Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut, danska konungar. 4. K. Valdemarsson - Knut, danska prinsar. 1. K. Danaast - Knut, danska prinsar. 2. K. Lavard - Knut, danska prinsar. 3. K. Valdemar Sejrs oäkta son - Knut, Mäster - Knut Alfsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
Knut-Knut Alfsson
422
deltog jämte ärkebiskop. Absalon 1179 som prins
i ett stort tåg mot Venden och öfvertog 1182 vid
faderns död styrelsen, men öfverglänstes afgjordt
af sin store rådgifvare Absalon och de sista åren
af den yngre brodern, hertig Valdemar. Han fick
genast till uppgift att kufva ett bondeupplopp i
Skåne 1182. Då kejsar Fredrik I 1183 kräfde, att
K. skulle erkänna honom som länsherre, hvilket hans
företrädare Knut Magnusson, Sven Grade och Valdemar I
hade gjort, afvisade Absalon på K:s vägnar dristigt
detta kraf, och då kejsaren därefter eggade hertig
Bogislav af Pommern att angripa Danmark, led denne
först 1184 ett fruk-tansvärdt nederlag till sjöss
och nödgades 1185 efter danska härjningståg till
Pommern erkänna K. som länsherre. Därefter upptog
denne titeln "vendernas konung", hvilken sedermera
alla danska konungar begagnat. Senare underkastade
sig ett par mecklenburgska furstar K. 1194 och 1197
gjorde K. tåg till Estland, hvars hedniska inbyggare
drefvo sjö-röfveri på Östersjön. Emellertid hade
hans kusin, biskop Valdemar af Slesvig, gjort
uppror 1192, men blef tillfångatagen, och 1201
eröfrades Holstein, hvarjämte både Dithmarschen och
Lybeck äfven underkastade sig Danmark, hvars gränser
sålunda framskötos till Elbe. K. var en allvarlig och
rättsinnig man, men något trög till kynnet; han var
ovanligt högväxt. Han jordades i Eingsted. K. hade
1177 gift sig med Henrik Lejonets äldsta dotter,
Gertrud (d. 1197); äktenskapet var barnlöst.
1-4. E. Ebg. Knut (da. Knud), danska prinsar.
1. K. Danaast ("Danskarnas älskling"),
Gorm den gamles äldste son, var en väldig viking och
stupade omkr. 940 på ett härnadståg; han var fader
till Guld-Harald.
2. K. Lavard (tillnamnet en motsvarighet till eng.
"lord", herre), son till konung Erik Ejegod och
drottning Bothiltf, f. 12 mars 1096, d. 7 jan. 1131,
uppfostrades sedan 1102 af Skjalm Hvide och sedan
1107 i Tyskland hos hertig (senare kejsar) Lothar
af Sachsen. 1113 kämpade han under sin farbror
konung Nils mot vendernas furste Henrik (i Wagrien och
Mecklenburg) och blef 1115 Jarl - eller hertig, såsom
han enligt tysk sed kallade sig - och därmed landets
gränsvakt. Han regerade med stor skicklighet och
rättrådighet, upprätthöll landsfreden mot våldsverkare
och af var j de vendernas infall, befäste staden
Slesvig och Mysunde samt utbildade rytteriet och
blef sålunda föregångsman i fråga om befästnings-
och härväsen. Också blef han snart i stånd att
angripa furst Henrik i hans eget land, men slöt
sedermera vänskapsförbund med honom; och då Henrik
och hans ätt omkommo under några få års förlopp, blef
K. 1129 vendernas "knes" samt som sådan låntagare
under tyske kejsaren, som gaf honom konungatitel.
Vidare förstod han hålla sina två oroliga halfbroder,
Harald Kesja och Erik (senare konung Erik Emune) i
tygeln och tvinga dem till förlikning. Han var
mycket omtyckt af folket, men väckte dock mångas
ovilja genom sin smak för tysk dräkt och tyska seder.
Han understöddes af drottning Margareta Fredkulla,
som ansåg honom för rikets och fredens bästa värn
och omkr. 1116 gifte bort honom med sin systerdotter
Ingeborg, dotter till ryske storfursten Mstislav
i Novgorod. K:s bittraste motståndare var Margaretas
egen son, Magnus, som i honom såg en farlig med-
täflare om kronan - K. var både äldre och son till
den äldre brodern - och ständigt eggade sin fader
konung Nils mot honom som en trolös undersåte. Så
länge Margareta lefde (hon dog omkr. 1127), kom det
ej till något fredsbrott, men efter hennes död tänkte
Magnus - ytterligare upphetsad af Henrik Skadelaar -
på att röja K. ur vägen. På konungens inbjudning drog
K. trots sin hustrus varningar 1130 till julgille
i Roskilde. Flera försök att öfverfalla honom där
misslyckades; men då han begifvit sig till sin franka
Cecilia, Knut den heliges dotter, i Haraldsted,
lockade de samnian-svurne honom till ett möte i den
närbelägna skogen och mördade honom, hvilket blef
inledning till mer än 27 års kamp om kronan. Liket
jordades först i Haraldsted, men då en källa sprang
upp på mordplatsen och det visade sig andra tecken
till, att K. var martyr, öfverfördes hans stoft till
Ringsteds kyrka. 1169 utverkade K:s son Valdemar I
hans kanonisering, och 25 juli 1170 skrinlades K:s ben
med stor högtidlighet, under det hans sonson Knut VI
samma dag kröntes. K. Lavard blef speciellt Själlands
skyddshelgon. En af de äldsta danska skol-komedierna
(Ludus de sancto Canuto duce) från reformationstiden
handlar om hans lefnad. E. v. der Eecke har skrifvit
sorgespelet Knud o g Magnus (1881). Jfr H. Olrik,
"Knud Lavards liv og gser-ning" (1888).
3. K., Valdemar Sejrs oäkta son med Esbern Snares änka
Helena, f. omkr. 1205, d. 1260, blef 1219 hertig af
Estland (till 1223) och erhöll senare Blekinge, men
måste 1246 efter att ha kämpat med Erik Plogpenning
utbyta detta län mot Lolland. Af hans två söner
blef Svantepolk (d. 1330) lagman i Östergötland
och Erik (d. 1304) 1284 hertig af Södra Halland.
1-3. E. Ebg.
Knut, Mäster (d. ä. magister) Knut, domprost i
Västerås, en af anstiftarna af l:a dalupproret mot
Gustaf Vasa. Se Daluppror, sp. 1197.
Knut Alfsson, svensk-norsk storman, var son till
norske rådsherren Alf Knutsson (se d. o.), som
tillhörde den svenska släkten Tre rosor, och Magnhild
Oddsdotter. I sina yngre år vistades K. A. mycket i
Sverige och tog äfven del uti Sten Stures strid mot
Ivar Axelsson 1487. Efter sin faders död blef han
egare af gården Giske m. fl. gods i skilda delar
af Norge, efterträdde 1497 sin broder Ödd Alfsson
som höfvitsman på Akershus och deltog i belägringen
af Älfsborg. Hans medtäflare om makten i Norge var
höfvitsmannen på Bohus Henrik Krummedike, och emellan
dem rådde äfven ett fäderneärfdt hat. Slutligen
lyckades Henrik Krummedike göra K. A. misstänkt hos
konung Hans, så att denne tog ifrån honom flera
län och gaf dem åt hans fiende. Då konungen 1499
beröfvade honom äfven befälet på Akershus, begaf
K. A. sig öfver till Sverige, dock ännu utan att
öppet bryta med konung Hans. Där bevistade han i
början af 1501 två herredagar i Stockholm, hvarvid
han, ehuru norsk rådsherre, klagade för det svenska
rådet, att han ej fick njuta lag. och rätt i Norge
för sina hätska motståndare samt fordrade alla danska
ämbetsmäns fördrifvande ur Norge. Han var äfven en af
de sju herrar, som kort därefter slöto ett förbund
emot konung Hans, och deltog som svensk rådsherre i
Vadstenamötet, där upproret proklamerades. På
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
