ting), ett slags bakverk af smördeg, som utkaflas tunn och formas med ”bakelsesporre” i allehanda figurer samt därefter gräddas i kokande flottyr. Kleobis och Biton (grek. Κλέοβις och Βίτων), söner af Kydippe, den argiviska Heras prästinna. Då denna vid den Stora Herafesten enligt stadgadt kultusbruk skulle på vagn färdas till det 45 stadier (ung. 8 km.) från staden Argos belägna templet, men dragdjuren, två hvita kor, ej voro tillstädes, spände sig hennes båda kraftfulla söner för vagnen. Vid framkomsten bönföll deras moder hos gudinnan, att de till belöning måtte få det bästa, som kan falla på en människas lott; och då ynglingarna efter förrättadt offer lade sig till hvila i templet, insomnade de för att ej mera uppvakna. Herodotos (1, 31) anför i berättelsen om Solons möte med Kresus deras lefnadssaga som ett sällspordt exempel på mänsklig lycka. A. M. A. Kleobulos (grek. Κλεόβουλος, lat. Cleobulus), en af Greklands sju vise, var envåldshärskare i Lindos på Rhodos omkr. år 600 f. Kr. Han skall ha författat ett stort antal gåtor och epigram. Kleombrotos (grek. Κλεόμβϱοτος, lat. Cleombrotus), namn på två spartanska konungar: 1. K. I, en yngre son af Pausanias, efterträdde (380 f. Kr.) sin broder Agesipolis på tronen. Han var befälhafvare i flera, till större delen olyckliga, krigsföretag mot tebanerna och stupade i slaget vid Leuktra (371). — 2. K. II, måg till konung Leonidas II, hvilken han efterträdde i regeringen, då Leonidas, som motsatte sig sin samkonung Agis III:s reformplaner, störtades af motpartiet (242 f. Kr.). Två år senare lyckades Leonidas återvinna väldet, och K. måste gå i landsflykt. 1 o. 2. A. M. A. Kleomedes (grek. Κλεομήδης), grekisk astronom, enligt några författare samtida med Augustus, enligt andra åter från 2:a årh. e. Kr., har i sitt arbete Kyklike theoria meteoron gifvit en framställning af astronomien och kosmologien, som för hans tid var af stort värde. Så finnes där t. ex. uppslaget till teorien för ljusets refraktion. Anmärkningsvärd är äfven K:s förklaring, att jorden, till följd af sin litenhet i förhållande till de stora afstånden, måste, sedd från solen, visa sig som en punkt och från stjärnorna vara alldeles osynlig. Utan tvifvel hade K. hämtat det hufvudsakliga innehållet i arbetet från äldre astronomers numera förkomna skrifter; dock torde det ej vara riktigt att, såsom en och annan författare gjort, framställa K. som blott en simpel kompilator. — Den grekiska texten till K:s arbete utgafs 1533 med titel Cyclica theoria meteorum (redan förut hade dock en latinsk öfv. utkommit, De contemplatione orbium excelsorum, 1497). Bland de många senare upplagorna må särskildt nämnas en af J. Blake (1820). På tyska har arbetet blifvit öfversatt af C. C. G. Schmidt (1817). (B—d.) Kleomenes (grek. Κλεομένης, lat. Cleomenes), tre spartanska konungar: 1. K. I, son af Anaxandridas, uppsteg på tronen omkr. år 520 f. Kr. Han var en man med stor handlingskraft och vidtsträfvande planer, men våldsam och hänsynslös. 510 företog han ett fälttåg mot Aten för att på det delfiska oraklets tillstyrkan störta Peisistratidernas envälde (se Peisistratos) och återföra de i landsflykt lefvande Alkmaioniderna. Då emellertid dessas hufvudman, Kleisthenes, ställde sig i spetsen för folkpartiet, förband sig K. i stället med Isagoras, adelspartiets ledare, och Kleisthenes måste fly. Han återkom dock inom kort, och ett folkupplopp tvang K. att vika ur landet (508). Ej bättre framgång hade två år senare ett försök att hämnas denna skymf. Till sin medkonung Demaratos stod han städse i ett spändt förhållande, och på dennes motstånd strandade såväl andra af hans planer som ett (492) tillämnadt krigståg mot Egina, hvars invånare han ville straffa för den eftergifvenhet de visat mot den persiske konungens fordringar. K. hämnades genom att afsätta Demaratos under förevändning, att han var af oäkta börd, för hvilket påstående han genom mutor skaffat sig det delfiska oraklets understöd. Uppdagandet af detta bedrägeri i förening med hans öfriga våldsamma och godtyckliga tilltag väckte mot honom en sådan förbittring, att han för en tid måste fly ur landet. Under ett anfall af vansinne dödade han sig med egen hand 491 f. Kr. — 2. K. II, son af Kleombrotos I, hvilken han, ännu omyndig, efterträdde på tronen (371 f. Kr.). Han dog 310. — 3. K. III, son af Leonidas II, tillträdde regeringen 235 f. Kr. En man med fast karaktär och ädla grundsatser, såg han med smärta sitt fäderneslands sedliga och politiska förfall och kände sig kallad att försöka dess återupprättande på den gamla lykurgiska författningens grund. Han upptog konung Agis III:s reformplaner och lyckades äfven, sedan han genom en lysande seger öfver det akeiska förbundet höjt sitt anseende, till en god del genomföra desamma (226). Eforernas ämbete afskaffades; skulderna efterskänktes, och en ny, likformig utskiftning af den spartanska åkerjorden företogs, för hvilket ändamål han oegennyttigt afstod sina stora besittningar. Den stränga spartanska uppfostran återinfördes, och K. själf föregick med exempel af gammaldags enkelhet i lefnadssätt. Den härskande klassen, spartiaterna, förstärktes genom upptagande af ett större antal perioiker (se d. o.), och krigsväsendet reorganiserades efter macedonskt mönster. Det ånyo upplågande kriget mot akéerna fördes till en början med framgång; men då dessa sökte och erhöllo hjälp af den macedonske konungen Antigonos Doson, vände sig lyckan, och i slaget vid Sellasia (i norra Lakonien) blef K. i grund slagen (222). Han flydde till konung Ptolemaios Euergetes i Egypten, hvilken lofvat honom sitt understöd. Ptolemaios dog emellertid inom kort, och hans efterträdare, Ptolemaios Filopator, lät kasta K. i fängelse. Han lyckades undkomma och försökte åvägabringa en resning mot tyrannen, men misslyckades och gaf sig själf döden (220). Hans lefnadslopp är skildradt af Plutarchos. A. M. A. Kleomenes (grek. Κλεομένης, lat. Cleomenes). 1. K. antogs länge vara den mediceiska Venus’ (i Tribuna degli Uffizi i Florens) mästare på grund af en uppgift i en å ett restaureradt stycke af statyen befintlig inskrift, men inskriften härstammar bevisligen från 1600-talet. Enligt inskriften skulle han vara från Aten, son af Apollodoros och ha lefvat i 2:a eller 1:a årh. f. Kr. — 2. K., en atensk bildhuggare, Kleomenes’ son, har utfört den marmorstod, som kallas Germanicus (nu i Louvre). Den är en kopia af en äldre, förträfflig Hermestyp och försedd med ett hufvud, som tydligen är porträtt af en romare, troligen någon framstående talare, men endast har en svag likhet med Germanicus. Namninskriften finnes anbragt å en sköldpadda vid figurens fot, och enligt bokstafsformerna antages