konstnären icke ha lefvat före romerska republikens undergång. 1—2. C. R. N.* Kleon (grek. Κλέοων), inflytelserik folkledare (”demagog”) i Aten under förra delen af peloponnesiska kriget (431—404 f. Kr.). Till yrket var han garfvare, d. v. s. egare af en läderfabrik, hvilken på forngrekiskt sätt bedrefs medelst yrkeskunniga slafvar, för öfrigt en person utan högre bildning eller politisk insikt, men med gränslöst själfförtroende, och en viss naturlig vältalighet, hvilken, understödd af en väldig stämma, icke förfelade sin verkan på massorna. Det lägre folkets ynnest och förtroende visste han att i hög grad tillvinna sig genom sitt dristiga uppträdande, sina hänsynslösa anfall mot de förnäme och åtskilliga för det stora flertalet välbehagliga mått och steg. Visserligen är det sant, att vår kännedom om K. är hämtad nästan uteslutande från två författare, Thukydides och Aristofanes, hvilka voro hans politiska motståndare, och att det därför är förenadt med svårigheter att fullt opartiskt uppskatta hans person och verksamhet. Dock vittna själfva de historiska fakta i många fall för riktigheten af Thukydides’ skildring. Och den karikatyrbild af den hatade demagogen, som Aristofanes framställt i lustspelet ”Riddarna”, synes åtminstone ej ha varit oigenkännelig. — Redan under Perikles’ lifstid uppträdde K. som oppositionstalare och lyckades sätta i scen en anklagelse, på grund hvaraf Perikles dömdes till penningböter. Hans inflytelserikaste period inträder dock först efter Perikles— död, under åren 429—422 f. Kr. Han var den ifrigaste målsmannen för krigspolitiken och motarbetade med alla medel hvarje försök att bilägga stridigheterna mellan Aten och Sparta. Då den från Aten affälliga staden Mytilene på ön Lesbos återeröfrats af Paches (427), genomdref K. i folkförsamlingen det ohyggliga (sedermera mildrade) beslutet, att alla dess vapenföra medborgare skulle aflifvas och de öfrige invånarna säljas till slafvar. 425 lyckades atenarna att på ön Sfakteria vid Pylos innesluta en lacedemonsk styrka af 420 man, hvaribland många spartiater, och för att rädda dem gjordes från Spartas sida fördelaktiga fredsanbud. Dessa förkastades på yrkande af K., hvilken erbjöd sig att, om man öfverlämnade befälet åt honom, inom 20 dagar bringa de belägrade spartanerna fångna till Aten. Med tillhjälp af den utmärkte fältherren Demosthenes lyckades han verkligen infria detta skrytsamma löfte. Denna framgång gaf åt K. och krigspartiet en ännu mera afgjord öfvervikt; och då den spartanske fältherren Brasidas vunnit betydande fördelar i Tracien samt hotade att frånrycka atenarna deras viktiga besittningar i detta land, öfvertog K. själf befälet, men förlorade vid Amfipolis både drabbning och lif (422). Litt.: Emminger, ”Der athener K.” (1882), och Beloch, ”Die attische politik seit Perikles” (1884). A. M. A. Kleoneides (grek. Κλεονείδης, lat. Cleonides), forngrekisk musikskriftställare af Aristoxenos’ skola, har utrönts vara författare till den musikteoretiska afhandlingen Eisagoge harmonike, som af flera felaktigt tillskrifvits matematikern Euklides. Skriften utgafs under K:s namn redan 1497 (senast af K. von Jan i ”Musici scriptores græci”, 1895). E. F—t. Kleonymos (grek. Κλεώνυμος, lat. Cleonymus), son af spartanske konungen Kleomenes II. Vid faderns död (omkr. 310 f. Kr.) såg han med grämelse sina anspråk på tronföljden gå om intet, i det att spartanerna, hvilka fruktade hans våldsamma och despotiska lynne, till konung utkorade hans aflidne äldre broders son Areus. Han fick befälet öfver en värfvad krigshär, hvilken sändes till undsättning åt tarentinerna i deras krig mot lukanerna. År 303 lyckades han eröfra Kerkyra och deltog i många af de fejder, som vid denna tid rasade i Grekland och Syd-Italien. Slutligen sökte han i förbund med konung Pyrrhos att göra sig till herre i Sparta, men blef tillbakaslagen (272). A. M. A. Kleopas, en af de lärjungar, som enligt evangelisten Lukas (24: 18) sammanträffade med den uppståndne Jesus på vägen till Emmaus. Han torde böra skiljas från den i Joh. 19: 25 omtalade Klopas, hvars hustru hette Maria och af många anses ha varit Jesu moders syster. Namnet Kleopas är bildadt af Kleopatros, liksom Antipas af Antipatros. P. F.* Kleopatra, astron., en af småplaneterna. Kleopatra (grek. Κλεοπάτϱα, lat. Cleopatra). 1. Den macedonske konungen Filip II:s andra gemål, brorsdotter till hans fältherre Attalos. — 2. En dotter af den ofvannämnde Filip och hans första gemål, Olympias, förmäld med konung Alexander i Epirus och efter hans död med Perdikkas. Då denne blifvit mördad (321), ville hon, tillbakavisande Lysimachos’, Kassandros’ och Antigonos’ anbud, förmäla sig med Ptolemaios, härskaren i Egypten, men hindrades af Antigonos, som länge höll henne fängslad i Sardes och förmodligen äfven lät mörda henne (308). 3. Egyptisk drottning af Ptolemaiernas ätt. Efter sin faders, Ptolemaios Auletes’ död (51 f. Kr.) skulle hon — då väl 18 år gammal — jämte sin yngre broder Ptolemaios Dionysos, till hvars gemål hon var utsedd, föra regeringen. Men denna utöfvades i själfva verket af ministern Potheinos som förmyndare för den unge konungen. Potheinos fördref snart K., hvilkens inflytande han fruktade, och när hon från Syrien sökte återvinna sin makt, hade den egyptiska hären blifvit samlad vid Pelusion, då Pompejus efter slaget vid Farsalos (48) som flykting landsteg i närheten och mördades på tillskyndan af de egyptiske hofmännen. Kort därefter anlände Cæsar till Alexandria, och han bestämde nu, att båda syskonen skulle gemensamt regera. Men snart uppstod i Alexandria en resning, underblåst af konungens rådgifvare, och Cæsar belägrades i den kungliga borgen. Efter någon tid befriades han genom undsättning från Mindre Asien, och den unge konungen drunknade i Nilen. K. blef då insatt till regent tillika med en annan yngre broder. — Under Cæsars vistelse i Alexandria hade K. tjusat honom. Skön och snillrik samt väl förfaren i alla de konstgrepp och medel, som en på en gång ärelysten och behagfull kvinna plägar använda till att locka männen, kunde hon icke förfela att göra intryck på Cæsars lifliga och för kärlek lätt tillgängliga hjärta. Något inflytande på hans romerska politik utöfvade hon däremot icke och försökte det knappast. I sin förbindelse med Cæsar hade hon en son, som fick namnet Cæsarion och erkändes af Cæsar, hvilken senare lät modern komma till Rom. Efter Cæsars död (44 f. Kr.) måste K. återvända till Egypten, där hon några år senare kom att spela en mera betydande roll. Då nämligen Antonius efter slaget vid Filippi