Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kleomenes. 1, son af Anaxandridas - Klerucher - Klerus - Klesheim, Anton von - Klesl, Melchior - Kleta, grek. myt. Se Chariter - Kletke, Gustav Herman - Klettgau - Kletus, namnform för Anacletus (se d.o.). - Kleve. 1. Fordom själfständigt hertigdöme - Kleve. 2. Kretsstad i preussiska reg.-omr. Düsseldorf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Klerus-Kleve
264
räknades som omedelbara medborgare i Aten, där
de när som helst kunde utöfva sina borgerliga
rättigheter. Till krigstjänst voro de förbundna
i likhet med öfriga medborgare. Sina rättegångar
måste kle-rucherna, åtminstone i vissa, mera
maktpåliggande fall, utföra vid domstolarna i
Aten. Den olyckliga utgången af peloponnesiska
kriget (431-404 f. Kr.) beröfvade Aten såväl dess
öfriga besittningar som alla dess kleruchier.
A. M. A.
Klerus (lat. clerus, af grek. kléros, lott, arfvedel)
kallas det andliga ståndet inom den romersk-katolska
kyrkan i motsats till dennas öfriga medlemmar,
lekmännen (la!ici}. Upptagandet i klerus sker
genom prästvigningen (ordinationen), hvarigenom en
outplånlig karaktär (character indelebilis) anses
blifva påtryckt prästen. Det yttre tecknet till
värdigheten af k l e r k (cléricus, d. v. s. medlem
af klerus, andlig) är tonsuren (se d. o.). Inom
klerus skiljes först och främst mellan de fyra lägre
graderna (ordines minor es) och de tre högre (ordines
majores). De förra äro (i uppstigan.de ordning)
dörrvaktare (ostia-rius), lektor, exorcist och
akolut; de senare: sub-diakon, diakon och presbyter
(präst). Härtill komma vidare episkopatet och de
högsta kyrkliga värdighe-terna. Celibatet är tvångssak
för de högre graderna, fr. o. m. subdiakonatet. –
Jfr H i e r a r k i. P. F.* Kle’sheim [-hajm], Anton
von, friherre, österrikisk skald, f. 1816, d. 1884,
var en tid skådespelare i Pressburg och Budapest,
utgaf Steyersche alpenblumen (1837), s’Schwarzblaltl
aus’n Weaner-wald (4 bd, 1843-66; 4:e uppl. 1881)
m. fl. arbeten på wiendialekt.
Klesl (Khlesl), Melchior, kardinal, österrikisk
biskop och statsman, f. 1552 i Wien af protestantiska
föräldrar, d. där 1630, öfvergick som student till
katolska bekännelsen, erhöll flera höga kyrkliga
värdigheter, blef 1598 biskop i Wien och erhöll 1616
kardinalshatten. K., som egde en bestämd och ihärdig,
ehuru häftig och oridderlig karaktär, vardt tidigt
en framstående kämpe i den katolska reaktionens
tjänst och försvagade särskildt framgångsrikt den
bland adeln och borgerskapet ganska vidt utbredda
protestantismen i Nedre Österrike, i synnerhet sedan
han 1590 formligen utnämnts till "direktor för (den
katolska) religionsreformationen" därstädes. Från
1599, då han blef ärkehertig Mattias’ rådgifvare,
ingrep K. mera afgörande i statslifvet, bidrog efter
Rudolf II :s död (1612) att trots splittringen inom
det tyska riket tillförsäkra Mattias kejsarkronan och
utöfvade sedan som direktor för kejsarens geheimeråd
det förnämsta inflytandet på riksstyrelsen. Hans
plan att genom sväfvande anbud om eftergifter
åt de protestantiska riksständerna åstadkomma en
"komposition" under kejsarens ledning och, såsom
insegel därpå, en gemensam kraftansträngning mot
turkarna åsyftade att stärka kejsarens maktställning,
men framkallade misstro hos det strängt katolska
partiet och särskildt hos
ärkehertigarna Maximilian och Ferdinand, hvilka
20 juni 1618 läto gripa honom i det kejserliga
residenset och föra honom till Tyrolen, hvarefter de
utan svårighet förmådde den gamle kejsaren att gifva
sin minister till spillo. Men påfven drog under sin
granskning de anklagelser, som gjordes mot den fångne
kardinalen, och K. fördes i nov. 1622 till Rom,
där han året därpå återfick sin frihet. Sedan K:s
indragna egodelar restituerats, återkom han 1627 till
Wien. Jfr Hammer-Purgstall, "Kardinal K:s leben" (4
bd, 1847-51), och Kerschbaumer, "Kardinal K." (1865).
(V. S-g.)
Kleta, grek. myt. Se Cha riter.
Kletke, Gustav Herman n, tysk skriftställare, f. 1813,
d. 1886 i Berlin, inträdde 1849 i redaktionen för
"Vossische zeitung", hvars hufvud-redaktör han var
1867-80, och redigerade 1880- 85 denna tidnings
"Sonntagsbeilage". K. författade Gedichte (samlade
1881), men gjorde sig mera känd som författare af
böcker för den uppväxande ungdomen, såsom Märchensaal
aller völker (3 bd, 1845), Kinderlieder (1846; 2:a
uppl. 1857), samt en mängd natur- och folkskildringar
(af hvilka flera öfversattes till sv.), antologier
m. m.
Kle’ttgau, bred, folkrik dal i Schwabiska Jura,
genomfluten af Wutach, tillhör med sin öfre, bredare
del schweiziska kantonen Schaffhausen, med sin nedre,
smalare Baden, som 1813 köpte denna del af furst
v. Schwarzenberg.
Klétus, namnform för Anacletus (se d. o.).
Kleve (Cl e v e). 1. Fordom själfständigt hertig-döme
inom det gamla Tyska riket, beläget på ömse
sidor om Rhen, i norra delen af nuv. preussiska
Rhenprovinsen. Arealen uppgick till omkr. 2,200
kvkm. Det var från början ett grefskap, som 1368,
sedan grefvarnas af K. ätt utgått på manssidan,
förenades med grefskapet Mark. 1417 blef det ett
hertigdöme. Hertig Johan III ärfde 1511 af sin
svärfader, hertig Vilhelm IV, Julich och Berg samt
förenade 1521 vid sin faders död dessa med K. Efter
julich-kleveska arfföljdskriget (se J U l i c h)
förenades K. jämte grefsk. Mark och Ravensberg med
Brandenburg (1614), ehuru de fasta platserna ända
till 1672 voro besatta af generalstaternas trupper. I
freden i Basel (1795) afträdde Preussen landet på
vänstra Rhenstranden till Frankrike (dep. Roer) och
1805 äfven den öfriga delen. Napoleon I lade 1806
större delen af K:s område till storhertigdömet
Berg, men 1810 förenades den nordligaste delen
med franska dep. Overijssel. 1814 kom K. åter till
Preussen med undantag af ett mindre stycke, som lades
till Gelderland i Nederländerna. Titeln hertig af
K. ingick under pfalziska ättens regeringstid (1654-
1720) i den svenske monarkens titel. Vapnet utgöres
af en silfversköld med 8 utspringande liljestänglar i
rödt. - 2. Kretsstad i preussiska reg.-omr. Dusseldorf
(Rhenprovinsen), fordom hufvudstad i ofvannämnda
hertigdöme, 7 km. från nederländska gränsen och 5
km. s. om Rhen, med hvilken staden sedan 1848 är
förenad medelst en kanal. 16,465 inv. (1905). Staden
är anlagd i holländsk stil på tre kullar samt omges
af fruktbara dalar och ängar, som till större delen
omskapats till parkanläggningar. Märkligaste byggnaden
är det forna residensslottet (med ett, enligt sägnen,
af Caesar uppbyggdt torn, Schwanenthurm). Järnhaltig
mineralkälla, kallvattenkuranstalt, mineralvattens-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
