förbindelse med eller vidga sig till större pelarprydda salar och smärre kamrar, långt in i berget. De egyptiska klippgrafvarna äro i allmänhet rikt prydda med målningar. — I Persien märkas konungagrafvarna vid Merdascht i bergstrakten n. ö. om Persiska viken, med svårtillgängliga grafkamrar och rikt utsirade fasader. En kolonnad med de för den persiska konsten egendomliga enhörningskapitälen samt en blinddörr synes uppbära ett slags estrad, å hvilken den hädangångne är framställd offrande framför ett altare, allt i relief utmejsladt ur den branta klippväggen. — De syriska och feniciska kusttrakterna vid Medelhafvets innersta hörn ha likaledes att uppvisa klippgrafvar i stort antal. Dessa ha dels karaktären af grafbrunnar, i hvilka horisontella schakt mynna ut, och ha väl i regel varit försedda med en fristående öfverbyggnad, dels ega de formen af grottor, stundom med gafvelkrönta, kolonn- och reliefprydda fasader. — De judiska klippgrafvarna i närheten af Jerusalem sakna i regel en konstnärlig prägel, ehuru en enkel fasad med egyptisk kranslist stundom förekommer. De rikare utstyrda, t. ex. de s. k. konungagrafvarna (se fig. 14 å pl. III till art. Jerusalem) samt Jakobs graf, domargrafvarna m. fl., visa många grekiska detaljer och torde, liksom de efter Abraham och Sakarias uppkallade, förskrifva sig från den sengrekiska tiden efter Alexander. — Egendomliga former af klippgrafvar förekomma flerstädes i Mindre Asien. Den s. k. Midasgrafven i det gamla Frygien visar en gafvelkrönt fasad med svagt framspringande profiler och ytan täckt af ett rätvinkligt, om den s. k. alagrecken påminnande, i svag relief utfördt upprepningsmönster. (Jfr afbildningen af en fornfrygisk klippgraf i art. Frygien.) De lyciska klippgrafvarna vid Myra ha fasader, som utgöra fullständiga efterbildningar i sten af gaflarna på ett resvirkeshus af trä. Andra visa former, som påminna om de enklare grekiska templen. Konstgjorda klippgrafvar förekomma äfven på Cypern, i Grekland, på Kreta, Malta, Sicilien, Pianosa, i mellersta och södra Italien, på Sardinien, Balearerna samt i Portugal och Spanien. Bland de märkligaste äro de af Schliemann upptäckta vid Mykenai. Direkt inhuggna i klippan äro där de s. k. schaktgrafvarna. Underjordiska, men byggda af sten äro däremot ”kupolgrafvarna”. Klippkammargrafvar äro funna till ett antal af 49 vid Zafer Papura nära Knossos på Kreta. De innehöllo skelett i lerkistor eller liggande på bara marken. Betydande ur arkitektonisk synpunkt äro de många klippgrafvarna i mellersta Italien, i det gamla Etrurien (jfr pl. 1 o. 2 till art. Etrusker). Det inre är omsorgsfullt ordnadt och utgör en tydlig efterbildning af det gammalitaliska boningshuset, ofta med imiterade träkonstruktioner. Stundom förekomma uthuggna fasader med horisontalt afslutande listverk, lutande väggar och blinddörr med nedåtvända näbbformiga utsprång från karmens öfverliggare. Etruriska grafvar förekomma vid Corneto, Vulci och Cære, graffasader vid Norchia och Castelvecchio. Bland romartidens grafvar märkas de s. k. kolumbarierna (se Kolumbarium) samt katakomberna (se d. o.) med sina oregelbundna förbindelser af gångar och kamrar, där de förste kristne bisatte sina hädangångna. En särskild uppmärksamhet förtjäna slutligen de klippgrafvar, som under den senare kejsartiden utfördes i de syriska och arabiska gränstrakterna vid Palmyra, Heliopolis och Petra med praktfulla, rika fasader, hvilka med sin starka profilering, sina svängda eller brutna linjer starkt påminna om en långt senare stilarts, barockperiodens, former. Upk.* Klipphammare, mek. Se Hammare, sp. 1240.

Klipphönan, Rupicola crocea, zool., hör till fam. praktfåglar (Pipridæ) inom tättingarnas ordning och fåglarnas klass. Den har hög, kraftig näbb, stora fötter, kort, i spetsen tvärt af skuren stjärt och hög fjäderkam på hufvudet. Klipphönans hanne är lifligt pomeransgul, med mörkt purpurröd hjässkam; vingar och stjärt äro bruna, delvis med hvita tvärfläckar. Honan och ungarna äro enfärgadt bruna, med undre vingtäckarna orangeröda och stjärten ljusrödt gulbrun; de ha mindre hjässkam. — Klipphönan blir 31 cm. lång. Den är hemma i bergiga trakter i Guyana och nordöstra Brasilien, helst i närheten af vattenfall; på slätter förekommer den icke. Denna fågel har blifvit mycket beryktad genom de egendomliga danser, som uppföras af hannarna och synas utgöra ett slags i förbindelse med parningen stående lek. Båda könen samla sig tillhopa i flock och åse uppmärksamt, huru en hanne i sänder inför de öfriga fåglarna utför besynnerliga steg och rörelser. När den blir trött, aflöses den af en annan och hälsas då af de uppmärksamt åskådande honorna med bifallsskrik. Fångna klipphöns äro älsklingsfåglar hos indianerna, som af deras skinn förfärdiga egendomliga prydnader. Klipphönan häckar i klyftor och hål i bergen samt fäster sitt bo med harts vid klippväggen. C. R. S.* Klipping, fsv., nyttjas i två betydelser: dels betecknar ordet ett klippt fårskinn (jfr klippingshandskar och se art. Läder), dels ett mynt (äfven kalladt klippingspenning), som genom klippning gjorts fyrkantigt. Första erfarenheten af sådant mynt fick man här i Norden, då Kristian II, i samband med det slutliga anfallet på Sverige, lät slå klippingar, för att i hast skaffa sig för krigföringen erforderliga medel. Att prägla mynt med vanlig cirkelformig omkrets tog mera tid än att göra en rad afpräglingar af stämplarna på metallribbor af lämplig bredd och sedan medelst två tvärklipp skilja det ena myntet från det andra. Man gjorde emellertid ribborna så smala och man klippte så snålt, att hela bilden icke kom med på klippingen; halten var dessutom dålig. Danmark och äfven Sverige (åtminstone den södra delen) öfversvämmadeb af dessa klippingar, hvilka slogos i mycket stort antal: myntmästaren i Malmö levererade konungen