Fig. 1. Förhallen till kyrkan i Vézelay.

hvalfbärande pelare, bestående af en kärna, som är omgifven af smala pelare (kolonnetter), s. k. knektar. I den antika romerska basilikan liksom i de äldsta kristna kyrkorna buros midtskeppets väggar af en rad kolonner; skeppen voro öfvertäckta med trätak. Då man sedermera ansåg sig böra öfverhvälfva denna, redan tidigt häfdvunna kyrkotyp, måste

Fig. 2. Pelare i Notre Dame i Paris.

Fig. 3. Pelare i Notre Dame i Laon.

Fig. 4. Fig. 5. Profiler af knippepelare.

kolonnerna omformas till pelare, för att kunna bära den ökade tyngden samt motstå hvalfvens snedtryck. Hvalfvens olika anordning och form ge anledning till olika pelarformer. Den normala romanska pelarformen torde emellertid kunna sägas vara den, som återges i fig. 1 från förhallen till kyrkan i Vézelay (1130). Planen visar en kärna sammansatt af två hvarandra skärande rektanglar med en kolonnett eller "knekt" på hvardera af de fyra kortsidorna; knektarna svara mot hvar sin af de på pelaren stödjande hvalfbågarna: A emot gördelbågen öfver midtskeppet, B emot gördelbågen öfver sidoskeppet, C och D emot de längsgående murbågarna under midtskeppets sidoväggar. Knektarna äro icke fristående, utan "engagerade", d. v. s. huggna ur samma stenblock som själfva kärnan. I mån som den götiska hvalfkonstruktionen utvecklas (se Hvalf) med sina diagonalbågar och strålar, ökas knektarnas antal och ändras pelarens form. I de tidigare franska götiska katedralerna bildades nedre delen af pelarna, intill anfanget för sidoskeppens bågar, i form af en kolonn med bas och kapitäl. Midtskeppets hvalfbågar upptogos af knektar, som stannade på detta kolonnkapitäl (se fig. 2, visande en pelare i Notre Dame, Paris). Nästa utvecklingsstadium finna vi i katedralen i Laon (fig. 3), där den nedre kolonnen omgifvits med kolonnetter, hvilka dock icke fullt motsvara de från de högre hvalfbågarna kommande knektarna. I båda dessa fall och en mängd liknande samtidiga äro knektarnas skaft fristående, ehuru deras baser och kapitäl äro huggna i samma block som kärnans; och i trakter, där materialet icke tillåter alltför stora längder på dessa kolonnetter, afdelas de genom ur kärnan framskjutande bindstenar i form af ringar (se fig. 3). Det låg nu nära till hands att ställa kolonnetterna rätt under knektarna och anordna dem symmetriskt rundt omkring kärnan. Man hade härmed nått fram till den typiskt götiska knippepelaren, där redan vid basen hvarje mot pelarna stödjande hvalfbåge är representerad genom sin eller sina knektar (se fig. 4 o. 6). Intill denna punkt i den medeltida knippepelarens historia har man sökande famlat, oviss om målet. Nu stadgar sig med ens riktningen; följdriktigt