i Uppsala, d. 10 mars 1880 å Växjö hospital, var ända från sina barnaår en omhuldad medlem af den umgängeskrets, som rörde sig i Geijers, Atterboms, I. Hwassers och öfverstinnan M. Silfverstolpes hem. Efter moderns död (1855) hemföll hon åt sjuklighet och svårmod. Hon återvann visserligen på 1860-talet sin förra själsspänstighet, men drabbades 1869 af en sinnessjukdom, från hvilken hon icke mera tillfrisknade. -- Hon var en i hög grad sympatisk natur, begåfvad med en äkta kvinnlig förmåga att sprida tröst och glädje omkring sig. Hennes skaldelynne utmärktes af svärmisk kärlek till naturen, friskhet i uppfattningen och god blick för det sköna och täcka i lifvets ringare företeelser. Sinnrika, naivt behagfulla skildringar ur barnavärlden och dämpade uttryck af oskyldig erotik intaga ett stort rum i hennes dikter. Versformen i dessa flyter lätt och klar. Af hennes Dikter utkom 1:a delen 1852 (med företal af Atterbom; 3:e uppl. 1853), innehållande många fina stycken. Dikternas 2:a del (1853) inrymmer bl. a. det med Svenska akad:s stora pris 1851 belönade skaldestycket Ragnar Lodbrok, hvilket bär flera drag af Tegnérs "Fritiofs saga" än af K:s individuella skaplynne. Hon utgaf därjämte bl. a. några samlingar af själfulla sagor, nämligen Elfvornas qvällar (1852) och, i förening med Daniel och Louisa Müller, Konvaljerna (1855) samt, i förening med Fredrika Bremer och makarna Müller, Fyrväpplingen, en samling vers- och prosastycken (s å.). Efter hennes död utgaf signaturen A. H. (grefvinnan Agnes Hamilton, f. Geijer) hennes Efterlemnade anteckningar (1881), hvilka erbjuda mycket af intresse. 7. Anders Erik K., den föregåendes kusin, son af K. 4, teolog, universitetslärare, f. 9 febr. 1801 i Skara, d. 10 okt. 1862 i Uppsala, blef student i Uppsala 1818, filos. magister 1824 och teol. kandidat 1826, hvarefter han utnämndes till teol. docent. K. prästvigdes 1827 och vikarierade detta och följande året som förste teol. lektor i Skara samt 1829--35 som teol. professor i Uppsala. Han blef teol. licentiat 1830, andre teol. adjunkt och kyrkoherde i Näs 1832 och s. å. förste teol. adjunkt. 1835 utnämndes han till professor i praktisk teologi och kyrkoherde i Gamla Uppsala samt blef 1844 teol. doktor och 1852 förste teol. professor och domprost. -- K. var led. af en mängd kommittéer (bl. a. kyrkolagskommittén 1838--39, kommittéerna för utarbetandet af nya predikotexter, ny kyrkohandbok och ny katekes) samt bevistade som riksdagsman för ärkestiftet 1844, 1853, 1856 och 1859 års riksdagar. Som medlem af bibelkommissionen var han den verksammaste utarbetaren af 1861 års proföfversättning af nya testamentet, åt hvilken tillerkändes ett afgjordt företräde framför föregångarna. 1839--42 utgaf K. tills, med K. E. Fahlcrantz och K. J. Almquist "Ecclesiastik tidskrift". Akademiska afhandlingar och tidskriftsrecensioner utgöra K:s öfriga litterära kvarlåtenskap. Ett urval af hans Skrifter utkom i 2 bd 1863--65. 8. Birger Persson K., son af löjtnanten och k. lifdrabanten Per K. samt sonson af K. 1, pedagog, f. 12 mars 1766 på säteriet Glättestorp i Vånga församling i Västergötland, d. 2 nov. 1822. Han blef 1784 student i Uppsala, men flyttade 1788 till Lund, där han 1790 blef filos. magister. Han prästvigdes 1791 samt blef 1795 vik. rektor i Skara och 1798 ord. rektor i Alingsås. 1816 utnämndes han till kyrkoherde i Källby pastorat, som han 1818 tillträdde. -- K. åtnjöt stort anseende som lärare och egnade sig med uppoffrande kärlek åt sitt kall. Själf barnlös, drog han försorg om flera obemedlade lärjungars uppfostran. Under den korta tid han var kyrkoherde fick hans församling likaledes röna flera bevis på hans själfförsakande frikostighet. 9. Olof Vilhelm K., son af K. 7, filolog, f. 15 mars 1838 i Gamla Uppsala, d. 10 jan. 1907 i Uppsala, blef 1857 student, 1869 filos. doktor och 1872 docent i grekiska språket i Uppsala, 1874 lektor i latin och grekiska i Gäfle, 1880 i Uppsala och samtidigt ånyo docent. Han biträdde från 1899 till sin död bibelkommissionen vid revisionsarbetet med öfv. af nya testamentet. K:s förnämsta arbete är det synnerligen värdefulla verket De digammo homerico (1872--79); han författade dessutom Grekisk fornkunskap (1881--85, tills. m. A. M. Alexanderson; ej fullb.), Grecismer i 1883 års öfversättning af Nya testamentet (1898) samt utgaf allmänt använda skolupplagor af Homeros' dikter. 1--2, 4--5 o. 7--8. J. P. 9. E. N--n. Knös' kakelugn. Se Kakelugn, sp. 575. Ko. 1. Honan hos nötkreaturen (se Nötkreatursafvel) samt af älg, ren och hjort. -- 2. Geogr. Se Kos. -- 3. Spelt. Se Kodilj. Koacervation (lat. coacervatio, af co-, tillsammans, och acervus, hop, hög), ret., hopning af bevis, utan att de enskilda af dem genomföras. Koadamit (af lat. co-, tillsammans med, och hebr. Adam), "samtida med Adam", ett uttryck, som användts af forskare, hvilka antaga människosläktets härstamning från flera stam-par. Koadaptation (af lat. co-, med, och adaptatio, anpassning), biol., den företeelsen, att många eller de flesta ombildningar, som under den historiska utvecklingens lopp försiggå hos ett af kroppens organ, vanligen förutsätta, för att kunna blifva till nytta för organismen, samtidiga förändringar äfven i andra kroppsdelar. Så kan t. ex. en förstoring af en hjortarts horn vara till gagn för djuret endast under den förutsättningen, att samtidigt en förstoring af hufvudskålen och -- för att uppbära den ökade tyngden -- en förstärkning af nackband, hals- och ryggmuskler o. s. v. uppstå. Man har anfört koadaptationen ("samstämmig variabilitet") som ett inkast mot det naturliga urvalets förmåga att