enceinte med polygonal utstakning och många kasemattbyggnader anlades jämte de detacherade forten Alexander, Franz, Konstantin, Grossfürst, Thronfolger, Rheineck, Bienhorn m. fl. Enceinten slopades 19 mars 1890, men de yttre verken bibehöllos. Sedermera ha dock äfven fort Alexander med sina framskjutna verk samt forten Konstantin, Grossfürst, Thronfolger och Bienhorn slopats. Staden är säte för 8:e armékårens generalkommando samt för öfverpresidenten och det evangeliska konsistoriet i Rhenprovinsen; stats- och provinsarkiv. Bland fabrikerna äro i synnerhet de för tillverkning af musserande viner, papper, maskiner och pianon af större betydelse. Handeln med mosel- och renviner är ännu tämligen liflig, dessutom drifves handel med trä- och järnvaror. Flera järnvägar och liflig sjöfart på Rhen förmedla samfärdseln utom staden, elektriska spårvägar inom densamma. Gymnasium och realgymnasium, musikinstitut, navigationsskola. -- Namnet K. är härledt af Confluentes (af lat. conflu'ere, flyta tillsammans), ett romerskt kastell, som Drusus (omkr. 9 f. Kr.) anlade vid Rhens och Mosels sammanflöde och vid hvilket sedan en stad växte upp. Kejsar Henrik II skänkte staden 1018 till ärkebiskopsstiftet Trier, och den blef 2:a residens i stiftet. 1631 besattes K. af svenskarna under Horn och bombarderades 1688 af fransmännen under Boufflers. Under franska revolutionen var K. samlingsplats för den emigrerade franska adeln, och äfven de blifvande konungarna Ludvig XVIII och Karl X uppehöllo sig vid kurfurstens hof. 1794--1813 var K. införlifvadt med Frankrike, sedan 1798 hufvudstad i dep. Rhin-Moselle, 1814 kom staden åter till Tyskland, tillföll 1815 Preussen och blef 1822 hufvudstad i Rhenprovinsen. (L. W:son M. J. F. N.) Kobold, ty. (af mhty. kobel, fnisl. kofi, kammare, kyffe), hustomte, nisse, gruftomte, bergstroll. Ordet kan sammanställas med angls. cofgodas, husgudar. Från detta kobold anses metallen kobolt (ty. kobalt) ha sitt namn. Se Kobolt. Kobold [kå'bålt], Hermann Albert, tysk astronom, f. 5 aug. 1858 i Hannover, blef observatör 1880 vid observatoriet i O'Gyalla i Ungern och 1886 vid observatoriet i Strassburg samt 1902 professor vid universitetet i Kiel. 1907 öfvertog han redaktionen af tidskr. "Astronomische nachrichten". K. har utfört viktiga undersökningar inom stellarastro-nomien, särskildt öfver fixstjärnornas och solsystemets egenrörelser. Redan 1895 påvisade han antydningar till de lagbundenheter i stjärnornas egenrörelser, hvilkas närmare studerande 10 år senare ledde Kapteijn (se denne) till hans epokgörande upptäckt af stjärnströmsfenomenet. Bland hans arbeten märkas, utom en mängd afhandlingar inom olika grenar af astronomien, Der bau des fixstern-systems, mit besonderer berucksichtigung der photo-metrischen resultate (1906). B-d. Kobolt, miner., kem., ett metalliskt grundämne, hvars namn anses härleda sig från ty. kobold 'se d. o.), ett bergstroll, hvars inflytande bergsmännen tillskrefvo, att vissa metallglänsande mineral vid smältning icke gåfvo metaller, utan i stället för-därfvade andra malmer. Kobolt bestämdes som en särskild metall 1735 af svenske kemisten Georg Brandt. I mineralriket träffas kobolt, vanligen åtföljd af nickel och järn, tämligen sparsamt, oftast i förening med arsenik och svafvel, i Sverige huf- vudsakligen vid Tunabergs, Gladhammars, Riddar-hyttans, Los och Vena grufvor. I meteorjärn ingår kobolt som en vanlig, men till kvantiteten föga betydande beståndsdel. Enligt A. E. Nordenskiöld skall atmosfäriskt (kosmiskt) damm ofta innehålla kobolt. Själfva metallen, som med lätthet kan medelst kol reduceras ur oxiderna, liknar järn, men har- en gulaktig färgton, är liksom järnet magnetisk, har eg. v. 8,6 och smälter först vid hög temperatur, dock lättare än järn. I luften undergår metallen icke någon förändring. Kobolt, hvars atomvikt är 59 och tecknas Co (lat. coballum), hör till de tvåtill treatomiga metallerna och liknar i kemiska förhållanden mest järn, krom och nickel. Med syre ger kobolt två oxider, nämligen koboltoxi-d u l, Co O, och koboltoxid, Co203. Kobolt-oxidulen är en basisk oxid och ger med syror salter, hvilka i vattenhaltigt tillstånd äro mörkröda, men i vattenfritt oftast blåa. Äfven koboltoxiden ger salter, dock endast med några få syror, men förhåller sig i de flesta afseenden som en superoxid. Samtliga koboltföreningar ge, då de sammansmältas med glas eller borax, mörkblåa massor af intensiv färg, hvarför äfven mycket små mängder af kobolt utan svårighet kunna upptäckas. På samma förhållande beror användandet af koboltpreparat till blåfärgning af porslin och glas. P. T. C.* Koboltarsenikkis (D a n a i t ilayes 1833 och A k o n t i t Breithaupt), miner., kobolthaltig arsenikkis. Koboltbeslag, miner. Se Koboltblomma. Koboltblomma, Erytrin Beud. 1832 (ej T. Thomson 1843), miner., är ett karmosinfärgadt till persiko- eller blodrödt koboltmineral med sammansättningen 3 Co O . As2 05 + 8 H2 0. Det innehåller 37,5 proc. koboltoxid och 38,5 proc. arsenik-syra samt resten vatten. Koboltblomma är kemiskt och kristallografiskt isomorf med vivianit; den kristalliserar således i monoklina systemet, men förekommer sällan som kristaller, vanligen som hår-, nål- eller strålformiga aggregat eller som anflog. Den lämnar med saltsyra en blå lösning, som vid tillsats af vatten blir röd. Koboltblomma förekommer som sönderdelningsprodukt af kobolthaltiga kiser, stundom sekundär efter speiskobolt. Den anträffas därför tillsammans med andra koboltmineral i gångarna på Schneeberg, Riechelsdorf o. s. v. Äfven i svenska koboltgrufvor finnes den, men sparsamt, som anflog. - Koboltbeslag kallas en med arsenik-syrlighet, As2 03, uppblandad koboltblomma. Båda dessa mineral användas, då de förekomma i större mängd tillsammans med andra koboltmineral, för framställning af koboltpreparat. Hj. Sj.* Koboltblått, Koboltultramarin 1. T h é-nards blått, kem., en blå olje- och vattenfärg, som erhålles, om man glödgar en blandning af aluminium-hydrat, fälldt ur alunlösning med soda, och kobolt-fös f a t, Co3(P04)2, 1. kobolt röd t. P. T. C.* Koboltfosfat, kem. Se Koboltblått. Koboltglans, Glanskobolt, K o b a 11 i n, K o b a 11 i t, miner. f är en af de viktigaste kobolt-malmerna. Den kristalliserar i det reguljära systemets parallellheiniedriska former som pyrit, med hvilken den kan anses vara isomorf. Kuben eller oktaedern i kombination med pentagon-dodekaedern äro de vanligaste formerna. Tre tydliga genomgångar finnas, parallella med kubplanen. Färgen är rödaktigt silfverhvit med stark metallglans; strecket Ord, som saknas under K, torde sökas under C.