391 Knif-Knight 392 upphettas ånyo till rödvärme, härdas och anlöpes (se Härdning l och Anlöpa 2), hvarefter gröfre slipning sker mot stora slipstenar och smärgling på smärgelskifvor samt polering till sist följer. Knif-skaftens material utgöres vanligen af finare träslag, ben, ebonit eller celluloid. Skaftet förses med borrhål, hvari bladets tånge intryckes, sedan en smält och småningom stelnande massa ingjutits. Till bordsknifvar med ihåliga skaft af metall (nysilfver, järnbleck) göres tången betydligt kortare och fästes medelst smält tenn e. d. Äfven göras massiva stål-käft i ett stycke med bladet och skaft af två trästycken, fästa vid tången. Om renässanstidens praktstycken af knif och gaffel i bestick se fig. 2 och Gaffel 1. - Äfven tälj- 1. slidknifvar ega vid skaftet orörligt fastsittande blad. - På fällknijmr däremot slutar bladet ej med en tånge, utan med en kort och kantig "talong", vridbar kring ett stift, som är nitadt vid skaftet. Pennknifvarna tillverkas i allmänhet af plåt och med jämförelsevis enkla förfaringssätt, enär ansats ej förekommer i dem och bladen ej behof va göras elastiska. En enkel penn-knifs delar äro sidoplåtarna, ryggfjädern, nitarna och bladen. Olika konstruktioner ha tillämpats för ett bekvämt upptagande af knif bladen. Ofta utrustas pennknifven med sådana smärre redskap som kork-skruf, sax, handskknäppare, nagelfil, cigarrsnoppare o. d. Ett särskildt slags fällknifvar äro rakknif-varna, hvilka i likhet med kirurgiska knifvar förfärdigas af renaste stål med hög kolhalt. Kakknif-varna smidas helst i sänken och erhålla vid slip-ningen konkava sidoytor, ty eggen måste ha ytterst liten vinkel; de härdas synnerligen omsorgsfullt. - Hufvudorter för kniffabrikationen äro i Sverige Eskilstuna, i England Sheffield (berömdast), Birmingham, Woodstock, Soho och London, i Tyskland Solingen (berömdast), Remscheid, Hagen, Suhl och Berlin, i Österrike Steyr, i Frankrike Långres, Chåtellerault, Rouen och Paris. 2. Arkeol. Under såväl senare delen af den äldre som under den yngre stenåldern nyttjades i stor utsträckning knifvar, bildade af flint- eller - i Södern - obsidianspån. De anträffas i mängd på stenåldersboplatser, t. ex. i Belgien, Bosnien, Sverige, men äfven i grafvar. De längsta spånorna uppnå ända till 20 å 30 cm. i längd. I Norden förekomma äfven knifvar af skiffer. Knifvar af koppar känner man från öfvergångstiden mellan sten- och bronsåldern på Cypern. Under bronsåldern användes i stor utsträckning knifvar af olika former. De förekomma talrikt i Schweiz och andra länders pålbyggnader liksom i grafvar öfverallt i Europa. Man finner dels vanliga knifvar för arbete, dels rakknifvar, ofta af halfrund form eller dubbel-eggade (se bild af dubbele££ad knif i art. Bronsåldern, sp. 267). En mångfald olika typer föreligger, hvaribland stora matknifvar med skaft af brons och svängdt blad. De gamla knifformerna fortlefva under Hallstatt-tiden (jfr fig. 12 i art. Hallstatt-tiden), möjligen smyckade med djur- eller människobilder. Under fortsättningen af järnåldern bibehåller knifven sin popularitet - den anträffas i en ofantlig massa grafvar. Bland laténe-tidens knifvar förekommer en af art, "krumknifven", som fortlefver in i följande period och väl har sitt ursprung i bronsålderns och den äldsta järnålderns halfmånformiga knifvar. Den tycks ha användts till läderarbete. Under den senare järnåldern råder en större enformighet bland kniftyperna. 2. T. J. A. Knif, Kniflåda, maskint. Se Jacquardmaskinen. Knifbänsel, sjöv., smäcker lina, fäst vid en sjömansknif (och vid dess egare) samt hufvudsakligen afsedd att underlätta detta vid arbeten i riggen oumbärliga redskaps användande därstädes äfvensom att förebygga dess nedfallande "från väders". Se Bänsel. H. W-l. Kniffil, mek. tekn. Se Fil, sp. 190. Knifsta, socken i Stockholms län, Ärlinghundra härad. 4,330 har. 1,065 inv. (1909). Annex till Alsike, Uppsala stift, Ärlinghundra kontrakt. Knigge, Adolf Franz Friedrich Lud-w i g von, friherre, tysk skriftställare, f. 1752, d. 1796 som medlem af Bremens magistrat, inträdde tidigt på ämbetsmannabanan, vistades vid åtskilliga smärre tyska hof som kammarjunkare och upp-tågsmakare, verkade med berömvärdt nit i illuminaternas tjänst och lefde sedan på olika orter under idkande af litterärt mångskrifveri för sin utkomst. K:s mest kända arbete, Uber den umgang mit men-schen (1788, många uppl. och bearb.; sv. öfv. 1799, senaste uppl. "Om umgänget med människor" 1897), vittnar om en vidsträckt erfarenhet af lifvet och människorna; men den lefnadskonst, hvars grundsatser och regler däri anbefallas, är så egoistisk, att bokens och författarens namn snart sagdt blifvit ett ordspråk. Nyare upplagor har man därför sökt "lämpa efter senare tiders kraf". K. hopskref äfven flera romaner, i hvilka han lika långrandigt som ytligt framställde tidehvarfvets "upplysningsfilosofi"; den längsta var Der roman meines lebens (4 bd, 1781-83; 2:a uppl. 1805) i brefform. I "skälmromanen" Geschichte Peter Glansens (1783 -85; öfv. 1800) och den komiska romanen Die reise nach Braunschweig (1792; 2:a, illustr. uppl. 1839; "Resan till Brunswig", 1795) lyckades han bättre. K:s samlade skrifter utgåfvos i 12 bd 1804 -06. Jfr Goedeke, "Adolf freiherr v. K." (1844). Knight [nai't], eng. (angls. cniht, urspr. gosse, yngling; vapensven; jfr ty. knecht och sv. knekt), riddare. Under medeltiden förstods i England med knight urspr. innehafvaren (direkt från suveränen, tenens in capite) af ett län af den storlek, att därför en fullväpnad mans krigstjänst till häst skulle utgöras (tjänsten kallades knight service och nämnda länsenhet knight's fee, på latin servitium unius militis). Formligen upphäfdes denna medeltida institution först vid 1660 års restauration; krigstjänsten hade då sedan länge ersatts af en penningafgift. Knight blef äfven benämning på innehafvaren af medeltida riddarvärdighet (se Riddare), och därifrån härleder sig ordets nutida användning som rangtitel. -- Knight banneret kallades en riddare, som för någon hjältebragd dubbats på slagfältet under konungens standar (banneret) i närvaro