421 Knut-Knut Alfsson 422 deltog jämte ärkebiskop. Absalon 1179 som prins i ett stort tåg mot Venden och öfvertog 1182 vid faderns död styrelsen, men öfverglänstes afgjordt af sin store rådgifvare Absalon och de sista åren af den yngre brodern, hertig Valdemar. Han fick genast till uppgift att kufva ett bondeupplopp i Skåne 1182. Då kejsar Fredrik I 1183 kräfde, att K. skulle erkänna honom som länsherre, hvilket hans företrädare Knut Magnusson, Sven Grade och Valdemar I hade gjort, afvisade Absalon på K:s vägnar dristigt detta kraf, och då kejsaren därefter eggade hertig Bogislav af Pommern att angripa Danmark, led denne först 1184 ett fruk-tansvärdt nederlag till sjöss och nödgades 1185 efter danska härjningståg till Pommern erkänna K. som länsherre. Därefter upptog denne titeln "vendernas konung", hvilken sedermera alla danska konungar begagnat. Senare underkastade sig ett par mecklenburgska furstar K. 1194 och 1197 gjorde K. tåg till Estland, hvars hedniska inbyggare drefvo sjö-röfveri på Östersjön. Emellertid hade hans kusin, biskop Valdemar af Slesvig, gjort uppror 1192, men blef tillfångatagen, och 1201 eröfrades Holstein, hvarjämte både Dithmarschen och Lybeck äfven underkastade sig Danmark, hvars gränser sålunda framskötos till Elbe. K. var en allvarlig och rättsinnig man, men något trög till kynnet; han var ovanligt högväxt. Han jordades i Eingsted. K. hade 1177 gift sig med Henrik Lejonets äldsta dotter, Gertrud (d. 1197); äktenskapet var barnlöst. 1-4. E. Ebg. Knut (da. Knud), danska prinsar. 1. K. Danaast ("Danskarnas älskling"), Gorm den gamles äldste son, var en väldig viking och stupade omkr. 940 på ett härnadståg; han var fader till Guld-Harald. 2. K. Lavard (tillnamnet en motsvarighet till eng. "lord", herre), son till konung Erik Ejegod och drottning Bothiltf, f. 12 mars 1096, d. 7 jan. 1131, uppfostrades sedan 1102 af Skjalm Hvide och sedan 1107 i Tyskland hos hertig (senare kejsar) Lothar af Sachsen. 1113 kämpade han under sin farbror konung Nils mot vendernas furste Henrik (i Wagrien och Mecklenburg) och blef 1115 Jarl - eller hertig, såsom han enligt tysk sed kallade sig - och därmed landets gränsvakt. Han regerade med stor skicklighet och rättrådighet, upprätthöll landsfreden mot våldsverkare och af var j de vendernas infall, befäste staden Slesvig och Mysunde samt utbildade rytteriet och blef sålunda föregångsman i fråga om befästnings- och härväsen. Också blef han snart i stånd att angripa furst Henrik i hans eget land, men slöt sedermera vänskapsförbund med honom; och då Henrik och hans ätt omkommo under några få års förlopp, blef K. 1129 vendernas "knes" samt som sådan låntagare under tyske kejsaren, som gaf honom konungatitel. Vidare förstod han hålla sina två oroliga halfbroder, Harald Kesja och Erik (senare konung Erik Emune) i tygeln och tvinga dem till förlikning. Han var mycket omtyckt af folket, men väckte dock mångas ovilja genom sin smak för tysk dräkt och tyska seder. Han understöddes af drottning Margareta Fredkulla, som ansåg honom för rikets och fredens bästa värn och omkr. 1116 gifte bort honom med sin systerdotter Ingeborg, dotter till ryske storfursten Mstislav i Novgorod. K:s bittraste motståndare var Margaretas egen son, Magnus, som i honom såg en farlig med- täflare om kronan - K. var både äldre och son till den äldre brodern - och ständigt eggade sin fader konung Nils mot honom som en trolös undersåte. Så länge Margareta lefde (hon dog omkr. 1127), kom det ej till något fredsbrott, men efter hennes död tänkte Magnus - ytterligare upphetsad af Henrik Skadelaar - på att röja K. ur vägen. På konungens inbjudning drog K. trots sin hustrus varningar 1130 till julgille i Roskilde. Flera försök att öfverfalla honom där misslyckades; men då han begifvit sig till sin franka Cecilia, Knut den heliges dotter, i Haraldsted, lockade de samnian-svurne honom till ett möte i den närbelägna skogen och mördade honom, hvilket blef inledning till mer än 27 års kamp om kronan. Liket jordades först i Haraldsted, men då en källa sprang upp på mordplatsen och det visade sig andra tecken till, att K. var martyr, öfverfördes hans stoft till Ringsteds kyrka. 1169 utverkade K:s son Valdemar I hans kanonisering, och 25 juli 1170 skrinlades K:s ben med stor högtidlighet, under det hans sonson Knut VI samma dag kröntes. K. Lavard blef speciellt Själlands skyddshelgon. En af de äldsta danska skol-komedierna (Ludus de sancto Canuto duce) från reformationstiden handlar om hans lefnad. E. v. der Eecke har skrifvit sorgespelet Knud o g Magnus (1881). Jfr H. Olrik, "Knud Lavards liv og gser-ning" (1888). 3. K., Valdemar Sejrs oäkta son med Esbern Snares änka Helena, f. omkr. 1205, d. 1260, blef 1219 hertig af Estland (till 1223) och erhöll senare Blekinge, men måste 1246 efter att ha kämpat med Erik Plogpenning utbyta detta län mot Lolland. Af hans två söner blef Svantepolk (d. 1330) lagman i Östergötland och Erik (d. 1304) 1284 hertig af Södra Halland. 1-3. E. Ebg. Knut, Mäster (d. ä. magister) Knut, domprost i Västerås, en af anstiftarna af l:a dalupproret mot Gustaf Vasa. Se Daluppror, sp. 1197. Knut Alfsson, svensk-norsk storman, var son till norske rådsherren Alf Knutsson (se d. o.), som tillhörde den svenska släkten Tre rosor, och Magnhild Oddsdotter. I sina yngre år vistades K. A. mycket i Sverige och tog äfven del uti Sten Stures strid mot Ivar Axelsson 1487. Efter sin faders död blef han egare af gården Giske m. fl. gods i skilda delar af Norge, efterträdde 1497 sin broder Ödd Alfsson som höfvitsman på Akershus och deltog i belägringen af Älfsborg. Hans medtäflare om makten i Norge var höfvitsmannen på Bohus Henrik Krummedike, och emellan dem rådde äfven ett fäderneärfdt hat. Slutligen lyckades Henrik Krummedike göra K. A. misstänkt hos konung Hans, så att denne tog ifrån honom flera län och gaf dem åt hans fiende. Då konungen 1499 beröfvade honom äfven befälet på Akershus, begaf K. A. sig öfver till Sverige, dock ännu utan att öppet bryta med konung Hans. Där bevistade han i början af 1501 två herredagar i Stockholm, hvarvid han, ehuru norsk rådsherre, klagade för det svenska rådet, att han ej fick njuta lag. och rätt i Norge för sina hätska motståndare samt fordrade alla danska ämbetsmäns fördrifvande ur Norge. Han var äfven en af de sju herrar, som kort därefter slöto ett förbund emot konung Hans, och deltog som svensk rådsherre i Vadstenamötet, där upproret proklamerades. På Ord, som saknas under K, torde sökas under C.