Koburger [k<over>å</over>-], A. Se Koberger. Koburg-Koháry [kå-]. Se Koháry. Kobza, instrument. Se Kobzar. Kobzar, benämning på folkliga skalder i Ukraina, hvilka till det nationella instrumentet kobza (äfven kalladt bandura, it. pandora), en mångsträngad gitarr eller luta, sjöngo lillryska folkvisor. Kobzar är ock den gemensamma titeln för Taras Sjevtjenkos (se d. o.) dikter. ^{A--d J.} Koccidier [kåkksi-]. Se Bakteriologi, sp. 730, och Coccidiaria. -- Koccidiös, som innehåller koccidier. Koccinellor [kåkksi-], zool. Se Nyckelpiga. Koccygodyni [kåkksy-; af grek. ko'kkyx, svansben, och ody'ne, smärta], med., häftiga smärtor i trakten af svansbenet vid ryggradens nedersta del, som kunna uppstå genom skador (inflammation?) i de fibrösa delarna kring svanskotorna, mera sällan af verklig benröta. Denna åkomma är vanligast hos kvinnor efter svåra förlossningar, men kan äfven uppstå efter direkta yttre stötar eller våld å denna del af kroppen. Rena neuralgier i denna trakt äro mera sällsynta, ehuru äfven nervsmärtor härstädes utaf mycket intensiv art stundom uppträda speciellt hos hysteriska eller eljest öfverkänsliga individer. Värken kan vara ytterst envis, och behandlingen är ofta fruktlös. Stundom måste operation, med borttagande af benet, tillgripas. ^{I. H.} Kočevje [kåtje-], sloveniska namnet på Gottschee (se d. o.). Koch, Eoban. Se Hessus, H. E. <img l>

Koch [kåkk]. 1. Nils Samuel von K., justitiekansler (son af majoren Nils Koch, f. 1768, d. 1848, hvilken 1815 adlades med namnet von Koch), f. 10 mars 1801 på Blomsholm i Skee socken, Göteborgs och Bohus län, d. 13 juni 1881 på sitt gods Augerum i Blekinge, tog 1820 juridisk ämbetsexamen i Uppsala och blef 1825 kopist i Justitierevisionsexpeditionen. 1841 kallades K. till expeditionschef i Justitiestatsexpeditionen, utnämndes 1841 till revisionssekreterare och inträdde 1843 i tjänsteutöfning som sådan samt erhöll 1844 förordnande och 1848 fullmakt såsom justitiekansler, från hvilken befattning han 1866 tog afsked. K. var 1845--50 led. af dåv. lagberedningen och beklädde, utom åtskilliga andra allmänna uppdrag, ordförandeskapet i 1855--59 års kommitté för utarbetande af ordningsstadga för rikets städer och 1858--59 års kommitté för ny bevillningsstadgas uppgörande. Sedan K. efter faderns död (1848) erhållit säte och stämma på riddarhuset, deltog han i ridderskapets och adelns förhandlingar vid alla följande ståndsriksdagar. Efter representationsförändringen, af hvilken han var anhängare, valdes K. 1866 af Blekinge läns landsting till led. af Första kammaren och omvaldes 1875. Vid 1867 års riksdag var han led. af konstitutionsutskottet. K. egnade särskild uppmärksamhet åt undervisningsfrågor och humanitära spörsmål. Han deltog i stiftandet af Hillska skolan å Barnängen (1830) och af Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande (1833), visade i sin ämbetsutöfning obenägenhet att åtala anmälda förbrytelser mot det s. k. konventikelplakatet och uttalade sig vid riksdagarna för en sparsammare användning af edgång, dödsstraffets samt vatten- och brödstraffets afskaffande, gift kvinnas rätt att råda öfver sin egen arbetsförtjänst, oäkta barns lika arfsrätt med äkta efter moder samt inskränkning af förmögenhetens öfvervikt vid kommunala frågors afgörande. Som riksdagsmotionär och medlem af bevillningsstadgekommittén arbetade han för upphäfvandet af personella skatter och införandet af allmän nettoinkomstskatt. Af frihandelsidén var han en afgjord anhängare; särskildt motionerade han om tullfrihet å flera lifsförnödenheter. Genom en motion vid 1856 års riksdag gaf han uppslaget till den allmänna regleringen af prästerskapets löneinkomster. Under den nya riksdagsordningens tid motionerade K. ihärdigt om ändringar i brännvinslagstiftningen till nykterhetens främjande samt till en jämnare fördelning mellan landsbygden och städerna af inkomsten af försäljningsafgifterna. Äfven var han genom motioner verksam för medgifvande af oinskränkt jordafsöndring och för ett rättvisare ordnande af skjutsväsendet, väghållningstungan och skyldigheten att uppföra allmänna byggnader å landet. K. deltog i 1873 års s. k. kompromiss rörande de stora försvars- och grundskattefrågorna. Med bestämdhet uttalade han sig för öppen votering vid riksdagsförhandlingarna. 2. Richert Vogt von K., den föregåendes son, militär, skriftställare, f. 22 dec. 1838 i Stockholm, blef 1856 student i Uppsala och 1857 underlöjtnant vid Lifgardet till häst, där han befordrades till öfverstelöjtnant 1887. Han tog afsked ur krigstjänsten 1894. K. invaldes 1873 i Krigsvet. akad. Han har författat nutidsromaner, bl. a. Camilla (1893), Statsministern (I, II, 1894--95) och Ritschlianen (1896), samt ströskrifter (Om flickors uppfostran, 2 uppl. 1876, m. fl.). 3. Nils Fabian Helge von K., den föregåendes son, matematiker, f. 1870 i Stockholm, studerade vid Stockholms högskola 1887--92, blef sistnämnda år filos. doktor och docent där och 1905 professor i ren matematik vid Tekniska högskolan. Han har utmärkt sig genom en till såväl innehåll som omfång betydande matematisk författarverksamhet. Densamma omfattar väsentligen tre olika områden. Poincaré hade 1885 lagt en fast grund för de oändliga determinanternas teori. På föranledande af Mittag-Leffler upptog K. i anslutning till Poincaré problemet att använda denna teori för erhållande af en aritmetisk framställning af integralerna till en lineär differentialekvation med rationella koefficienter och i öfrigt af allmännaste typ samt framlade 1891 den fullständiga lösningen af detta problem. Detta gaf K. anledning att ytterligare fördjupa samt utveckla teorien för de oändliga determinanterna, och han torde numera böra anses som den förnämste kännaren af denna till stor del af honom skapade viktiga del af den högre analysen. K. har vidare fört det svåra och invecklade problemet rörande primtalens frekvens ett steg längre än de författare, som efter Riemann behandlat denna