nedsänkt. Koilanaglyfens konstnärliga verkan motsvarar närmast den af en kraftig konturteckning. Bildframställningar af detta slag förekomma i stor utsträckning som prydnader på de fornegyptiska byggnadernas inre och yttre väggytor, på grafhällar o. d. samt äro vanligen färglagda i lifliga färger (se Bildhuggarkonst, sp. 361, och jfr fig. 1 o. 2 på pl. III till art. Egypten). De förekomma äfven inom den äldre romanska konsten samt öfver hufvud under hvarje i tekniskt afseende mindre utveckladt konstskede. Upk.* Koimbatur (tamil. Koiamuturu), distrikt och stad. Se Coimbatore. Koimeteria, grek. Se Katakomber, sp. 1246. Koincidens (af lat. co-, tillsammans med, och incidere, nedfalla, träffa in på), sammanfallande, sammanträffande. 1. Geom., linjers eller ytors egenskap att ömsesidigt täcka hvarandra; kroppars egenskap att på alla punkter sammanfalla inbördes. Jfr Kongruens. - 2. Fys., det förhållande, att två pendlar samtidigt befinna sig i samma rörelsetillstånd (fas), t. ex. i samma riktning passera sina jämviktslägen. Om man börjar betrakta pendlarna i det ögonblick, då koincidensen eger rum, finner man, att de för hvarje svängning alltmer aflägsna sig från hvarandra, men därefter åter närmas, så att efter en viss tid koincidens ånyo inträffar. Antar man, att den ena pendeln är en sekundpendel och att under t' sekunder n koincidenser iakttagits, så är den andra pendelns svängningstid t = t' / t' ± n, hvarvid tecknet är + eller -, allteftersom den senare pendeln svänger fortare eller långsammare än den förra. Denna koincidensmetod, som uppställts af de Mairan, möjliggör en noggrannare bestämning af svängningstiden, än den man kan erhålla genom att omedelbart iakttaga tiden för ett antal svängningar. Borda, Bessel, Biot m. fl. ha gjort bruk af denna metod. De ha därvid alltid för jämförelsen användt en urpendel. 2. D. S-t. Koinobiter. Se Cenobiter. Kointos Smyrnaios [kå'in-]. Se Quintus Smyrnærus. Koinvestitur (af lat. co-, med, och investitur, se d. o.), flera personers samtidiga insättande i länsrätt till delar af ett och samma gods. Koios, grek. myt., en bland titanerna (se d. o.). Koir (Coïr). Se Beklädnadsväxter, sp. 1238-39. Koiska tyger [ka-], lat. ve'stes coæ. I forntiden och den tidigaste medeltiden väfdes på ön Kos (se d. o.) mycket lätta och tunna, nästan genomskinliga tygsorter af silke, som snart kommo i allmänt bruk bland den romerska världens unga damer. Måhända fick man silket från upprispadt kinesiskt siden. Koivisto, finsk socken. Se Björkö. Koivula, tvångsuppfostringsanstalt. Se Förbättringsanstalter, sp. 395. Koivulahti, finsk socken. Se Kveflax. Koj (ty. koje, holl. kooi), sjöv., bädd. Man skiljer mellan fasta kojer och hängkojer. De förra användas i kajutor, hytter (för befäl och underbefäl) och mässar (för underbefäl och eldare). De senare äro af två slag, den engelska kojen, som har fyrkantig träram, och den vanliga manskapskojen, som består af ett aflångt, fyrkantigt segelduksstycke, med vid detsamma fäst madrass med öfverdrag. Dessa kojer, som i regel användas på alla örlogsfartyg, upphängas långskepps på krokar under däcksbalkarna å trossbottnen. Att ställa i ordning en sådan koj kallas att "sjöreda" den. Hvarje morgon "stufvas"

Manskapskoj . kojerna, d. v. s. beslås (hopläggas och snöras med "kojbeslagsband") och inläggas i bastingeringarna eller i särskilda kojlårar. Den person bland manskapet, som har sig ålagdt att ombestyra upphängning, nedtagning m. m. af underbefäls- eller kadettkoj, kallas kojbeslagare. - Slingerkoj är en långskeppsbädd, som är rörlig kring två järntappar. Den utgöres antingen af en trä- eller en järnram med madrass o. s. v., eller ock har den utseende af en stor trävagga. Jfr Hängmatta. L. H. (H. W-l.) Kojbaler, ett numera fåtaligt sibiriskt folk, som innehar stäpperna n. om Sajanska bergen, mellan öfversta loppet af Jenisej och dess biflod fr. v. Abakan. Urspr, af samojedisk och blott till någon liten del af jenisej-ostjakisk härkomst, ha de numera fullkomligt antagit tatarernas språk och lefnadssätt, så att de med sina äkta tatariska grannar, sagajtser och beltirer i v., katsjintser och kisiltser i n., alla v. om Jenisej ned mot staden Krasnojarsk, räknas till gruppen minusinska tatarer, så kallad efter kretsstaden Minusinsk vid Abakans inflöde i Jenisej. På samma sätt som kojbalerna ha i dessa trakter tre andra urspr. samojediska stammar uppgått i de i tatariska grupper delade s. k. sibiriska tatarerna, nämligen kamasintser, vid Jenisejs biflod fr. h. Kan, ö. om Krasnojarsk, karagasser, s. ö. om de förre vid Udas källor s. om staden Nisjne-Udinsk, och sojoterna l, riktigare, sajanerna (af kineserna kallade ul-jang-hai, urjancher), vid Jenisejs källflo-dcr s. om Sajanska bergen. Dessa senare äro de talrikaste, omkr. 30,000, och af dem kunna kojbaler, karagasser och kamasintser betraktas som egentliga kolonier. Den tatariska dialekt, som dessa fyra urspr, samojediska stammar tala, är hufvudsakligen densamma som de ofvan nämnde katsjintsernas. - Jfr Castrén, "Nordiska resor och forskningar" (bd 2, 1855), och Schiefner, "Versuch einer koibalischen und karagassischen sprachlehre nebst wörterverzeichniss aus den tatarischen mundarten des minusinsk. kreises" (1857). H. A.* Kojbeslagare. Se Koj. Koji, bot. Se Soja. Kok, tekn. 1. Benämning på de pösningsfenomen, som kunna åtfölja en häftig reaktion vid kemisk-tekniska eller metallurgiska processer. - 2. Benämning dels på den i en kemisk-teknisk operation på en gång bearbetade mängden material, t. ex. sulfitkok, liktydigt med den i en sulfitkokare