öronen äro svarta, öronpenseln, ett streck ofvanför och ett under ögat hvita eller gulhvita samt undre kroppsdelarna hvitgrå. Penselsvinet är hemma i västra Afrikas kustländer, företrädesvis Guinea och trakten kring Kamerunmynningen. För att höra till denna familj måste knölsvinen betecknas som vackra djur; de äro lätta, lifliga och snabba och lefva i fuktiga skogstrakter. Deras kött är välsmakande. Dessutom äro fyra andra arter beskrifna, en från Madagaskar.

Penselsvinet.

C. R. S. (L-e.) Knölvial, bot. Se Lathyrus. Knöppel, Kristofer, dramatisk författare, öfversättare, f. 1718 i Filipstad, d. 13 apr. 1800 i Stockholm, kom till Uppsala 1738, men egnade sig snart åt den uppblomstrande "svenska teatern", ej blott som skådespelare, utan äfven som öfversättare och författare för scenen. Han afträdde emellertid från denna på 1740-talet, i harmen, säges det, öfver att ha gått miste om den direktörsplats han eftersträfvat. Sedan dess var han lärare i franska språket, jämte det han fortsatte sitt dramatiska författarskap. -- K:s dramatiska original utgöras af Gudarnas rådslag, om fruentimret må fria sjelft (1744) samt Mötes-platsen i mörkret (1750), en enaktsfars med liflig dialog och underhållande plan. Han öfversatte dessutom för scenen Moliéres "L'école des maris" ("Mannsscholan", uppf. 1740, tr. 1741) och "Les fâcheux" ("De förtretelige", uppf. 1740, tr. 1741), "Regulus" af Pradon (uppf. 1741, tr. 1742) samt stycken af de La Motte, Langlois, Legrand, Saint-Foix. Som lyrisk och skämtsam skald offentliggjorde han anonymt en del stycken, af hvilka det mest bekanta var den flera gånger omtryckta Sagan om korfven (1745), en ledigt rimmad "conte" af mycken humor i framställningen. K. öfversatte äfven Vernets "Socratiska samtal" (1780). --rn.* Knös, gammal svensk släkt, hvars anor med säkerhet kunna följas till början af 1600-talet, då en välmående bonde vid namn Olof innehade hemmanet Knorren l. Knörren i Hangelösa socken i Västergötland, efter hvilket släkthemman en dennes son Börje, hejderidare (se d. o.) i Älfsborgs län (f. 1632, d. 1711), möjligen antog namnet Knös, hvars härledning från familjegården dock är osäker. De nu lefvande medlemmarna af släkten härstamma antingen från domprosten Anders K. (se K. 2) eller från dennes broder, löjtnanten och lifdrabanten Per K. (f. 1727, d. 1795). Jfr släkttafla hos A. Knös, "Vestgötasläkten Knös" (1898). 1. Olof Birgersson K., präst, f. 5 juli 1683 i Ods församling i Västergötland, d. 7 april 1748 i Vånga, var son till den ofvannämnde Börje. Efter att ha genomgått Skara läroverk blef han student i Uppsala 1703, promoverades till filos. magister 1713, ämnade på professor J. Upmarcks tillrådan gå den akademiska vägen, men fick, utan ansökan, genom biskop Svedbergs försorg rektoratet vid Mariestads skola, hvilket han tillträdde 1716, samt blef 1729 kyrkoherde i Vånga och 1730 kontraktsprost. -- K. åtnjöt högt anseende som präst, teolog och människa, hvarför han var en af den kraftfulle biskop Svedbergs intimaste vänner och mest anlitade medhjälpare i dennes nitiska sträfvanden för stiftets bästa. Han utgaf några akademiska dissertationer, tal vid prästmöten, latinska och svenska verser m. m.

2. Anders Olofsson K., den föregåendes son, teolog, pedagog, f. 3 febr. 1721 i Mariestad, d. 29 maj 1799 i Skara. Tidigt utvecklad, hade han redan vid tio års ålder genomläst hela nya testamentet på grekiska och därtill skrifvit latinska anmärkningar, som ännu finnas i behåll. Efter fullbordad skolundervisning vid Skara läroverk inskrefs K. 1737 som student i Uppsala, där han blef en framstående anhängare af och förkämpe för den Wolfska filosofien. 1741 blef han filos. kandidat. Genom sin gradualafhandling, De principiis et nexu religionis revelatcc et naturalis, uppväckte han mot sig en storm från teol. fakultetens sida, hvilken dock genom ett kanslersbref stillades, och K. blef 1743 promoverad till filos. magister. Äfven i Tyskland hade han då förvärfvat rykte för lärdom och skarpsinne. Hans önskan att få stanna som lärare vid universitetet gick om intet; och då hans lifsåskådning vid samma tid genom en inre brytning förändrades från en teoretisk-filosofisk till en mera praktisk-kristlig, sålde han hela sitt rikhaltiga filosofiska bibliotek, lämnade universitetet och blef, efter skedd prästvigning 1747, sin faders adjunkt. K. blef 1749 domkyrkoadjunkt och 1751 gymnasieadjunkt i Skara, 1752 rektor i Mariestad och kyrkoherde i Leksbergs prebendepastorat, 1756 filosofie lektor i Skara, 1757 andre teologie lektor och kyrkoherde i Vinköls prebendepastorat, 1758 kontraktsprost, 1767 förste teol. lektor och kyrkoherde i Götene prebendepastorat, 1768 teol. doktor och 1771 domprost i Skara. 1769 och 1778 kallades han af stiftets prästerskap till riksdagsman och var i denna egenskap sistnämnda år en af faddrarna vid kronprinsens dop. 1767 och 1788 var han uppförd på biskopsförslag i andra rummet. Till Uppsala universitet stod emellertid fortfarande hans håg. Teologiska lärarplatser sökte han där tre gånger och blef 1770 enhälligt uppförd på förslag till teol. professor, men förbigicks vid utnämningen. 1793 blef