vid urtiman 1892 försvarsutskottet, 1893—96 bevillningsutskottet, 1897—1903 och 1905—10 statsutskottet samt 1904 läroverksutskottet. Han har varit led. äfven af läroverkskommittén 1899—1902 samt af löneregleringskommittén (från 1907). 1901 utnämndes han till hofmarskalk. 6. Karl Gustaf Adolf K., friherre, den föregåendes broder, politiker, f. 18 nov. 1847 på Skörtinge, Östergötland, ingick 1868 som underlöjtnant vid Göta artilleriregemente och avancerade 1883 till kapten, men öfvergick 1885 till reserven och tog afsked 1893. K., som genom gifte blifvit egare till Råbäck i Västergötland m. fl. stora egendomar, har intresserat sig mycket för jordbruks-, industriella och andra affärsföretag samt kommit att intaga en mycket framskjuten ställning bland de längst gående protektionisterna. Sedan 1890 års riksdag representerar han Skaraborgs län i Första kammaren och har därunder varit led. af statsutskottet (1896), bevillningsutskottet (1897—1909) samt särskilda utskotten för försvarsfrågan 1901 och för rösträttsfrågan 1907. 1894—95, 1905—07 var K. statsrevisor. Han var verksam vid stiftandet af Sveriges agrarförbund (numera Sveriges landtmannaförbund, se Agrarer) och är sedan många år förbundets ordf. K. utnämndes 1907 till hofmarskalk. 1. M. G. S. 2 o. 5. V. M. 3. —rn.* 6. T—s. Klingstedt, Karl Gustaf (af fransmännen stundom kallad Clinchetet), svensk miniatyrmålare, f. 26 febr. 1657 i Riga, d. 1734 i Paris, egnade sig från sitt 15:e till sitt 33:e år åt militärtjänst (hvaraf 5 år vid svenskt regemente) och vann därefter som miniatyrmålare i Paris sådant rykte för sin skicklighet att utföra små galanta eller skabrösa scener i tobaksdosor, att han kallades ”le Raphaël des tabatières”. Sina miniatyrer skall han ha utfört med tusch. Bland hans arbeten märkas Susanna i badet (Spitzers samling, Paris) samt Venus och Galatheas triumf (båda reproducerade i kopparstick af Picard). Äfven flera andra af K:s miniatyrmålningar finnas graverade (af dem några i Nationalmuseum). K. dog, såsom det uppgifves, i fattigdom. J. K—e.* Klingsten, petrogr. Se Fonolit. Klingsystem, skogsv. Se Klingbord. Klingwall, Jakob, präst, fornforskare, f. 23 mars 1786 i Näs på Gottland, d. 19 dec. 1866 i Roma, student i Uppsala 1805, filos. magister där 1812, lektor i matematik och fysik vid Visby gymnasium 1821, med Västkinde som prebende sedan 1828, kyrkoherde i Roma 1842, aftecknade fornminnen, runstenar m. m. samt utgaf bl. a. Karta öfver Visby (1834) med åtföljande Kort sammandrag af Gothlands och Visby stads historia. Vitt. hist. o. ant. akad:s stora prismedalj (1825) och ledamotskap i Nordiske oldskriftselskabet kommo honom till del. Klingvallsån. Se Lyddeån. Klinhus. Se Klenhus. Klinik (af grek. kline, säng), lat. clinicum, med., undervisning vid sjuksängen i medicinens särskilda praktiska grenar, såsom i invärtes sjukdomar (medicinsk klinik), i kirurgiska fall (kirurgisk k.), i barnsjukdomar (pediatrisk k.), i ögonsjukdomar (oftalmiatrisk k.), i öronsjukdomar (otiatrisk k.), i sinnessjukdomar (psykiatrisk k.), i veneriska sjukdomar (syfilidologisk k.), i kvinnosjukdomar (gynekologisk k.), i barnförlossningskonst (obstetrisk k.) m. m. Hufvudsaken vid den kliniska undervisningen är, att lärjungen genom att få se, undersöka och närmare studera den sjuke får under lärarens ledning en på egen erfarenhet grundad lefvande kunskap om sjukdomen och dess behandling. Då sjukmaterialet utgöres icke af på stället liggande patienter, utan af ”ambulanter” eller för tillfället sig infinnande, kallas detta undervisningssätt poliklinik (af grek. polis, stad, emedan de sjuke vid sådan klinik egentligen behandlas ej inom sjukhuset, utan ute i staden). — Kliniker, ledare af en klinik; utöfvare af klinisk verksamhet. F. B.* Klinisk, som har afseende på den kliniska undervisningen eller som kan iakttagas vid sjuksängen; praktiskt medicinsk. Kliniskt dop kallades i den äldre kyrkan ett på sjuksängen (grek. kline) meddeladt nöddop. Cyprianus, Augustinus och andra kyrkolärare förklara ett sådant dop giltigt. Meningarna voro dock delade om behöfligheten af dess förnyande, om den sjuke tillfrisknade. På synoden i Neo-Cæsarea 314 beslöts emellertid, att ingen clinicus (så kallades en genom sådant dop i kyrkan upptagen) skulle få vigas till präst. Sedan barndopet blifvit allmänt, bortföllo helt naturligt alla spörsmål om det kliniska dopet. Dock innehöllo senare kyrkoförordningar länge stadgandet, att ingen, som undfått ”kliniskt dop”, kunde väljas till biskop. J. P. Klink, skpsb. Se Bordläggning och Båtbyggnad. Klinka, sjöv., nita spik eller naglar i en båt emot små plåtlappar (klinkbrickor). Klinkbrickor, sjöv. Se Klinka. Klinkbult, skpsb. Se Bult 1. Klinkbyggd, skpsb. Se Båtbyggnad. Klinker l. Klinkertegel (holl. och ty., af ty. klingen, ljuda, klinga), tekn., i allmänhet tegel, som blifvit så hårdt brändt, att det alltigenom antagit en glasartad, sammansintrad beskaffenhet. Det af lera brända klinkerteglet är hårdt och klingande samt motståndskraftigt mot atmosfärilier och kemisk inverkan. Det är på grund af sin framställning, i motsats mot vanligt tegel, icke poröst och kan därför icke som detta uppsupa vatten eller draga åt sig fukt. Klinker har nu för tiden vidsträckt användning. I Sverige bedrifves vid de skånska lervarufabrikerna en omfattande tillverkning af klinkerfabrikat, t. ex. trottoarklinker (se Gatläggning, sp. 802), klinkertegel till beklädnad af kaj-, dock- och slussväggar samt andra vattenbyggnader, klinkerformsten till sulfitkokare och kemisk-tekniska ändamål. C. A. D.* Klinkerfues [-fos], Ernst Friedrich Wilhelm, tysk astronom, f. 29 mars 1827 i Hofgeismar, Hessen, d. 28 jan. 1884, blef 1851 assistent, 1856 observator och 1867 direktor vid observatoriet i Göttingen samt 1863 professor vid därvarande universitet. K. upptäckte åtskilliga kometer samt var äfven i öfrigt en lycklig observatör. Hans hufvudarbeten höra dock väsentligen till den teoretiska astronomien: beräkningen af planet- och kometbanor, planeternas absoluta störingar, sambandet mellan kometer och meteorströmmar m. m. K. var äfven framstående som meteorolog. Hans mest bekanta arbete är Theoretische astronomie (1872, ny omarbet. uppl., utg. af H. Buchholz 1899). B—d. Klinkertegel. Se Klinker, tekn.