Klinkowström, Friedrich August och Joseph von. Se Klinckowstöm, sp. 272. Klinodiagonal, krist., den kristallaxel, som i det monoklina systemet bildar sned vinkel mot de andra axlarna; vid uppställningen af kristallen riktas klinodiagonalen mot åskådaren. A. Hng. Klinodoma, krist., längsprismat på en monoklin kristall. A. Ung. Klinografisk projektion. Se Projektion. Klinohumit, miner. Se Kondrodit. Klinoklor [-klå̄r] Blake, miner., till klorgruppen hörande grönt fjälligt mineral, bildadt som en isomorf blandning af ung. 1 mol. vattenhaltigt magnesiumsilikat och 1 mol. vattenhaltigt magnesiumaluminiumsilikat. Namnet kommer däraf, att vinkeln mellan de optiska axlarna vanligtvis är mycket stor. A. Hng. Klinometer (af grek. klinein, böja, luta, och metron, mått). 1. (Klinoskop) Instrument, hvarmed ett plans eller en linjes lutning mot horisonten mätes. — 2. Sjöv., ett instrument (se fig.), hvarmed såväl ett fartygs styrlastighet som dess krängning och rullning kunna undersökas. Instrumentet utgöres antingen af en särskildt konstruerad pendel, hvilken vanligen påverkar ställbara visare, som utmärka maximum af krängning, eller ock af ett slags vattenpass. L. H.*

Klinopinakoid, krist., längsytan på en monoklin kristall, d. v. s. den kristallyta, som går parallellt med symmetriplanet. A. Hng. Klinopyramid, krist., en efter klinodiagonalen sträckt pyramidyta på en monoklin kristall. A. Hng. Klinoskop [-skå̄p; af grek. klinein, böja, och skopein, se]. Se Klinometer 1.

Klinostat (af grek. klinein, vrida, och statos, ställd), bot., en af J. Sachs (se d. o.) uppfunnen inrättning, i hvilken en växt kan fasthållas och långsamt vridas i horisontal eller vertikal ställning. Apparaten består af ett starkt urverk (K i vidstående fig.), som långsamt kringvrider en axel (A). Axelns fria ända uppbär en metallskifva, på hvilken kan fästas en blomkruka, en af en glasklocka täckt korkskifva, en torftärning eller något annat substrat för den växt, som skall studeras. Klinostaten, som är ett af den fysikaliska växtfysiologiens allra viktigaste instrument, användes för undersökningar öfver växternas rörelser. Dess axel kan ställas vertikalt eller horisontalt. I förra fallet upphäfves heliotropismen (se d. o.), i det senare fallet geotropismen (se d. o.), emedan ljuset, resp. tyngdkraften, kommer att verka allsidigt på växten, önskar man upphäfva endast geotropismen, ställes axeln horisontalt, i rät vinkel mot det fönster, vid hvilket apparaten är uppställd. Såväl heliotropismen som geotropismen upphäfvas, om den horisontalt ställda axeln är parallell med fönstret. G. L—m. Klint. 1. (Bergklint), en brant och spetsig bergstopp eller bergudde; ett mera framskjutande eller blottadt parti eller hörn af en bergmassa. — 2. Bot. Se Agrostemma och Centaurea. 1. E. E. Klint, Jonas Petri, krönikeskrifvare (hans födelseår är icke kändt), d. 21 okt. 1608 i Östra Stenby, blef 1558 student i Uppsala, prästvigdes 1564 och erhöll 1568 Östra Stenby pastorat af Linköpings stift. K. skref en fortsättning af ”Linköpings biskopskrönika”. Bland hans öfriga, dels i Kungl. biblioteket, dels i Linköpings stiftsbibliotek förvarade handskrifter märkas Om the tekn och vidunder, som föregingo thet liturgiske oväsendet och Den svenska krönika om konung Gostaffs regemente. Klint, af, svensk adlig ätt, härstammar från häradshöfdingen Esaias Klints (1685—1740) son Erik Klint (se K. 1), som 1805 adlades med namnet af K. Se A. Nauckhoff, född af Klint, ”Ätten af K. Anteckningar ur släktpapper” (1905). 1. Erik af K., sjömilitär, f. 6 okt. 1732 på Kölby, nära Kalmar, d. 10 nov. 1812 på Visborgs kungsgård på Gottland, ingick 1750 som kofferdibåtsman vid flottan och hade avancerat till löjtnant (1755), då han 1757 förordnades till chef för och navigationslärare vid den då nybildade kadettskolan i Karlskrona. 1767 befordrades han till kaptenlöjtnant, 1776 till major och 1788 till öfverstelöjtnant. I 1788—90 års sjökrig utmärkte K. sig synnerligen. Som chef å flaggskeppet ”Gustaf III”, som förde storamiralen hertig Karl, deltog han i slagen vid Hogland (1788), hvarefter han utnämndes till riddare med stora korset af Svärdsorden, vid Öland (1789), vid Reval (1790), där skeppet med knapp nöd blef räddadt och K. blef sårad, samt i Viborgska gatloppet (s. å.). Han utnämndes 1793 till öfverste och 1795 till lotsdirektör, var 1798—1808 vice landshöfding på Gottland och blef 1805 adlad. K. egnade sin verksamhet äfven åt fredliga värf, och 1782—88 utarbetade han sjökort öfver Östersjön, Kattegatt, Finska viken och Bottniska viken. <img l>

2. Gustaf af K., den föregåendes son, sjömilitär, kartograf, f. 31 maj 1771 i Karlskrona, d. 30 april 1840 i Stockholm, visade tidigt synnerlig lust för sjömansyrket och särskildt för sjömätningsarbeten, ritade redan som yngling en del sjökort och anställdes vid 16 års ålder efter aflagd officersexamen (1787) som biträdande lärare vid sjökadettskolan i Karlskrona. Under krigsåren 1788—90 tjänstgjorde K. som flaggadjutant, bevistade därunder alla sjödrabbningarna