och gjorde flottan som lots och rekognoscör utmärkta tjänster. Som ett erkännande däraf blef han 1790 utnämnd till kapten vid örlogsflottan. 1792 anställdes han som lärare vid krigsakademien å Karlberg, hvilken befattning han skötte i 15 år. Under tiden befordrades han till öfverstelöjtnant (1805). 1808 inlämnade han ett förslag till inrättande af sjöminor, hvilka antingen efter behag eller genom fientliga fartygs påstötande kunde antändas. Men förslaget kom icke till utförande. K. blef 1814 öfverste. Under fälttåget mot Norge s. å. var han flaggkapten på flottorna och uppgjorde en operationsplan, som allmänt gillades, men icke i sin helhet genomfördes. Han befordrades 1820 till konteramiral och 1825 till viceamiral. 1837 utnämndes han till ordf. i Sjöförsäkringsöfverrätten. Under hela senare delen af sin lefnad sysselsatte K. sig, då icke annan tjänstgöring tog hans krafter i anspråk, med utarbetande af ett storartadt verk, Sveriges sjöatlas, en samling sjökartor öfver rikets egna farvatten och kuster samt öfver de farvatten, som besökas af svenska sjöfarande från Kattegatt till norra delen af Svarta hafvet. Verket, som består af några och femtio plåtar, af K. själf utarbetade och delvis äfven graverade, omfattar ”allmänna kartor” (i skalan 1 : 3 000 000), ”passkartor” (i skalan 1 : 1 000 000), ”kustkartor” (i skalan 1 : 200 000) samt ”beskrifningar öfver Östersjön och dess vikar, Kattegatt och Norges kust”. På eget ansvar och nästan uteslutande på egen bekostnad (efter 1818 tilldelades honom dock ett offentligt årligt understöd af 1,000 rdr till verkets kompletterande) utförde K. detta verk, sedan det på statens bekostnad påbörjade sjökarteverket öfver Östersjön af brist på medel i slutet af 1790-talet måste inställas. K. var led. af Örlogsmannasällskapet (1797), Vet., Krigsvet. och Landtbruks-akademierna. Vet. akad. lät 1884 prägla en minnespenning öfver honom. Se K. J. A. Skogman, ”Minnesteckning öfver G. af Klint” (1884, föredragen i Vet. akad.). 3. Karl af K., den föregåendes broder, sjömilitär, f. 28 dec. 1774 i Karlskrona, d. 19 juli 1840 i Stockholm, tjänstgjorde på flottan i 1788—90, 1808—09 och 1814 års krig samt hade 1821, då han utnämndes till öfverste i örlogsflottan, deltagit i 30 sjöexpeditioner. 1823 utnämndes han till konteramiral och var 1827—40 tjänstgörande generaladjutant för flottorna samt under samma tid chef för Storamiralsämbetets 1:a afdelning och 1837—40 dessutom t. f. chef för samma ämbetes 3:e afdelning. 1840, efter departementalstyrelsens införande, förordnades han till chef för vattenkommunikationsarbetena. 4. Erik Gustaf af K., son af K. 2, sjömilitär, f. 15 okt. 1801 i Karlskrona, blef 1817 underlöjtnant vid örlogsflottan, var 1827—38 lärare vid flottans navigationsskola i Karlskrona, befordrades 1841 till kapten och kommenderades 1845 som chef på korvetten ”Karlskrona” på dess expedition till Västindien. Under denna resa omkom K., då korvetten under en orkan utanför kap Matanzas på Cuba kantrade och sjönk, 30 april 1846. K. arbetade mycket med upprättandet af sjökort, först under sin faders ledning och sedermera på egen hand, samt fortsatte efter faderns död (1840) dennes sjökarteverk. Han utgaf äfven en mycket berömd Lärobok i navigationsvelenskapen med tillhörande nautiska och logarithmiska tabeller etc. (1842; flera uppl.). <img l>

5. Erik Magnus af K., son af K. 3, militär, f. 31 okt. 1813, d. 26 maj 1877, utnämndes 1833 till fänrik vid Andra lifgrenadjärregementet och förordnades 1840 till generalstabsofficer samt var 1853—62 chef för Landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition. 1864 blef han generalmajor och 1875 generallöjtnant. 1862—71 var han chef för Andra lifgrenadjärregementet och därefter, till sin död, generalbefälhafvare i 1:a militärdistriktet. K. var en officer af mycken förtjänst, arbetade i många kommittéer och hade säte i riksdagens Första kammare 1866—75 för Östergötlands län och fr. o. m. 1876 för Älfsborgs. 6. Erik Johan Gustaf af K., den föregåendes kusin, sjömilitär, f. 11 dec. 1816 på Gottland, där fadern, Erik af K., som kapten i armén tjänstgjorde på nationalbeväringen, utnämndes 1837 till sekundlöjtnant vid flottan, men tjänstgjorde därefter i tre år som matros och styrman på engelska och amerikanska handelsfartyg. 1853 tog K., som 1845 avancerat till premiärlöjtnant, afsked ur svensk krigstjänst och öfvergick i österrikisk, där han, erkänd som skicklig och framstående sjöofficer, avancerade till linjeskeppskapten. Som sådan stupade han i sjöslaget vid Lissa 20 juli 1866. 1—4. (H. W—l.) 5. C. O. N. 6. L. H.* Klint, Gustaf Adolf, skulptör, f. 1775 i Stockholm, d. 1822 (eller 1830), antagligen i Frankrike, dit han flyttat omkr. 1812, var elev af målarakademien och af Sergel och blef 1806 led. af samma akademi. Några porträttmedaljonger och gipsbyster af hans hand ha bevarat hans namn åt eftervärlden. —rn.* Klint, Axel Henrik, lexikograf, f. 23 febr. 1842 i Järsnäs, Jönköpings län, vardt 1861 student i Uppsala, där han 1869 disputerade för filos. doktorsgraden och promoverades 1879. 1872—1908 var K. adjunkt i svenska, tyska och engelska vid Högre realläroverket i Stockholm, hvarjämte han i förening med löjtnant G. Frumerie 1873 grundlade och (flera år tills. med kapten H. W. Westin) till 1889 ledde Repetitionskursen till studentexamen därstädes och äfven var verksam som språklärare vid enskilda läroverk. Bland K:s mera omfattande språkliga arbeten märkas en läsebok i franska (1877), Sur la transitivité du verbe français (1879), Fransk-svensk ordbok (1893) och Svensk-tysk ordbok (1906). K. har företagit många studieresor, till Frankrike, Tyskland, England, Italien m. fl. länder. R—n B. Klinta, två graffält på Öland, det ena, det mera betydande, i Smedby socken, det andra, mindre, i Köpinge socken. Det förra, omnämndt redan af Rhezelius (i ”Monumenta runica” 1634), omfattar en rad fornminnen mellan K. och Gettlinge, runda ättehögar med stenkistor, skeppsformiga och runda sättningar af stenar samt en mängd bautastenar.