lämna ett hårdt virke, porkupineträ, hvaraf promenadkäppar m. m. förfärdigas. Af bladslidornas fibrer förfärdigas groft tyg (mössor), och de outvecklade späda bladknopparna lämna en utsökt föda (ett slags palmkål). De utväxta bladen användas till taktäckning, fönstergaller, korgar och skrifmaterial samt duga äfven till präktigt brinnande facklor; ur fruktväggens tjocka, yttre, trådiga lager fås s. k. kokosfiber, coir, som har mycket stor användning till skeppståg (som flyta på vattnet), borstar, tamburmattor m. m. Ur bladens aska erhålles en stor mängd pottaska. I blommorna och yngre stamdelar finnes ymnigt en sockerhaltig saft, som genom jäsning ger ett förträffligt palmvin och af hvilken destilleras ett slags sprit ("arrack"), eller ock inkokas saften till ett groft socker ("jaggery"). Kokosnötens (fig. 2 o. 3) kärna består af ett litet växtämne samt en stor, fast, ihålig fröhvita, som är en mycket närande föda och som utgör Polynesiens viktigaste exportvara (copra). Däraf pressas i Europa och Nord-Amerika kokosfett l. kokosolja, som fått mycket stor användning som näringsmedel dels enbart under olika namn, såsom kokossmör, vegetabiliskt smör, vegetalin, palmin o. s. v., dels blandadt med annat fett i växtmargarin och vanligt margarin; det användes äfven mycket till tvålfabrikation och i medicinen till salfvor. Den utpressade copran är ett viktigt fodermedel, kokoskakor. Raspad kokoskärna användes i konditorierna. I fröhvitans hålighet finnes en ymnig, mandelsmakande vätska, s. k. kokosmjölk, som är en värderad dryck. Ur stammarna utflyter gummi, hvilket användes som toalettmedel. En allmänt odlad elegant krukväxt är Cocos Weddelliana från Brasilien. O. T. S. (G.L--m.)

Fig. 1. Lund af kokospalmer (Cocos nucifera) på Hawaii. (De lägre träden framför äro Pandanus odoratissimus.)

Fig. 2. Kokosfrukter (kokosnötter) på stammen.

Fig. 3. Kokosnöt, genomskuren. Kokosplommon, bot., detsamma som cocoa-plum. Se Chrysobalanus. Kokossmör, bot. Se Kokospalm. Kokoståga, detsamma som kokosfiber. Se Beklädnadsväxter, sp. 1238, och Kokospalm. Kokosöarna. Se Keelingöarna. Kokosön, obebodd ö i Stilla hafvet, 500 km. s. v. om Costa-Rica och 700 km. n. ö. om Galapagosöarna, under 5° 35' 12" n. br. och 86° 58' 16" v. lgd, har en längd af omkr. 7 km. och en bredd af 5 km. Ön är af vulkaniskt ursprung liksom Galapagosöarna, bevuxen med den yppigaste vegetation af palmer och ormbunksträd och väl försedd med rinnande vatten. Ett par berg uppges nå 500--650 m. höjd. Dess naturalster äro föga kända. Djurlifvet synes vara mycket fattigt både på arter och individer. De däggdjur, som finnas, ha ditförts af sjöfarande. Ingen makt har ännu tagit ön i besittning, men blir Central-Amerika en gång genomskuret af en kanal, får den lilla ön, som i Chathamviken har en skyddad ankarplats åt 5--6 fartyg, säkerligen betydelse som kolstation. (J. F. N.) Koko'tt [ka-]. Se Cocotte. Kokovtsov [kakaftså'f], Vladimir, rysk statsman, f. 1847, fick sin elementarbildning i Alexanderslyceet. Efter att ha beklädt åtskilliga högre poster inom fångvårdsstyrelsen, riksrådet och finansministeriet, utnämndes han 1904 till finansminister och fick den svåra uppgiften att skaffa medel till rysk-japanska kriget -- genom en mängd lån samt nya eller förhöjda indirekta skatter (arfs-,- öl-, tändsticks-, jäst-, nafta- och stämpelskatter). Som ordf. i olika kommittéer och som minister har K. ledt utredningen om böndernas ekonomiska ställning i mellersta Ryssland (betänkande tr. 1903), om reformer i industriens beskattning, om eventuell allmän inkomstskatt och om arbetarklassens ställning. Själf har han publicerat en undersökning öfver förhållandet mellan influtna och beräknade skatter 1887--91 (1893). Lll. Kokpunkt, fys. Se Kokning. Koks (eng. coke, plur. cokes), tekn., kallas den fasta kolrika massa, som återstår vid destillation af bituminösa kol, sedan de flyktiga ämnena blifvit utdrifna. Koksen, som innehåller större delen af det i stenkolet ingående fasta kolet, är ett silfvergrått till svartgrått, metallglänsande, mer eller mindre poröst, icke affärgande, skört ämne med en eg. v. hos kokssubstansen af 1,2--1,9. Den är föga hygroskopisk och upptager ur fuktig luft endast få procent vatten; däremot kan den i sina porer uppsupa och äfven vid ganska hög temperatur kvarhålla gaser. -- Framställning af koks sker dels vid gasverk, där den erhålles som den värdefullaste biprodukten, dels vid koksverk. Ändamålet med koksningen är dels att af stenkolen bereda ett mera koncentreradt bränsle, som vid förbränning utvecklar en högre temperatur, dels att ur bränslet aflägsna en mängd gaser, som vid förbränning förorsaka obehag, såsom rök etc., dels att erhålla ett bränsle, som vid uppvärmning har större hållfasthet, så att det hvarken mjuknar eller sintrar, samt slutligen att aflägsna en del af det i stenkolet befintliga svaflet. Icke alla bituminösa stenkol kunna dock koksa. Det är endast de s. k. bakande kolen, som ha denna egenskap. Att denna skall bero på, huru de ämnen, som bilda kolsubstansen (kol, väte och syre), äro bundna, är tämligen klart, men något närmare rörande den saken är ännu icke kändt. -- Efter upptagningen ur grufvan underkastas stenkolen vanligen först en sortering och, om de ha hög askhalt, därefter vaskning med eller utan föregående krossning, för att större delen af ingående svafvelkis, skiffer etc. må aflägsnas. För koksningen användas vid koksverken tre olika metoder, nämligen milor, bikupsugnar och retortugnar. Koksning i mila är h. o. h. likartad med kolning af trä i milor (se Kolning). För koksning användes denna metod numera sällan. Bikupsugnarna ha den form, som namnet anger, med en diameter af omkr. 3,5 m. och höjd af omkr. 2 m. De byggas vanligen intill hvarandra i två långa rader. Hvarje ugn har en öppning i taket och en vid ena yttersidan. Kolen ifyllas genom de förra till ugnens halfva höjd, hvarpå de tändas. Luft insläppes i nödig mängd genom hål i sidoväggen. Ugnens kupol blir därvid upphettad, och koksningen underhålles sedan med det värme, som uppstår vid de flyktiga ämnenas förbränning. Rökgaserna uttagas genom särskild öppning och ledas till gemensam skorsten. Efter slutad koksning släckes koksen i ugnen. Bikupsugnarnas anläggningskostnad är låg och deras underhåll billigt. De ge en mycket god koks, men ingen stor mängd,