<img l>förtjänst inlade han som ämbetsman vid arméns
intendentur, hvarför han under kriget 1788—90 utsågs
till generalintendent vid armén i Finland. Som sådan
räddade han arméns förråd i Anjala, hvilka voro nära
att falla i fiendernas händer.
1799 upphöjdes K. i grefligt stånd och 1800 till en af rikets
herrar. 1802 utnämndes han till general och general en chef i
Finland. Då 1808 års krig med Ryssland utbröt, var
K. hvarken genom erfarenhet eller naturliga egenskaper
vuxen sin plats som general en chef. Enligt sin
instruktion skulle han egna förnämsta uppmärksamheten
åt att rädda armén, men tillika så långt möjligt
hindra och emotstå fienden. Han fattade instruktionen
nästan som ett påbud om hastig reträtt och gaf,
sedan han 2 mars 1808 anländt till högkvarteret i
Tavastehus, order om återtåg. Han har blifvit strängt
bedömd för det brådstörtade sätt, på hvilket marschen
norr ut, ända till Uleåborg, utfördes. Adlercreutz’
seger vid Siikajoki 18 april ådagalade fiendens
svaghet och förmådde ändtligen K., som emellertid
erhållit fältmarskalksstafven, att rycka söderut, dock
icke förrän i början af juni. Ledningen förblef dock
svag, och efter striderna vid Ruona och Salmi 1 och 2
sept. var fälttåget ohjälpligt förloradt. K. begärde
då fartyg för att bortföra armén från Finland
och styrde kosan till Vasa, hvarigenom möjlighet
yppades för fienden att på den kortare vägen till
Nykarleby afskära återtåget för svenskarna, om detta
måste fortsättas norrut. Döbelns seger vid Jutas 13
sept. öppnade dock vägen, och då den svensk-finska
armén dagen därefter under Adlercreutz’ befäl utstod
sin dödskamp vid Oravais, var K. som vanligt ett
stycke framför densamma. Då han 29 sept. afslutit
konventionen i Lohteå, enligt hvilken armén
skulle dragas till Himango, fick han i föga nådiga
ordalag afsked. Efter Gustaf IV Adolfs afsättning
(1809), hvarvid K. medverkat, blef han medlem af
regeringskonseljen och emottog jämte Adlercreutz och
Adlersparre en tacksägelseadress af ständerna. 1809
blef han utnämnd till öfverståthållare i Stockholm,
men fick afsked, sedan Fersenska mordet (1810)
försiggått, utan att han gjort något för att hindra
detsamma. Han sökte genom ett bref (dec. 1810) till
ryska änkekejsarinnan utverka sig hennes förord till
erhållande af en skadeersättning af 1/2 mill. rubel
för förlust af egendom under finska kriget. (Brefvet
tycks dock ej ha kommit i hennes händer.)
2.
Gerdt Adolf K., den föregåendes syssling,
militär, politiker, f. 30 nov. 1753 å Näfvekvarn
i Södermanland, d. 3 okt. 1814 å Flemingsberg i
Södertörn, var 1776—82 ryttmästare vid Lifregementet
till häst och egnade sig sedan åt skötseln af
sin egendom Mauritsberg i Östergötland. K. var
en liflig och framstående deltagare i sin tids
riksdagslif. Besvågrad med A. L. Hamilton, slöt han
sig vid 1789 års riksdag, då han var en af sitt
stånds elektorer och led. af bevillningsutskottet,
till den konstitutionella oppositionen och talade mot
säkerhetsaktens antagande. Han var led. af hemliga
utskottet 1792, 1800 och 1809 och visade sig vid
riksdagarna vara en kunnig och själfständig man
med moderata tänkesätt. Vid 1800 års riksdag afsade
han sig ledamotskapet efter de stormiga uppträdena
i slutet af maj, men lät af konungen öfvertala sig
att kvarstå.
3.
Fredrik Filip K., friherre, broder till K.
1, ämbetsman, konstälskare, f. 5 jan. 1761 i
Jönköping, d. 18 mars 1832 i Stockholm, blef 1770
fänrik vid Jämtlands regemente, tog 1795 afsked
som öfverstelöjtnant, var från 1783 anställd
vid hertiginnans af Södermanland hof, blef 1809
hofmarskalk och 1818 ståthållare på Stockholms
slott. K. vidtog flera åtgärder (t.ex.
Logårdens ordnande) för slottets förskönande.
Han var ock en skicklig miniatyrmålare. 1795 blef
han hedersled. af konstakademien.
<img l>4.
Karl Arvid K., ättling i 6:e led af den i
släktöfversikten nämnde Staffan, militär, genealog,
heraldiker, f. 30 mars 1829 på Säby,
Södermanland, d. 15 juni 1903
på Näsby, Södermanland, blef underlöjtnant vid
Lifregementets dragonkår 1850, där han avancerade
till ryttmästare 1864 och hvarifrån han erhöll majors
afsked 1881, samt var sedan 1880 riksheraldiker. 1883
adopterades han som friherre för sig och sina
efterkommande af den siste medlemmen af den preussiska
friherrliga grenen, O. M. v. Klingsporr. Utom de
i art.
Adelsmatrikel och
Heraldik nämnda arbetena
utgaf K.
Upplands herregårdar (1877—81, tills. med
B. Schlegel) och Om
Uplands adel i äldre tider (1880;
särtryck ur ”Upsalaposten” 1878—80). 1871—93 var han
redaktör för Upplands fornminnesförenings tidskrift.
5.
Filip Otto Leonard K., grefve, sonsons
son till K. 1, landthushållare, riksdagsman,
f. 23 sept. 1845 i Norrköping, beträdde
1867 den militära banan som underlöjtnant vid
Lifregementets husarkår, men transporterades 1868
till Första lifgrenadjärregementet, som han
1886 lämnade med kaptens afsked för att egna sig
åt skötseln af sina egendomar (Grönlund, Ekenäs
m. fl.) i fäderneprovinsen. Han har där flitigt
tagits i anspråk för allmänna värf och under en
lång följd af år haft säte i länets landsting samt i
hushållningssällskapets förvaltningsutskott, inom
hvilka båda korporationer han bekläder vice
ordförandeposten sedan resp. 1900 och 1902. Sedan
1886 är han en af Östergötlands läns representanter
i Första kammaren och tillhör där liksom sin
broder Karl (se
K. 6) den protektionistiska
majoriteten, men har räknats till dennas mera
moderata fraktion; han understödde bl.a. den
begränsning af den kommunala rösträtten, som kom
till stånd vid 1900 års riksdag. Redan 1890—92
var K. ord. led. af lagutskottet, tillhörde
