Mynt, slaget för Kleopatra.

(41 f. Kr.) gjorde sitt triumftåg genom Mindre Asien och ordnade landets angelägenheter, blef K. kallad till Tarsos för att stå till ansvar, för att hon icke nog verksamt understödt triumvirernås sak. Drottningen kunde lätt rättfärdiga sig, ty hennes hållning mot Cæsars mördare hade alltid varit fientlig, men hon hade mer att vinna af en man så tillgänglig för kvinnlig skönhet, som Antonius var. Redan vid första sammanträffandet, då drottningen, smyckad som den ur hafvet uppstigande Afrodite, seglade Antonius till mötes uppför floden Cydnus på ett förgylldt fartyg med segel af purpurtyg och åror af silfver, intogs han af den ännu sköna och alltid förföriska kvinnan. K. började då drömma om något högre, än hvad Cæsars gunst hade skänkt: hon ville genom Antonius blifva världshärskarinna. Hon fann också hos Antonius välvillig medverkan till de stora planernas realiserande. Det vill i själfva verket synas, som om Antonius — möjligen likasom Cæsar — hade i tankarna att i Österlandet, som han betraktade som den rikare och bättre delen af det romerska riket, grunda ett storvälde efter Alexanders föredöme. Tid efter annan vistades den romerske triumviren i Alexandria, där yppiga fester aflöste hvarandra. Antonius blef alltmera insnärjd i K:s garn, och då han ändtligen lät förmå sig att förskjuta sin senare hustru, den dygdiga och sköna Octavia, hvilken han tagit till äkta för att bibehålla sämjan med Octavianus, stod intet mer i vägen för ett äktenskap mellan K. och honom eller för att deras barn skulle till skänks erhålla länder och riken. Men Antonius hade, genom sin hängifvenhet för K. och sin småningom framträdande, af henne närda riktning åt den österländska hofhållningen och sultanväldet, blifvit alltmera främmande för romarna, på samma gång som hans medtäflare, Octavianus, i Västerlandet, synnerligen i hufvudstaden, började framstå ej endast som arfvinge till Cæsars makt, utan äfven som upprätthållare af det gamla Roms traditioner och välde. Dessutom synes Antonius, såsom väl naturligt var, under sitt yppiga lefnadssätt i Egypten ha förlorat ej litet af den handlingskraft, som fordom hade skänkt honom framgång. När brytningen med Octavianus inträffade (32 f. Kr.), ådagalade Antonius, som i själfva verket dock förfogade öfver rika hjälpmedel och stridskrafter, icke sin vanliga duglighet. I af görandets stund i sjöslaget vid Aktion (2 sept. 31) lät han bestämma sig af K:s kanske redan förut uttalade önskningar och råd att framför allt tänka på återfärden till Egypten och på makten öfver Orienten, hvarför han jämte drottningens flotta öfvergaf sin kämpande sjömakt. På våren 30 kom den segerrike Octavianus till Egypten, och då började det mest upprörande i skådespelet. K. drog sig icke för att i hemlighet öppna underhandlingar med segraren, beredd att uppoffra Antonius, som för henne offrat maka, heder och fosterland. Slutligen dödade Antonius sig själf, men fick, innan han utandades sin sista suck, visshet om, att den honom förut lämnade underrättelsen om K:s själfmord var falsk. För drottningen återstod då att söka bedåra Octavianus. När detta misslyckades och hon på intet villkor ville med sin person gifva glans åt hans triumfintåg i Rom, för hvilket ändamål hon sparades och noga bevakades, gaf hon sig döden, gäckande sina väktares uppmärksamhet. Om hon för ändamålet begagnade en giftfylld hårnål eller en huggorms bett, är osäkert; icke ens i forntiden synes man ha med visshet känt förhållandet. Hennes son Cæsarion samt hennes och Antonius’ son Antyllus blefvo dödade på segrarens befallning. — K:s själfviska och lidelsefulla karaktär har på ett glänsande sätt blifvit skildrad af Shakspere i skådespelet ”Antonius och Kleopatra”. De latinska bref, som i vissa editioner af Petronius’ verk och i andra forntida skrifter finnas upptagna som författade af och om K. och gifva en alltför stark färgläggning af hennes sinnlighet, kunna icke ha något anspråk på att gälla som äkta. Af framställningar inom konsten af K. må nämnas Kronbergs stora tafla ”K:s död”(1883). 1 o. 2. A. M. A. 3. E. Tdh. Kleopatras nålar, benämning, som den frankiska befolkningen i Alexandria redan före fransmännens intagande, af nämnda stad (1798) använde på två där befintliga obelisker. Vid den tidpunkten stod den ena upprätt i östra delen af staden, den andra låg kullfallen därbredvid. Båda obeliskerna uppfördes af Thotmes III (omkr. 1550 år f. Kr.) framför Ras (solgudens) tempel i Heliopolis, men flyttades år 23 eller 22 f. Kr. af den romerske prefekten Barbarus därifrån och uppställdes framför Cæsars tempel (Cæsareum) i Alexandria. Af Muhammed Ali skänktes (1819) den kullfallna obelisken till England, och på bekostnad af professorn sir E. Wilson fördes den långt senare af ingenjören J. Dixon till London. Dixon inneslöt obelisken i ett 30 m. långt, mot båda ändarna tillspetsadt, vattentätt järnfodral, som togs på släp af en ångbåt. Affärden från Alexandria skedde 21 sept. 1877; man tvangs under resan af en hård storm i Vizcayaviken att kapa bogsertåget och gifva obelisken förlorad, men den återfanns efter ett par dagar, ankom 21 jan. 1878 till Gravesend och upprestes i London, på Thames’ norra strand, mellan Waterloobron och Charing-cross-stationen. Höjden är 20,72 m. Den andra obelisken fördes 1880 till New York och upprestes i Central park därstädes. Dess höjd är 21,6 m. Jfr Wilson, ”Cleopatra’s needle” (1877) och Gorringe, ”Egyptian obelisks” (1882).

Klepsydra.

Klepsydra (grek., lat. clepsydra, af grek. kleptein, stjäla, och hydor, vatten), vatten-ur, ett slags instrument (se fig.), som i den klassiska forntiden (företrädesvis vid offentliga föredrag, domstolsförhandlingar