räknades som omedelbara medborgare i Aten, där de när som helst kunde utöfva sina borgerliga rättigheter. Till krigstjänst voro de förbundna i likhet med öfriga medborgare. Sina rättegångar måste klerucherna, åtminstone i vissa, mera maktpåliggande fall, utföra vid domstolarna i Aten. Den olyckliga utgången af peloponnesiska kriget (431—404 f. Kr.) beröfvade Aten såväl dess öfriga besittningar som alla dess kleruchier. A. M. A. Klerus (lat. clerus, af grek. kleros, lott, arfvedel) kallas det andliga ståndet inom den romersk-katolska kyrkan i motsats till dennas öfriga medlemmar, lekmännen (laici). Upptagandet i klerus sker genom prästvigningen (ordinationen), hvarigenom en outplånlig karaktär (character indelebilis) anses blifva påtryckt prästen. Det yttre tecknet till värdigheten af klerk (clericus, d. v. s. medlem af klerus, andlig) är tonsuren (se d. o.). Inom klerus skiljes först och främst mellan de fyra lägre graderna (ordines minores) och de tre högre (ordines majores). De förra äro (i uppstigande ordning) dörrvaktare (ostiarius), lektor, exorcist och akolut; de senare: subdiakon, diakon och presbyter (präst). Härtill komma vidare episkopatet och de högsta kyrkliga värdigheterna. Celibatet är tvångssak för de högre graderna, fr. o. m. subdiakonatet. — Jfr Hierarki. P. F.* Klesheim [-hajm], Anton von, friherre, österrikisk skald, f. 1816, d. 1884, var en tid skådespelare i Pressburg och Budapest, utgaf Steyersche alpenblumen (1837), s’Schwarzblattl aus’n Weanerwald (4 bd, 1843—66; 4:e uppl. 1881) m. fl. arbeten på wiendialekt. <img l>

Klesl (Khlesl), Melchior, kardinal, österrikisk biskop och statsman, f. 1552 i Wien af protestantiska föräldrar, d. där 1630, öfvergick som student till katolska bekännelsen, erhöll flera höga kyrkliga värdigheter, blef 1598 biskop i Wien och erhöll 1616 kardinalshatten. K., som egde en bestämd och ihärdig, ehuru häftig och oridderlig karaktär, vardt tidigt en framstående kämpe i den katolska reaktionens tjänst och försvagade särskildt framgångsrikt den bland adeln och borgerskapet ganska vidt utbredda protestantismen i Nedre Österrike, i synnerhet sedan han 1590 formligen utnämnts till ”direktor för (den katolska) religionsreformationen” därstädes. Från 1599, då han blef ärkehertig Mattias’ rådgifvare, ingrep K. mera afgörande i statslifvet, bidrog efter Rudolf II:s död (1612) att trots splittringen inom det tyska riket tillförsäkra Mattias kejsarkronan och utöfvade sedan som direktor för kejsarens geheimeråd det förnämsta inflytandet på riksstyrelsen. Hans plan att genom sväfvande anbud om eftergifter åt de protestantiska riksständerna åstadkomma en ”komposition” under kejsarens ledning och, såsom insegel därpå, en gemensam kraftansträngning mot turkarna åsyftade att stärka kejsarens maktställning, men framkallade misstro hos det strängt katolska partiet och särskildt hos ärkehertigarna Maximilian och Ferdinand, hvilka 20 juni 1618 läto gripa honom i det kejserliga residenset och föra honom till Tyrolen, hvarefter de utan svårighet förmådde den gamle kejsaren att gifva sin minister till spillo. Men påfven drog under sin granskning de anklagelser, som gjordes mot den fångne kardinalen, och K. fördes i nov. 1622 till Rom, där han året därpå återfick sin frihet. Sedan K:s indragna egodelar restituerats, återkom han 1627 till Wien. Jfr Hammer-Purgstall, ”Kardinal K:s leben” (4 bd, 1847—51), och Kerschbaumer, ”Kardinal K.” (1865). (V. S—g.) Kleta, grek. myt. Se Chariter. Kletke, Gustav Hermann, tysk skriftställare, f. 1813, d. 1886 i Berlin, inträdde 1849 i redaktionen för ”Vossische zeitung”, hvars hufvudredaktör han var 1867—80, och redigerade 1880—85 denna tidnings ”Sonntagsbeilage”. K. författade Gedichte (samlade 1881), men gjorde sig mera känd som författare af böcker för den uppväxande ungdomen, såsom Märchensaal aller völker (3 bd, 1845), Kinderlieder (1846; 2:a uppl. 1857), samt en mängd natur- och folkskildringar (af hvilka flera öfversattes till sv.), antologier m. m. Klettgau, bred, folkrik dal i Schwabiska Jura, genomfluten af Wutach, tillhör med sin öfre, bredare del schweiziska kantonen Schaffhausen, med sin nedre, smalare Baden, som 1813 köpte denna del af furst v. Schwarzenberg. Kletus, namnform för Anacletus (se d. o.). Kleve (Cleve). 1. Fordom själfständigt hertigdöme inom det gamla Tyska riket, beläget på ömse sidor om Rhen, i norra delen af nuv. preussiska Rhenprovinsen. Arealen uppgick till omkr. 2,200 kvkm. Det var från början ett grefskap, som 1368, sedan grefvarnas af K. ätt utgått på manssidan, förenades med grefskapet Mark. 1417 blef det ett hertigdöme. Hertig Johan III ärfde 1511 af sin svärfader, hertig Vilhelm IV, Jülich och Berg samt förenade 1521 vid sin faders död dessa med K. Efter jülich-kleveska arfföljdskriget (se Jülich) förenades K. jämte grefsk. Mark och Ravensberg med Brandenburg (1614), ehuru de fasta platserna ända till 1672 voro besatta af generalstaternas trupper. I freden i Basel (1795) afträdde Preussen landet på vänstra Rhenstranden till Frankrike (dep. Roer) och 1805 äfven den öfriga delen. Napoleon I lade 1806 större delen af K:s område till storhertigdömet Berg, men 1810 förenades den nordligaste delen med franska dep. Overijssel. 1814 kom K. åter till Preussen med undantag af ett mindre stycke, som lades till Gelderland i Nederländerna. Titeln hertig af K. ingick under pfalziska ättens regeringstid (1654—1720) i den svenske monarkens titel. Vapnet utgöres af en silfversköld med 8 utspringande liljestänglar i rödt. — 2. Kretsstad i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen), fordom hufvudstad i ofvannämnda hertigdöme, 7 km. från nederländska gränsen och 5 km. s. om Rhen, med hvilken staden sedan 1848 är förenad medelst en kanal. 16,465 inv. (1905). Staden är anlagd i holländsk stil på tre kullar samt omges af fruktbara dalar och ängar, som till större delen omskapats till parkanläggningar. Märkligaste byggnaden är det forna residensslottet (med ett, enligt sägnen, af Cæsar uppbyggdt torn, Schwanenthurm). Järnhaltig mineralkälla, kallvattenkuranstalt,