Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kleomenes. 1, son af Anaxandridas - Kleomenes. 2. en atensk bildhuggare - Kleon - Kleoneides - Kleonymos - Kleopas - Kleopatra, astr., en af småplaneterna. - Kleopatra. 1. Den macedonske kungen Filip II:s andra gemål - Kleopatra. 2. En dotter af den ofvannämnde Filip - Kleopatra. 3. Egyptisk drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstnären icke ha lefvat före romerska republikens undergång.
1—2. C. R. N.*
Kleon (grek. Κλέοων), inflytelserik folkledare
(”demagog”) i Aten under förra delen af
peloponnesiska kriget (431—404 f. Kr.). Till
yrket var han garfvare, d. v. s. egare af en
läderfabrik, hvilken på forngrekiskt sätt bedrefs
medelst yrkeskunniga slafvar, för öfrigt en person
utan högre bildning eller politisk insikt, men med
gränslöst själfförtroende, och en viss naturlig
vältalighet, hvilken, understödd af en väldig
stämma, icke förfelade sin verkan på massorna. Det
lägre folkets ynnest och förtroende visste han
att i hög grad tillvinna sig genom sitt dristiga
uppträdande, sina hänsynslösa anfall mot de förnäme
och åtskilliga för det stora flertalet välbehagliga
mått och steg. Visserligen är det sant, att vår
kännedom om K. är hämtad nästan uteslutande från två
författare, Thukydides och Aristofanes, hvilka voro
hans politiska motståndare, och att det därför är
förenadt med svårigheter att fullt opartiskt uppskatta
hans person och verksamhet. Dock vittna själfva
de historiska fakta i många fall för riktigheten
af Thukydides’ skildring. Och den karikatyrbild af
den hatade demagogen, som Aristofanes framställt i
lustspelet ”Riddarna”, synes åtminstone ej ha varit
oigenkännelig. — Redan under Perikles’ lifstid
uppträdde K. som oppositionstalare och lyckades
sätta i scen en anklagelse, på grund hvaraf Perikles
dömdes till penningböter. Hans inflytelserikaste
period inträder dock först efter Perikles— död,
under åren 429—422 f. Kr. Han var den ifrigaste
målsmannen för krigspolitiken och motarbetade med
alla medel hvarje försök att bilägga stridigheterna
mellan Aten och Sparta. Då den från Aten affälliga
staden Mytilene på ön Lesbos återeröfrats af Paches
(427), genomdref K. i folkförsamlingen det ohyggliga
(sedermera mildrade) beslutet, att alla dess vapenföra
medborgare skulle aflifvas och de öfrige invånarna
säljas till slafvar. 425 lyckades atenarna att på ön
Sfakteria vid Pylos innesluta en lacedemonsk styrka
af 420 man, hvaribland många spartiater, och för att
rädda dem gjordes från Spartas sida fördelaktiga
fredsanbud. Dessa förkastades på yrkande af K.,
hvilken erbjöd sig att, om man öfverlämnade befälet åt
honom, inom 20 dagar bringa de belägrade spartanerna
fångna till Aten. Med tillhjälp af den utmärkte
fältherren Demosthenes lyckades han verkligen infria
detta skrytsamma löfte. Denna framgång gaf åt K. och
krigspartiet en ännu mera afgjord öfvervikt; och då
den spartanske fältherren Brasidas vunnit betydande
fördelar i Tracien samt hotade att frånrycka atenarna
deras viktiga besittningar i detta land, öfvertog
K. själf befälet, men förlorade vid Amfipolis både
drabbning och lif (422). Litt.: Emminger, ”Der athener
K.” (1882), och Beloch, ”Die attische politik seit
Perikles” (1884).
A. M. A.
Kleoneides (grek. Κλεονείδης, lat. Cleonides),
forngrekisk musikskriftställare af Aristoxenos’
skola, har utrönts vara författare till den
musikteoretiska afhandlingen Eisagoge harmonike,
som af flera felaktigt tillskrifvits matematikern
Euklides. Skriften utgafs under K:s namn redan 1497
(senast af K. von Jan i ”Musici scriptores græci”, 1895).
E. F—t.
Kleonymos (grek. Κλεώνυμος, lat. Cleonymus), son af
spartanske konungen Kleomenes II. Vid faderns död
(omkr. 310 f. Kr.) såg han med
grämelse sina anspråk på tronföljden gå om intet, i
det att spartanerna, hvilka fruktade hans våldsamma
och despotiska lynne, till konung utkorade hans
aflidne äldre broders son Areus. Han fick befälet
öfver en värfvad krigshär, hvilken sändes till
undsättning åt tarentinerna i deras krig mot
lukanerna. År 303 lyckades han eröfra Kerkyra och
deltog i många af de fejder, som vid denna tid
rasade i Grekland och Syd-Italien. Slutligen sökte
han i förbund med konung Pyrrhos att göra sig till
herre i Sparta, men blef tillbakaslagen (272).
A. M. A.
Kleopas, en af de lärjungar, som enligt evangelisten
Lukas (24: 18) sammanträffade med den uppståndne
Jesus på vägen till Emmaus. Han torde böra skiljas
från den i Joh. 19: 25 omtalade Klopas, hvars hustru
hette Maria och af många anses ha varit Jesu moders
syster. Namnet Kleopas är bildadt af Kleopatros,
liksom Antipas af Antipatros.
P. F.*
Kleopatra, astron., en af småplaneterna.
Kleopatra (grek. Κλεοπάτϱα, lat. Cleopatra). 1. Den
macedonske konungen Filip II:s andra gemål,
brorsdotter till hans fältherre Attalos. — 2. En
dotter af den ofvannämnde Filip och hans första gemål,
Olympias, förmäld med konung Alexander i Epirus och
efter hans död med Perdikkas. Då denne blifvit mördad
(321), ville hon, tillbakavisande Lysimachos’,
Kassandros’ och Antigonos’ anbud, förmäla sig med
Ptolemaios, härskaren i Egypten, men hindrades af
Antigonos, som länge höll henne fängslad i Sardes
och förmodligen äfven lät mörda henne (308).
3. Egyptisk drottning af Ptolemaiernas ätt. Efter sin
faders, Ptolemaios Auletes’ död (51 f. Kr.) skulle
hon — då väl 18 år gammal — jämte sin yngre broder
Ptolemaios Dionysos, till hvars gemål hon var utsedd,
föra regeringen. Men denna utöfvades i själfva
verket af ministern Potheinos som förmyndare för
den unge konungen. Potheinos fördref snart K.,
hvilkens inflytande han fruktade, och när hon
från Syrien sökte återvinna sin makt, hade den
egyptiska hären blifvit samlad vid Pelusion, då
Pompejus efter slaget vid Farsalos (48) som flykting
landsteg i närheten och mördades på tillskyndan
af de egyptiske hofmännen. Kort därefter anlände
Cæsar till Alexandria, och han bestämde nu, att
båda syskonen skulle gemensamt regera. Men snart
uppstod i Alexandria en resning, underblåst af
konungens rådgifvare, och Cæsar belägrades i den
kungliga borgen. Efter någon tid befriades han genom
undsättning från Mindre Asien, och den unge konungen
drunknade i Nilen. K. blef då insatt till regent
tillika med en annan yngre broder. — Under Cæsars
vistelse i Alexandria hade K. tjusat honom. Skön
och snillrik samt väl förfaren i alla de konstgrepp
och medel, som en på en gång ärelysten och behagfull
kvinna plägar använda till att locka männen, kunde hon
icke förfela att göra intryck på Cæsars lifliga och
för kärlek lätt tillgängliga hjärta. Något inflytande
på hans romerska politik utöfvade hon däremot icke
och försökte det knappast. I sin förbindelse med
Cæsar hade hon en son, som fick namnet Cæsarion
och erkändes af Cæsar, hvilken senare lät modern
komma till Rom. Efter Cæsars död (44 f. Kr.) måste
K. återvända till Egypten, där hon några år senare
kom att spela en mera betydande roll. Då nämligen
Antonius efter slaget vid Filippi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
