Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knorring, 1. Göran Johan - Knorring, 2. Sofia Margareta - Knorring, 3. Frans Peter - Knorring, 4. Eugen Teodor - Knorring, 5. Karl Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
Knorring
406
land, d. 3 juni 1726 i Stockholm, öfverste för
Hälsinge regemente 1700, utmärkte sig under Stora
nordiska kriget, i synnerhet i Kurland, till hvars
eröfring och försvar han kraftigt bidrog.
2. Sofia Margareta von K., författarinna, dotter till
öfverstelöjtnanten och hofmarskalken C. G. Zelow,
f. 29 sept. 1797 på Gräfs-näs i Västergötland, d. 13
febr. 1848 på Skålltorp vid Skara. Dels i hemmet,
dels under en treårig vistelse i Stockholm erhöll hon
en särdeles vårdad uppfostran. Flera giftermålsanbud
framställdes till den rikt begåfvade och ovanligt
sköna unga flickan, men först 1820 ingick hon
äktenskap med sin faders syssling, dåv. majoren
(slutligen öfversten) friherre Sebastian Karl von
Knorring (sonsons sonson till K. 1), ett äktenskap,
som alltigenom förblef lyckligt. 1826 flyttade
makarna till bostället Ärtekärret, och där angreps
hon följande år af en häftig lunginflammation, som
lade grund till ett långvarigt bröstlidande, för
hvilket hon slutligen dukade under. Det var också
där, som hennes redan länge idkade författarskap -
pennan hade sedan hennes sjunde år i djup hemlighet
varit hennes kanske käraste förtrogna - på fullt
allvar begynte. Anledningen hedrar i hög grad hennes
hjärta. Vintern 1829-30 hade hon besök af två systrar,
af hvilka den ena nyss blifvit änka och förlorat sitt
enda barn. För att bringa henne någon tröst började
friherrinnan von K. författa en roman, som kapitel
efter kapitel, allteftersom den skrefs, upplästes i
den lilla kretsen och mottogs med förtjusning. Trots
lifliga uppmaningar från sina åhörare ville hon då
ej höra talas om att utgifva densamma. Men fyra
år därefter, 1834, sålde hon, genom en bekant,
manuskriptet för att skaffa sig medel att öfverraska
sin man med en länge efterlängtad julklapp. Romanen,
hvars titel var Cousinerna (1834; 2:a uppl. 1836),
väckte genast vid sitt framträdande en betydande
uppmärksamhet. Fru K. fortsatte, alltjämt anonymt,
sitt författarskap med Vännerna (1835), Qvinnorna
(1836), Axel (s. å.), Illusionerna (s. å.),
Stånds-paralleler (1838), Tante Lisbeths 19:de
testamente (s. å.), Skizzer (två samlingar, 1841 och
1845; 2:a saml. i 2:a uppl. 1867), Förhoppningarne
(1843) och Torparen och hans omgifning (s. å.;
ny uppl. med inledning af J. Mortcnsen 1906)
samt öfversatte Ida Hahn-Hahns "Två fruar"
(1846). - Emellertid hade under denna ansträngande
verksamhet fru K:s hälsa blifvit alltmer vacklande,
och en vistelse i Tyskland sommaren 1846 (färden
skildrades i Bref till hemmet, 1847) skänkte icke
någon bot. Hennes Minnen, ett oafslutadt arbete,
som omfattar blott hennes barndom, offentliggjordes
1861, i "Aftonbladet". Samtliga hennes romaner ha
öfversatts på danska och tyska ("Torparen" ’äfven på
engelska, af M. Howitt, och "Cousinerna" på franska,
3 uppl. af R. Du Puget). Tidsförhållandena gjorde,
att fru K:s romaner, kon-
servativa och aristokratiska som de voro, ej erhöllo
samma uppskattning som Fredrika Bremers eller Emilie
Flygare-Carléns. De äro likväl ganska betydande,
dels genom den psykologiska styrkan i skildringen
af kvinnorna, dels genom tidsmålningens naiva
åskådlighet. Det förnämsta af fru K:s arbeten är
"Torparen", som framkallades af Alm-quists "Det
går an" och innehåller många förträffliga scener
ur allmoge- och herrgårdslifvet, på samma gång som
utmärkta känsloanalyser. Hennes egentliga område
är annars de finare samhällskretsarna och deras
sällskapslif. Se en uppsats af N. Erdmann i "Finsk
tidskrift", 1902, och "Sveriges nationallitteratur"
bd 12.
3. Frans Peter von K., finsk präst och
skriftställare, sonson af i släktöfversikten
nämnde Frans Henrik, f. 6 okt. 1792 på Kumogård i Kumo
socken, d. 29 mars 1875 i Finström, blef
1810 student i Åbo, 1817 lektor vid Haapaniemi
topografiska kår, som han åtföljde, då den 1819 under
namn af kadettkår flyttades till Fredrikshamn, blef
1827 pastor vid nämnda kadettkår och 1833 kyrkoherde i
Finströms församling på Åland. Anmärkningsvärdast
bland von K:s skrifter är Gamla Finland eller det
{ordna Wiborgska gouvernementet (1833), ett verk,
som innehåller en mängd upplysningar om det s.
k. Gamla Finlands geografiska, ekonomiska och
administrativa förhållanden. Dessutom författade
han en mängd afhandlingar och uppsatser, mest
af ekonomiskt, medicinskt och pedagogiskt innehåll.
4. Eugen Teodor von K., den föregåendes broder,
finsk ämbetsman, f. 12 jan. 1812 på Kumogård, d.
10 juni 1874, blef 1830 student i Helsingfors
samt, efter att ha tjänstgjort i både Åbo och
Vasa hofrätt, 1850 landssekreterare i Vasa län,
1853 assessor i Åbo hofrätt och 1862 senator
i justitiedepartementet. 1863 utnämndes han
till prokurator i Finlands senat. Om det
nit han i denna egenskap ådagalade vittna de
innehållsrika Berättelser i anledning af ämbetsresor
i landet, som han 1865 och 1867 offentliggjorde.
Varmt intresserad för utvecklingen af Finlands
konstitutionella statsskick, var han verksam
medlem i kommittéer, som hade i uppdrag
att utarbeta förslag därom. Bland föremålen
för hans omvårdnad må dessutom nämnas
fängelseväsendet, hvars förbättring genom hans
verksamhet i regeringen och som skriftställare
i betydlig mån påskyndades. På hans initiativ
bildades 1869 Fängelseföreningen i Finland, hvars
förste ordf. han var. 1867 var von K. medlem
af ridderskapet och adeln vid landtdagen, där han
röstade emot ett af regeringen framlagdt förslag till
ny tryckfrihetslag. Därefter flyttades han till led.
i senatens justitiedepartement. 1871 blef von K.
biträdande chef vid civilexpeditionen af
ekonomidepartementet. K. utgaf 1858 Finlands första
adelskalender.
5. Karl Erik von K., finsk sång- och teater-ledare,
sonsons son af i släktöfversikten nämnde
Karl Reinhold, f. 1861, byråchef i finska
järnvägsstyrelsen, har som mångårig ledare af
akademiska sångföreningen (tidtals äfven af
"Muntra musikanter") och lycklig vissångare inlagt
stor förtjänst om studentsången i Helsingfors.
Han är sedan 1907 ordförande i direktionen för
svenska teatern i Helsingfors. 2. R-n B.
3 o. 4. M. G. S.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
