som för hans tid
var af stort värde. Så finnes där t. ex. uppslaget
till teorien för ljusets refraktion. Anmärkningsvärd
är äfven K:s förklaring, att jorden, till följd af
sin litenhet i förhållande till de stora afstånden,
måste, sedd från solen, visa sig som en punkt och från
stjärnorna vara alldeles osynlig. Utan tvifvel hade
K. hämtat det hufvudsakliga innehållet i arbetet från
äldre astronomers numera förkomna skrifter; dock torde
det ej vara riktigt att, såsom en och annan författare
gjort, framställa K. som blott en simpel kompilator. -
Den grekiska texten till K:s arbete ut-gafs 1533 med
titel Cyclica theoria meteorum (redan förut hade dock
en latinsk öfv. utkommit, De contemplatione orbium
excelsorum, 1497). Bland de många senare upplagorna må
särskildt nämnas en af J. Blake (1820). På tyska har
arbetet blifvit öfver-satt af C. C. G. Schmidt (1817).
(B-d.)
Kleormenes (grek. K^EO^SV^, lat. Cleomenes), tre
spartanska konungar: 1. K. I, son af Anaxandridas,
uppsteg på tronen omkr. år 520 f. Kr. Han var en
man med stor handlingskraft och vidt str af vande
planer, men våldsam och hänsynslös. 510 företog han
ett fälttåg mot Aten för att på det delfiska oraklets
tillstyrkan störta Peisistratidernas envälde (se P e
i s i s t r a t o s) och återföra de i landsflykt
lefvande Alkmaioniderna. Då emellertid dessas
huf-vudman, Kleisthenes, ställde sig i spetsen för
folkpartiet, förband sig K. i stället med Isagoras,
adels-
partiets ledare, och Kleisthenes måste fly. Han
återkom dock inom kort, och ett folkupplopp tvang
K. att vika ur landet (508). Ej bättre framgång
hade två år senare ett försök att hämnas denna
skymf. Till sin medkonung Demaratos stod han städse
i ett spändt förhållande, och på dennes motstånd
strandade såväl andra af hans planer som ett (492)
tillämnadt krigståg mot Egina, hvars invånare han
ville straffa för den eftergifvenhet de visat mot
den persiske konungens fordringar. K. hämnades
genom att afsätta Demaratos under förevändning,
att han var af oäkta börd, för hvilket påstående
han genom mutor skaffat sig det delfiska oraklets
understöd. Uppdagandet af detta bedrägeri i förening
med hans öfriga våldsamma och godtyckliga tilltag
väckte mot honom en sådan förbittring, att han för en
tid måste fly ur landet. Under ett anfall af vansinne
dödade han sig med egen hand 491 f. Kr. - 2. K. II,
son af Kleombrotos I, hvilken han, ännu omyndig,
efterträdde på tronen (371 f. Kr.). Han dog 310. -
3. K. III, son af Leonidas II, tillträdde regeringen
235 f. Kr. En man med fast karaktär och ädla
grundsatser, såg han med smärta sitt fäderneslands
sedliga och politiska förfall och kände sig kallad att
försöka dess återupprättande på den gamla lykurgiska
författningens grund. Han upptog konung Agis III:s
reformplaner och lyckades äfven, sedan han genom
en lysande seger öfver det akeiska förbundet höjt
sitt anseende, till en god del genomföra desamma
(226). Eforernas ämbete afskaffades; skulderna
efterskänktes, och en ny, likformig utskiftning af den
spartanska åkerjorden företogs, för hvilket ändamål
han oegennyttigt afstod sina stora besittningar. Den
stränga spartanska uppfostran återinfördes,
och K. själf föregick med exempel af gammaldags
enkelhet i lefnadssätt. Den härskande klassen,
spartiaterna, förstärktes genom upptagande af ett
större antal perioiker (se d. o.), och krigsväsendet
reorganiserades efter macedonskt mönster. Det ånyo
upplågande kriget mot akéerna fördes till en början
med framgång; men då dessa sökte och erhöllo hjälp af
den. macedonske konungen Antigonos Doson, vände sig
lyckan, och i slaget vid Sellasia (i norra Lakonien)
blef K. i grund slagen (222). Han flydde till konung
Ptolemaios Euergetes i Egypten, hvilken lofvat honom
sitt understöd. Ptolemaios dog emellertid inom kort,
och hans efterträdare, Ptolemaios Filopator, lät kasta
K. i fängelse. Han lyckades undkomma och försökte
åvägabringa en resning mot tyrannen, men misslyckades
och gaf sig själf döden (220). Hans lefnadslopp
är skildradt af Plutarchos. A. M. A. Kleo’menes
(grek. Kleo^évrig, lat. Cleomenes). 1. K. antogs
länge vara den mediceiska Venus’ (i Tribuna degli
Uffizi i Florens) mästare på grund af en uppgift i
en å ett restaureradt stycke af statyen befintlig
inskrift, men inskriften härstammar bevisligen från
1600-talet. Enligt inskriften skulle han vara från
Aten, son af Apollodoros och ha lefvat i 2:a eller
l:a årh. f. Kr. - 2. K., en atensk bildhuggare,
Kleomenes’ son, har utfört den marmorstod, som
kallas Germanicus (nu i Louvre). Den är en kopia
af en äldre, förträfflig Hermestyp och försedd med
ett hufvud, som tydligen är porträtt af en romare,
troligen nåpn framstående talare, men endast har en
svag likhet med Germanicus. Namn-inskriften finnes
anbragt å en sköldpadda vid figurens fot, och enligt
bokstafsformerna antages konst-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
