han kort efter sin ankomst till Ryssland åt en rysk statsman öfverlämnade en skrifvelse, hvari han sökte ådagalägga, att tanken om Finlands själfständighet var en h. o. h. förflugen idé. Dömd till döden i Sverige, vistades han under de följande åren på olika orter i Ryssland. Efter utbrottet af 1808 års krig infann han sig i Petersburg, där han gaf de ryske statsmännen råd och anvisningar om, huru Finlands förhållanden borde ordnas. Enligt hans mening borde ingen själfständighet beviljas Finland; landet skulle som provins införlifvas med den ryska statskroppen. Någon tid senare torde denne politiske äfventyrare ha aflidit i Ryssland. M. G. S. Klickning, skjutk., uppstår, då skottet vid hanens eller slagstiftets anslag ej brinner af. Orsaken till klickning kan vara af många slag. Ofta är den att söka i dålig tändsats; likaledes uppstår ofta klickning, om knallhatten på en centralantändningspatron är för långt införd. Hårdt gods i knallhatten i förening med svag slagfjäder i geväret ger stundom upphof till klickning; en patron, som klickat af denna anledning, brinner vanligen af vid förnyad affyrning. G. G. Klickpatron, skjutk., afskjuten patronhylsa eller särskildt konstruerad patronliknande kropp med fjädrande intryckbar knapp på knallhattens plats, som användes vid affyrningsöfningar för att mottaga slagstiftets stöt. Äfven för slagstiftens nedförande å hanlösa (hammerless) gevär, användas med fördel klickpatroner. G. G. Klicpera [kli'tspera], Václav Kliment, tjechisk författare, f. 1792, d. 1859, blef lektor i Königgrätz och i Prag, men egnade sig samtidigt med stor energi åt litteraturen, särskildt den dramatiska, och anses som den moderna teaterns skapare i det slaviska Böhmen. Hans lustspel och farser, som ännu delvis spelas, voro mycket populära. Inalles författade han 57 dramatiska alster (komedier, skådespel, proverb, operatexter m. m.) med ämnen ur Böhmens forntid och nutid. Dessutom skref han åtskilliga romaner och berättelser. Ett urval af hans dramatiska arbeten begynte utgifvas 1898. A—d J. Kliefoth [klīfåt], Theodor Friedrich Detlev, tysk luthersk teolog, f. 1810 i Mecklenburg, d. 1895 i Schwerin, kallades 1837 till lärare för dåv. arfstorhertigen Fredrik Frans af Mecklenburg-Schwerin, befordrades 1844 till superintendent i stiftet Schwerin och blef 1850 medlem af den kyrkliga öfverstyrelsen i storhertigdömet. K:s märkligaste arbete är det ofullbordade Acht bücher von der kirche (bd 1, 1854). Här utvecklar han en högkyrklighet, som i viss mån kan anknyta till genuint lutherska tankar, men som också obestridligen ger rum åt katoliserande tendenser. K. utöfvade betydande inflytande på den lundensiska teologien vid midten af 1800-talet; dess hufvudorgan, ”Svensk kyrkotidning” (1855—62), uppställde sitt kyrkoprogram i uttrycklig anslutning till K. Bland hans skrifter må dessutom nämnas Einleitung in die dogmengeschichte (1839), Theorie des kultus der evangelischen kirche (1844), Die ursprüngliche gottesdienstordnung in den deutschen kirchen lutherischen bekenntnisses, ihre destruktion und reformation (1847), Liturgische abhandlungen (8 bd, 1854—61; bd 1, 2:a uppl. 1869; bd 4—8, 2:a uppl. 1858—61). För öfrigt skref K. äfven kommentarer till flera bibliska böcker samt offentliggjorde flera predikosamlingar. 1854—59 utgaf han i förening med O. G. A. Mejer ”Kirchliche zeitschrift”. P. F. (G. A—n.) Klient (lat. cliens, plur. clientes). 1. I det gamla Rom en person, som stod i beroende af en skyddsherre (patronus). Enligt forntida uppgifter skulle Romulus ha fördelat plebejerna som klienter på patricierna som patroni. Dessa uppgifter kunna så mycket mindre anses tillförlitliga, som klienterna ofta omtalas som i äldre tider bestämdt åtskilda från plebejerna, med hvilka de dock senare befinnas sammansmälta. Klientförhållandet (clientela) synes ha varit ett ärftligt — senare väl till stor del pietets- — förhållande mellan vissa medlemmar af det romerska samfundet och patriciska släkter. Somliga antaga, att klienterna, som tyckas ha förekommit äfven i andra italiska, åtminstone latinska, samhällen, från början varit underkufvade urinvånare, som kommit i beroende af de patriciska släkternas medlemmar, men det antagandet är långt ifrån säkert. Klientförhållandet skall ha ställt sig ungefär på följande sätt. Patronus hade skyldighet att hjälpa sin klient i rättegångar och i allmänhet bistå honom med råd och hjälp; klienten å sin sida borde lämna penningar till att utlösa patronus eller hans söner ur fångenskap samt till hemgift åt hans döttrar, vidare till att erlägga patronus ådömda plikter eller betala politiska omkostnader m. m. Patronus och klient fingo icke föra talan eller ens vittna mot hvarandra. Öfverträdelse af förbudet häremot medförde fredlöshet. Vissa släkter synas ha egt ett betydande antal klienter. — Under republikens senare tid och under kejsardömet förekom ett annat slag af klienter. Det var fattiga medborgare, ofta frigifna slafvar och deras afkomlingar, som slöto sig till förnäma familjer och förrättade tjänster åt dem eller uppvaktade dem samt å sin sida erhöllo understöd i penningar eller åtnjöto andra förmåner. — 2. I öfverflyttad mening och närmast i öfverensstämmelse med ordets betydelse under romerska kejsardömet kallas i allmänhet den, som åtnjuter en rik eller mäktig persons skydd, hans klient. Äfven den, som anlitar en sakförares hjälp, kallas dennes klient. 1. R. Tdh. Klientel (lat. clientela; se Klient), klientförhållande, beskydd; sammanfattningen af en sakförares alla kunder äfvensom af en läkares samtliga patienter. Klifland (isl. Kliflönd, eng. Cleveland), en landsträcka i England, i nordliga delen af Yorkshire, i det gamla Northumberland. Klimakteriska år (af grek. klimakter, trappsteg, vändpunkt), fysiol., den öfvergångstid i kvinnans lif, då menstruation och konceptionsförmåga upphöra och hon öfvergår till gumma. Denna period inträder vanligen mellan 40:e och 50:e lefnadsåret, men kan inträffa både tidigare och senare. I sammanhang med denna öfvergångsperiod stå ofta djupt ingripande förändringar i kvinnans organsystem. Se Menstruation. F. B.* Klimat, meteor. Med afseende på solbanans olika lutning mot horisonten inom olika delar af jorden delades jorden af de gamle geograferna i ett antal bälten genom cirklar, parallella med ekvatorn. Dessa bälten kallades med ett grekiskt ord klimata (sing. klima, eg. lutning) och voro 24 från ekvatorn till polen, så att den längsta dagen inom två närliggande skilde sig på 1/2 timme. Klimat var således