o. s. v.) begagnades till tidens mätande. I det öfre af två kärl hälldes en viss mängd vatten, hvilken småningom neddroppade (liksom stal sig ned) i det undre. Klepsydran öfverensstämde således väsentligen med senare tiders ”timglas”. (G. H—r.) Kleptoman. Se Kleptomani. Kleptomani (af grek. kleptein, stjäla, och mania, vansinne), sjuklig drift att stjäla, förekommer som ett tecken till höggradig degeneration dels hos individer, som äfven i andra afseenden förete sjukliga drag, dels ock hos personer, som i öfrigt äro åtminstone skenbart friska. Den åt sjukdomen hemfallne, kleptomanen, är lätt att skilja från en vanlig tjuf därigenom, att driften att stjäla oftast är alldeles oemotståndlig, förorsakande den högsta oro och ångest, om den ej blir tillfredsställd, vidare däruti, att oftast själfva stölden, handlingen i och för sig, lockar mer än det stulna föremålet, som vanligen bortkastas eller undangömmes, och slutligen däri, att tjufbegäret ofta är riktadt endast på ett visst slag af föremål. Somliga tillegna sig endast böcker, andra handskar, skodon, underplagg och toalettföremål m. m. med påfallande förkärlek för vissa saker. I dessa fall ligger stundom en erotisk förvillelse (perversitet) bakom kleptomanens åtgöranden, ty det händer icke sällan, att de sexuella känslorna och begären rikta sig mot vissa föremål och saker, som indirekt hänföra sig till könslifvet, t. ex. kvinnliga linnepersedlar, skodon m. m., hvilka föremål i hemlighet och på olofliga vägar åtkommas. Någon gång kan kleptomanien ha sin rot i en viss samlarmani, ehuru den senare oftare förekommer utan öfverskridande af eganderättens råmärken. Kleptomanien är alldeles oberoende af social och ekonomisk ställning, ja man finner oftast kleptomanerna bland de rike och inom de högre samhällslagren och troligen oftare bland kvinnor än bland män. Hos kvinnor kunna dessa degenerationsdrag anfallsvis påkomma i sammanhang med hafvandeskap, menstruation o. s. v. Tjufnadsdriften kan vara svår och otacksam att behandla, men hvad som alltid bör försökas är ett psykoterapeutiskt förfaringssätt med eller utan hypnos. G—s. Kleran (Klädran, Klådran), zool. Se Talltrasten. Klercker, af, svensk-finska adliga ätter, som anses vara af samma stam som de nu utdöda adliga och friherrliga ätterna Clerck, härstamma från Karl Natanael Klerck (se nedan), som 1780, då öfverstelöjtnant, adlades med namnet af K. och 1809 upphöjdes i friherrligt stånd, samt dennes broder, dåv. löjtnanten Adolf Klerck (f. 1746, framstående artilleriofficer, led. af Krigsvet. akad., d. som generalmajor 1818), hvilken 1787 adlades och adopterades på sin broders adliga nummer. Af den förres afkomlingar immatrikulerades 1818 en gren på finska riddarhuset och utdog på svärdssidan 1868. Hans svenska gren hade redan 1848 utslocknat på svärdssidan. En yngre broder till de båda ofvannämnde, majoren i flottorna Gustaf Fredrik Klerck (f. 1751, led. af Krigsvet. akad., d. utan att efterlämna barn 1812), adlades 1801 och adopterades på brödernas nummer. <img l>

Karl Natanael af K. (se ofvan), friherre, krigare, f. 1 nov. 1734 i Kågeröds prästgård i Skåne, d. 18 april 1817 i Stockholm, blef student i Lund 1748, men afbröt snart sina började teologiska studier och ingick 1751 i armén som frivillig vid fortifikationen. Sedan han 1757 blifvit antagen till konduktör där och under A. Ehrensvärds ledning tjänat i Pommerska kriget (1757—62), avancerade han raskt. 1770 blef han kapten, 1775 major vid arméns flotta samt 1779 premiärmajor vid flottans sjöartilleriregemente och öfverstelöjtnant i armén. 1776 hade K. fått i uppdrag att anställa sjörekognosceringar i Finland för att med ledning af dem uppgöra en säker plan till landets försvar. Han egnade sig under en lång följd af år med stort nit åt detta arbete, hvars frukter bl. a. framträdde i ett stort kartverk, som inlämnades till regeringen. Under kriget 1788—90 var K. en af Gustaf III:s mest använda officerare. Åren 1791—95 och 1797—1801 var K., med bibehållande af chefskapet öfver rekognosceringsverket, kommendant på Sveaborg. Då kriget utbröt 1808, egde han som t. f. kommendant under fältmarskalken Klingspors tjänstledighet att vidtaga nödiga åtgärder för ordnandet af försvaret. Den 73-årige gubben ådagalade därvid i hög grad mod och beslutsamhet. Armén uppbådades, fästningsverken sattes i stånd, och invånarnas offervillighet togs med framgång i anspråk. Enligt K:s försvarsplan skulle man vid gränsen söka hindra fiendens framträngande; men om detta visade sig omöjligt, skulle hela armén sammandragas i närheten af Tavastehus för att där leverera en afgörande batalj. Då redan allt var färdigt till batalj, anlände fältmarskalken Klingspor, som gaf befallning om reträtt. Sedan Klingspor i sept. 1808 erhållit afsked, antogs K., då general af infanteriet, till arméns befälhafvare. Han afslöt 19 nov. konventionen i Olkijoki, men entledigades efter regementsförändringen i Stockholm. K. förordnades 1809 till ordf. i k. krigshofrätten. M. G. S. Kleresi, likbetydande med klerus (se d. o.). Klerikal (se Klerus), som hör till katolska prästerskapet; som främjar dettas intressen, påfligt sinnad. — Klerikalism, sträfvan att bevara eller öka, särskildt den katolska, kyrkans inflytande i det offentliga lifvet; politisk ytterlighetsriktning med sådan sträfvan. Klerk (grek. klerikos), medlem af klerus (se d. o.); i Frankrike äfven skrifvare hos en advokat o. s. v.; biträde hos en skeppsklarerare l. skeppsmäklare (se Waterclerk). Klerucher (grek. kleruchoi, lottinnehafvare, af kleros, lott, och stammen i echein, hafva) kallades i det forna Aten de medborgare, som i underkufvade länder erhöllo anvisning på jordbesittning (kleros). Ett på sådant sätt, under ledning af någon ansedd medborgare som apoikist (apoikistes, grundläggare), grundadt nybygge kallades en kleruchi (kleruchia). Detta slag af kolonisation blomstrade i synnerhet kring midten af 5:e årh. f. Kr. Egendomligt för de attiske klerucherna, till skillnad från andra grekiska kolonister, var, att de fortfarande