beredda pappersmasskvantiteten, dels själfva operationen, l o. 2. G. H-r. Kok [kå'kk], Laurids, dansk språkforskare och skald, f. 1634, d. 1691, blef 1673 präst i Refsnæs' socken på Själland. Han samlade danska ordspråk och lämnade bidrag till en dansk ordbok samt författade till Peder Syvs samling af danska kämpavisor (1695) tre sånger i folkvisestil, hvaribland "Danmark, dejligst vang og vænge" senare blef en omtyckt folksång. E. Ebg. Kok [kå'kk], Johannes, dansk präst och språkforskare, f. 24 febr. 1821, d. 20 jan. 1887, blef teol. kandidat 1864 och kyrkoherde i Burkal i Slesvig 1851. Från denna plats aflägsnades han 1864 af de tyske regeringskommissarierna och flyttade till Köpenhamn, där han 1872 blef präst vid citadellkyrkan. Under sin verksamhet i Slesvig studerade K. grundligt folkspråket, och frukterna af dessa studier nedlade han i skrifterna Det danske folkesprog i Sönderjylland (1863-67) och Danske ordsprog og talemaader fra Sönderjylland (1870). Senare utgaf han "Evangelisk huspostil, praedikener af nu levende danske prædikanter" (1874) och Det hellige land og dets nabolande i fortid og nutid (1878). E. Ebg. Koka, landtbr., tätt sammanpackad jordklump, hvars smådelar sammanhållas af jordens lerartade beståndsdelar. I blött tillstånd sammansjunker lerjord till "enkelstruktur", d. v. s. till en tät massa, som vid en viss grad af upptorkning lätt faller sönder för bearbetning till en lucker, kornig jord, men vid bearbetning, vare sig i för vått tillstånd eller sedan jorden torkat och hårdnat, uppstå kokor, hvilka äro otillgängliga för växtrötterna och dessutom göra jorden alltför lucker och uttorkande. Kokbildning bör sålunda undgås genom bearbetning vid lämplig torrhetsgrad hos jorden. Ha kokor uppkommit, sönderdelas de genom körning med tunga vältar, "kokkrossare", eller sönderslås med handklubbor. H. J. Dft. Koka [kåka], Kokablad. Se Erythroxylon. Kokabusken, bot. Se Erythroxylon (med fig.). Kokain [kå-], farm. med., alkaloid i kokabladen (se Erythroxylon) och bärare af denna drogs egendomliga verkningar. Medicinskt användes kokainhydroklorid, chloretum cocaicum, C₁₇ H₂₁ NO₄. HCl, som bildar små färglösa, i vatten mycket lätt lösliga kristaller af svagt bitter smak. Till sin kemiska byggnad består kokainet af ekgonin (C₉ H¹³ NO₃), en bensoesyrerest (C₆ H₅. CO) samt metyl (CH₃). Kokainets mest karakteristiska verkan består däri, att det nedsätter eller upphäfver känseln, särskildt känseln för smärta, i de kroppsdelar, som direkt utsatts för dess inverkan. Medlet verkar ej, om det anbringas på den oskadade huden, men väl genom pensling på slemhinnor eller genom insprutning i väfnaderna på lämpligt sätt. Först försvinna smärtförnimmelserna och ofta äfven beröringskänseln, men ej uppfattningen af köld eller värme. Anbragt å mun- och nässlemhinnan, borttager kokainet smak och lukt; uppfattningen af beskt utplånas alldeles, den af sött, surt och särskildt salt mindre fullständigt. Därjämte sammandragas blodkärlen och inskränkes afsöndringen, hvarigenom t. ex. en behandlad slemhinna blir blek och torr. Giftet verkar förlamande såväl på känselnervernas ändapparater som på dessa nervers finare grenar i en viss utsträckning; anbringas det på en blottad nervstam, afbrytes efter en stund dennas ledningsförmåga på det behandlade stället - såväl i känsel- som i rörelsenerver; men denna förmåga återkommer senare. Efter en pensling med kokainlösning eller efter en insprutning dröjer det några minuter, innan känsellösheten inträder; den räcker sedan vanligen blott 10-15 minuter, hvarefter känseln snabbt återvänder, emedan giftet med saft- och blodströmmen hastigt bortföres från det behandlade stället. - Indrypas ett par droppar (2-3 proc.) kokainsaltlösning innanför ögonlocken och upprepas denna behandling 2-3 gånger med en stunds mellantid, blifva ögats främre delar känsellösa, så att man t. o. m. kan operera uti iris och borttaga den fördunklade linsen vid starr, utan att patienten känner smärta. Därjämte iakttagas en måttlig utvidgning af pupillen och försvagande af ögats ackommodationsförmåga; ögonklotets spänning minskas. Dessa verkningar spela en roll vid kokainets bruk i ögonläkekonsten, där medlet användes väsentligen för att häfva smärtan vid ögonoperationer. På hjärnans förrättningar verkar kokain upplifvande, med angenäma och glada fantasier, ifall förut trötthet, nedstämdhet, hunger och törst varit rådande. Det är väsentligen denna verkan, som ligger till grund för kokabladens användning som njutningsmedel i hemlandet. Större kokaindoser framkalla hastig andning och sammandragning af blodkärlen, hvarigenom blodtrycket stiger och pulsen påskyndas; därjämte uppträda vid sidan af eller efter hvarandra både häftiga retnings- och förlamningssymtom från hjärnan. Kokain bindes eller förstöres märkvärdigt hastigt genom inverkan af kroppens väfnader, redan på det ställe, där det anbringas, ifall giftets bortspolande med blodströmmen förhindras. - Kokainet visar, äfven vid användning som läkemedel, en betydande och nyckfullt växlande giftighet. Redan indrypning i ögat eller insprutning under huden af en vanlig dos framkallar ibland matthet, svindel, blekhet, t. o. m. svimningsanfall, ibland åter munter upphetsning. Svår förgiftning utmärkes bl. a. genom omtöckning, kräkningar, hjärtsvaghet, häftig kramp, förlamning och död, genom att andningen och hjärtverksamheten upphöra; l gr. kokainsalt kan döda på några minuter. Äfven kronisk förgiftning (kokainism) förekommer dels bland kokatuggare i Syd-Amerika, dels i Europas kulturländer genom missbruk af kokainsalt som läke- eller njutningsmedel, ej sällan bland morfinister, som under försök till afvänjning från morfinet slagit sig på missbruk af kokain; de förete vanligen utmärgling och psykiska rubbningar, anfall af upphetsning (mani) och dessemellan slöhet. - Kokainets betydelse som läkemedel grundar sig på dess lokalt bedöfvande verkan, och det användes dels för att möjliggöra smärtlöst utförande af allehanda annars smärtsamma ingrepp, operationer eller undersökningar, dels ock för att häfva förut bestående smärta eller obehag. En slemhinna kan göras känsellös för en stund genom pensling eller pådrypning af kokainsaltlösning (5-20 proc., i ögat vanligen 2 proc.); huden anesteseras genom insprutning antingen af helt liten mängd något starkare lösning eller af en större mängd helt svag lösning. I det senare fallet fylles väfnaden af vätska, som såväl genom trycket som genom kokainverkan nedsätter känseln