Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knif - Knif, Kniflåda, maskint. Se Jaquardmaskinen. - Knifbänsel - Kniffil, mek. tekn. Se Fil, sp. 190. - Knifsta - Knigge, Adolf Franz Friedrich - Knigt, eng. riddare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphettas ånyo till rödvärme, härdas och anlöpes
(se Härdning 1 och Anlöpa 2), hvarefter gröfre
slipning sker mot stora slipstenar och smärgling
på smärgelskifvor samt polering till sist
följer. Knifskaftens material utgöres vanligen af
finare träslag, ben, ebonit eller celluloid. Skaftet
förses med borrhål, hvari bladets tånge intryckes,
sedan en smält och småningom stelnande massa
ingjutits. Till bordsknifvar med ihåliga skaft
af metall (nysilfver, järnbleck) göres tången
betydligt kortare och fästes medelst smält tenn
e. d. Äfven göras massiva stålskaft i ett stycke
med bladet och skaft af två trästycken, fästa vid
tången. Om renässanstidens praktstycken af knif
och gaffel i bestick se fig. 2 och Gaffel 1. —
Äfven tälj- l. slidknifvar ega vid skaftet orörligt
fastsittande blad. — På fällknifvar däremot slutar
bladet ej med en tånge, utan med en kort och kantig
”talong”, vridbar kring ett stift, som är nitadt
vid skaftet. Pennknifvarna tillverkas i allmänhet
af plåt och med jämförelsevis enkla förfaringssätt,
enär ansats ej förekommer i dem och bladen ej
behöfva göras elastiska. En enkel pennknifs delar äro
sidoplåtarna, ryggfjädern, nitarna och bladen. Olika
konstruktioner ha tillämpats för ett bekvämt
upptagande af knifbladen. Ofta utrustas pennknifven
med sådana smärre redskap som korkskruf, sax,
handskknäppare, nagelfil, cigarrsnoppare o. d. Ett
särskildt slags fällknifvar äro rakknifvarna,
hvilka i likhet med kirurgiska knifvar förfärdigas af
renaste stål med hög kolhalt. Rakknifvarna smidas
helst i sänken och erhålla vid slipningen konkava
sidoytor, ty eggen måste ha ytterst liten vinkel;
de härdas synnerligen omsorgsfullt. — Hufvudorter
för kniffabrikationen äro i Sverige Eskilstuna, i
England Sheffield (berömdast), Birmingham, Woodstock,
Soho och London, i Tyskland Solingen (berömdast),
Remscheid, Hagen, Suhl och Berlin, i Österrike Steyr,
i Frankrike Langres, Châtellerault, Rouen och Paris.
2. Arkeol. Under såväl senare delen af den äldre
som under den yngre stenåldern nyttjades i stor
utsträckning knifvar, bildade af flint- eller —
i Södern — obsidianspån. De anträffas i mängd på
stenåldersboplatser, t. ex. i Belgien, Bosnien,
Sverige, men äfven i grafvar. De längsta spånorna
uppnå ända till 20 à 30 cm. i längd. I Norden
förekomma äfven knifvar af skiffer. Knifvar af
koppar känner man från öfvergångstiden mellan
sten- och bronsåldern på Cypern. Under bronsåldern
användes i stor utsträckning knifvar af olika
former. De förekomma talrikt i Schweiz och andra
länders pålbyggnader liksom i grafvar öfverallt
i Europa. Man finner dels vanliga knifvar för
arbete, dels rakknifvar, ofta af halfrund form
eller dubbeleggade (se bild af dubbeleggad knif i
art. Bronsåldern, sp. 267). En mångfald olika typer
föreligger, hvaribland stora matknifvar med skaft
af brons och svängdt blad. De gamla knifformerna
fortlefva under Hallstatt-tiden (jfr fig. 12 i
art. Hallstatt-tiden), möjligen smyckade med
djur- eller människobilder. Under fortsättningen af
järnåldern bibehåller knifven sin popularitet —
den anträffas i en ofantlig massa grafvar. Bland
latène-tidens knifvar förekommer en afart,
”krumknifven”, som fortlefver in i följande period
och väl har sitt ursprung i bronsålderns och den
äldsta järnålderns halfmånformiga knifvar. Den tycks
ha användts till läderarbete. Under den senare järnåldern
råder en större enformighet bland kniftyperna.
2. T. J. A.
Knif, Kniflåda, maskint. Se Jacquardmaskinen.
Knifbänsel, sjöv., smäcker lina, fäst vid
en sjömansknif (och vid dess egare) samt
hufvudsakligen afsedd att underlätta detta
vid arbeten i riggen oumbärliga redskaps
användande därstädes äfvensom att förebygga
dess nedfallande ”från väders”. Se Bänsel.
H. W—l.
Kniffil, mek. tekn. Se Fil, sp. 190.
Knifsta, socken i Stockholms län, Ärlinghundra
härad. 4,330 har. 1,065 inv. (1909). Annex till
Alsike, Uppsala stift, Ärlinghundra kontrakt.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
