479 Koffertfisksläktet Kogel 480 lefnadssätt äro uppgifterna ytterst knapphändiga. Dess taggar och hårda skal utgöra skydd mot rof-fiskar. Köttet skall vara segt och hårdsmält; det Fyrhornade koffertfisken. ätes, enl. Bloch, af det lägre folket i Kina. Lefvern är ytterligt fet. B. L.* Koffertfisksläktet. Se Ko f f er tf iska r. KofFskonert, sjöv. Se K o f f. Kofftjalk, sjöv. Se Ko f f. Kofod, Jens Pedersen, krigare, f. 1628, d. 1691, måste 1653 för ett dråp öfvergifva sin fäderneö Bornholm och blef ryttare i dansk tjänst, återkom i dec. 1658 och var en bland ledarna af upproret mot det svenska herradömet, var med om öfverfallet på Printzensköld (se denne) i Könne och deltog i öfverrumplingen af Hammershus' besättning. I gengäld härför blef han kapten och erhöll en stor gård. E.Ebg. Kofod-Ancher [-anker], Peder, dansk rättslärd, f. 14 juni 1710, d. 5 juni 1788, blef 1730 teol. kandidat samt tog 1738 juridisk examen. 1741 blef han professor och 1742 juris doktor samt var 1753 -65 generalauditör vid flottan och därefter höjeste-retsassessor. K. var en af den danska rättsvetenskapens grundläggare och särskildt framstående som rättshistoriker. Hans förnämsta arbeten äro Den danske lovhistorie (1769-76), Den danske lensret (1777) och De gamle danske gilder (1780). K:s "Samlede juridiske skrifter" utkommo 1807-11 i 3 bd. E. Ebg. Kofoed-Hansen [-föd-], Hans Peter, dansk teolog, författare, f. 15 maj 1813, d. 4 dec. 1893, blef 1837 teol. kandidat och kort därefter adjunkt vid Odense lärdomsskola till 1849, var 1850-64 kyrkoherde i Haderslev samt prost (afsatt af de tyska myndigheterna) och 1867-83 kyrkoherde på Lolland samt domprost. Under pseudonymen Jean Pierre författade han Dialoger og skizzer (1840), novellen Liv af död (1842), som skildrar en människas utveckling genom tvifvel och sorg till tro på odödligheten, och romanen Kjöd og aand (1846; "De två vägarne, en själshistoria", 1852), historien om en ung mans utveckling från sinnlighet genom sinnesförvirring till religiös, men därjämte asketisk lifsuppfattning. Bägge arbetena vittna om psykologisk skärpa och etiskt allvar. Äfven Livs-Icenker (1875) och Död i liv (1887) ha en religiös grundtanke. Mellan K.-H. och S. Kierkegaard rådde stor själsf rändskap, hvilket visade sig redan 1843 vid den förres anmälan af Kierkegaards första skrifter samt i Tegnet f ra himlen (1856), en kristlig psykologisk afhandling, och sedan i två stridsskrifter, D:r S. Kierkegaard og d:r H. Martensen (s. å.) samt S. Kierkegaard mod det bestaaende (1857). I skriften Et folk-folket. Bidrag til demotheismens karakteristik (1864) riktade han ett skarpt angrepp mot den härskande liberalismen och nationalitetsför-gudningen, hvartill slöt sig Nationalitet og kristendom (1866), under det Her og hisset. Breve til en afdöd (1872) var en säregen och djupsinnig uppbyg-gelseskrift. Redan 1872 visade han i afh. Skrifte-m,aalet, som yrkade på privatbiktens nödvändighet, sin böjelse för katolicismen, och senare i ett par småskrifter, Ere vi fremdeles lutheranere? (1885) och Hvor er menigheden? (1887), uttalade han sig med stigande skärpa mot själfva reformationen som ett uppror emot kyrkan. Sistnämnda år öfvergick han öppet till romersk-katolska kyrkan. E. Ebg. Kofot, ett bräckverktyg i form af en vid understödspunkten böjd olikarmad häfstång, hvars kortare arm i ändan är tvåklufven. O- A- B.* Koftgari. Se Kuftarbeten. Kofu [kåfo], hufvudstad i ett japanskt ken, Ya-manashi, på ön Hondo, n. om Fujiyama. 49,882 inv. (1908). Gammalt slott, stor sidenindustri, betydande handel med siden, bergkristaller, trädgårdsalster, vin och russin. J. F. N. Kofågeln, zool. Se I c t e r i d se. Kogalniceanu [-nit jan], M i h a i l, rumänsk statsman, historiker, f. 1817 i Jassy, d. 2 juli 1891 i Paris, fick delvis sin utbildning i Tyskland och återvände 1838 till Jassy, där han bedref liflig litterär verksamhet, särskildt på det historiska och politiska området. Han medverkade till unionen mellan Moldau och Valakiet och sökte jämte furst Alexander Kusa som dennes ministerpresident okt. 1863- febr. 1865 genomföra en vidtgående reformpolitik inom lagstiftningen, agrarförhållandena och undervisningsväsendet, därvid framkallande en förbittrad opposition, som de för ögonblicket krossade genom statskuppen 14 maj 1864. Under Karls af Hohenzollern regering var han åter medlem af regeringen som inrikesminister 1868-70. Tillhörande den liberala oppositionen mot Catargiu, blef han efter dess seger utrikesminister, först under en del af 1876 och sedan i Bratianus kabinett från 14 april 1877 till slutet af 1878, då Rumänien genom sin af K. lifligt förordade anslutning till Ryssland under kriget mot Turkiet vann sin fulla oafhängighet, men måste offra Bessarabien åt sin bundsförvant. På Berlin-kongressen 1878 var K. jämte Bratianu sitt lands representant. Han var åter inrikesminister 1879-80 och minister i Paris 1880-81; efter hemkomsten gjorde han skarp opposition mot Bratianus politik, särskildt mot hans eftergifvenhet för Österrike i Donau-frågan. - Bland K:s historiska arbeten märkes hans under titeln Letopisets (1845-52, 2:a uppl. under titeln GYoreicJe, 1872-74) utgifna samling af krönikor rörande Rumäniens historia, som han äfven delvis meddelade på franska i "Fragments tirés des chroniques moldaves et valaques" (1845), en källa af intresse ej minst för Karl XII:s historia. H. B-n. Kogel [ka-], K o f e l, benämning på kägelformiga bergsspetsar i Alperna. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.